Idag har jag fått veta att jag har ett rykte som följer mig. Jag är en sån som plockar bollar.

Jag känner mig så oerhört stolt.

Som teoretisk ämneslärare på högstadiet så har jag helt klart dubbla inställningar till bollar. Eller nej, ska jag vara helt ärlig: Bollar ger mig kraftiga reaktioner liknande allergiska utslag i form av förhöjd puls, kraftig rodnad och pulserande tinningar, varje gång jag hör dem studsandes eller sparkandes i närheten av de lokaler jag har undervisning.

Jag vill inte se dem, inte höra dem och inte på något sätt konfronteras med dem i min undervisningsvardag.

Ja visst, den fromme läraren i mig kan förstå att bollen är utmärkt att ha mellan lektionerna, utomhus, för att stimulera rörelse, grupprocesser, leksinnet och hundra andra fina anledningar. Men ämnesläraren i mig har helt andra tankar om dessa runda, hårda, ständigt rullande objekt.

För några år sedan hade jag nog inte gillat det här ryktet. Va, är jag en person eleverna inte tycker om, en person som uppfattas sträng, en lärare man inte vill ha? Men idag känner jag bara… JAAAAAAA, FANTASTISKT VILKET RYKTE!!!

När jag ser en elev sparkandes, bollandes eller nickandes med en boll inomhus är svaret alltid: ”Lägg undan den där så jag inte ser den”. Händer det inte så plockar jag den. Och det gör jag verkligen. Jag har inget problem att fylla på mitt ständigt växande lager av bollar.

– Du får den när dagen är slut.

Sällan eller aldrig är det någon som kommer och hämtar dessa bollar, utan de blir liggande. Vad det nu betyder har jag inte funderat så mycket över.

Men idag så hände något oväntat – en boll blev plötsligt saknad och eftersökt. En elev kom fram lite blygt och frågade.

– Har du tagit en boll, Karin? I fredags typ. Kan inte hitta vår boll.

Just den här gången så hade jag inte det. Jag tog ingen boll i fredags. Men var tvungen att fråga:

– Hur kom det sig att ni kom till mig? Är jag en sån som plockar bollar?

– Ja Karin, du är en sån som plockar bollar, så vi ville kolla med dig om du hade bollen.

Coolt, jublade jag inombords – vilket rykte.

Jag är en sån som plockar bollar.

Men det är sagan om verket
det är inte själva verket
Men det är sagan om demokratin
det är inte själva demokratin

• Ur Skuggvältan Trombone 2013

På lärarutbildningen läste jag nationalekonomi. Mycket var svårt och ganska obegripligt för en person med överlag humanistisk skolning. Men vissa saker fascinerade mig enormt mycket. Särskilt den tvärsäkerhet som våra lärare i ämnet visade hur olika samhällsutvecklingar skulle te sig i en kalkyl.

Eurons uppgång och totala lyckosamhet eller utsläppsrätternas fördelar och nackdelar. Ett diagram, ett solklart svar – en kurva hit och en kurva dit, varsågod här är svaret. Det här kommer gå bra, det här ger vinst, det här blir inget bra och det här är ingen lyckad idé.

Om vi nu skulle leka med tanken kring några av de saker som händer i skolans värld varje dag, år efter år. Läxor, skolutflykter, veckobrev, pyssel inför storhelger, vissa möten och många administrativa åtaganden. Är utvinningen av pedagogiken, didaktiken och slutliga kunskapen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Som professionell yrkesutövare har jag många måsten i läroplanen: skollagen, anmälningsplikt och tillsynsansvar. Vi förväntas undervisa våra elever under de tio år som den obligatoriska grundskolan fortlöper. Vi ska förbereda dem för livet och en framtid vi faktiskt inte vet så mycket om. Kunskaper som de behöver ha med sig är presenterade i läroplanen, ja inte alltid särskilt tydligt. Ibland i ett överflöd och på en nivå som är mer passande en sistaårselev på gymnasiet.

Det här tar vi oss an med stor ambition och förmågan att anpassa oss till nya tider och nya krav hör till yrket. Men sen kommer vi till att släppa delar som kanske egentligen tillhör det förgångna eller för den delen arbetsuppgifter som ingen egentligen sagt att vi behöver pyssla med. Delar som tar upp mycket tid, orsakar en hel del stress och ofta sätter käppar i hjulet i vardagen. Frågar vi oss då för vems skull vi gör det här? Vilka pedagogiska vinster ger det här? Vad i mina elevers utbildning skulle bli sämre om jag inte gjorde det här?

Låt oss ta läxan, och andra uppgifter som våra elever gör som jag som pedagog ska samla in och på något sätt checka av som avklarade, som ett exempel i denna beräkning.

Det här exemplet skulle likaväl kunna bytas ut mot veckobrev, matrisifyllande, skolutflykter, påskpyssel, snygga mallar i vardagen, kanelbullsbak, affischtillverkning i klassrummet, alla hjärtansdag-discon…

Läxan är en sådan här tidsslukande stresskapare som får mig att fundera över för vems skull gör vi vad? Är den pedagogiska, didaktiska och kunskapsvinsten så stor att den är värd arbetet? Jag är inte först att ha åsikter och kommer inte vara den sista. Nu som förälder till barn i de yngre åldrarna ger det ytterligare en dimension i tankelådan.

Att träna läsning, mycket ofta och kontinuerligt – hemma och i skolan. Den är viktig och att läsa mycket ger sådana otroliga fördelar i läsutvecklingen. Sitter läsningen går resten av skolarbetet så otroligt mycket enklare. Läsningen blir även till en lugnande stund i hemmet och kan med fördel göras med vem som helst och, med den nya teknikens videosamtal, när som helst.

Men vilka andra övningar som kan göras hemma kan överträffa det här?

Som förälder kommer en ny dimension av läxan. Ta diskussionen med barnen – skolan är ju slut, varför ska vi göra läxor nu? Den diskussionen går an men den andra pressen att faktiskt komma ihåg och göra läxan är en annan femma. En smärre klump i magen kommer varje vecka på helgen när det är dags att få en överblick. Vem har läxa till den här veckan (är det fyra barn som har läxor så är det lite att hålla koll på), när ska den vara klar och vad ska de göra?

Jag är ju själv lärare och det här måste ju självklart göras riktigt och korrekt. Skolan är viktig och läxan naturligtvis likaså.

Som pedagog så kommer ett spektrum av en massa jobb. Läxan ska väljas ut, kopieras upp, sorteras i plastfickor och lämnas ut. Allt det kan jag kontrollera men sen… Läxan försvinner ner i en av 30 olika ryggsäckar. Någon glöms på hyllan, någon glöms i hemmet, en tredje glöms hos pappa för det byts till mammavecka och den fjärde görs som det först var tänkt.

Här uppstår plötsligt för pedagogen ett otroligt jobb. Samla in, påminna, fylla i sitt läxregister. Vem har lämnat in och hur ofta?

Ur elevperspektivet så kommer naturligtvis viss lärdom i ansvar. Stoppa ner läxan i väskan, få den med hem, ta fram den och göra den för att sedan stoppa ner den i väskan, ta den till skolan för att slutligen förhoppningsvis komma ihåg att lämna in den.

Vem har gjort läxan egentligen? Är det barnet själv? Är det ett nitiskt storasyskon? Eller är det dikterat av farmor som så gärna vill hjälpa?

Vem av eleverna kommer i hemmet få möjlighet att göra läxan och vem har det inte? Om jag inte lyckas göra läxan eller helt enkelt inte har förutsättningar till det – blir jag då en sämre elev trots att jag faktiskt lyckas riktigt bra med mitt skolarbete under skoldagen? Vilken självkänsla får den eleven ta med sig till skolan när läxan inte blivit gjord för att det helt enkelt inte gått?

Är uttaget i kunskap så stort efter att läxan gjorts att den här mängden arbete är värt det? Eller för vems skull gör vi vad?

Läxan var nu en av många sådana här delar av yrkesvardagen som vi pysslar med i skolan. Är frågan ens relevant kring uttaget av den pedagogiska vinsten? Eller är det högst relevant och något som vi behöver fundera ordentligt på? Vem har bett mig göra det jag gör? Är det något som jag gör för att jag alltid gjort så eller är det något som jag faktiskt är ålagd att göra?

Tillbaka till min tvärsäkra lärare i nationalekonomi på högskolan. Ett streck på utbudsfrågan och ett annat streck på efterfrågan och ett tvärsäkert svar.

Är den pedagogiska, didaktiska och slutliga kunskapsutvinningen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

I skolan händer det som bekant alltid saker. Det mesta passerar i ett rasande tempo men ibland händer det något, ofta behöver det varken vara det stora eller dramatiska utan en tanke eller insikt, som får allt att stanna upp bara för en stund.

Vardagen är fylld med scheman som förändras, konflikter som ska lösas, elever som behöver ny anpassning, undervisning som sker och just nu en pandemi som ska hanteras. Tydligen har även kommunen beslutat att byta parkeringsbolag.

Mitt i allt det vanliga skolrelaterade arbetet och med pandemin som ständigt lurar med nya direktiv så är det således även tid att ladda ner en ny parkeringsapp, skapa inlogg, välja guld eller silvermedlem och skaffa lösenord så jag inte vid arbetsdagens slut har en ilsket gul lapp väntandes vid bilen.

Mitt i allt detta pysslande så måste jag stanna upp. Stanna upp för att titta ut över mitt skrivbord. Där upptäcker jag något för mig helt nytt. 

Blicken fastnar på en hög med koppar… en ojämn stapel odiskade muggar. För mig helt obemärkt har det vuxit sig en stapel med lergods vid min sida. När jag väl lyfter blicken så ser jag att det inte heller slutar där. Runt i klassrummet där jag undervisar och tillbringar min tid så finns det koppar utspridda.

Mina koppar.

Helt plötsligt så är pandemin, parkeringstillstånd och lektionsplaneringar långt borta. En tanke slår mig: Har jag mitt i allt som nu händer även blivit en sådan… den där som muggarna har samlats på hög hos? Den där som de ilskna lapparna nere i personalrummet är ämnad för. 

”Lämna tillbaka muggarna när du använt dem. Stoppa dem i diskmaskinen så att andra kan använda dem.”

Har jag blivit en av de där som lämnar spår efter sig var än de varit?  Någon som tillsynes är helt oförmögen att ta med sig koppen tillbaka till sin rätta plats?

Vad säger det här mig? I vilket fack kan vi placera de där personerna med muggar på hög, som tydligen både är oförmögen att skaffa nytt parkeringstillstånd och dessutom lagt sig till med den olaten att inte ens ta med sina koppar till personalrummets diskmaskin.

Planeringen, parkeringstillståndet, frågan om distans eller inte distans nästa vecka får stå åt sidan. 

Vad symboliserar högen med muggar och spåren i klassrummet? Ivrigt flit, en rebellisk ådra, en resignerad gest eller allmänt slarv?

Muggar som borde hittat sin väg till diskmaskinen i personalrummet men som blir kvar på mitt skrivbord. Kvar och förlagda till det där gör jag lite senare.

Kanske är det något att vara stolt över. Jag maximerar verkligen min tid till mitt arbete och just koppar prioriterar jag inte. Mitt kall är pedagogiken och just här och just nu får koppen vänta. Det låter bra!

Kanske är det något att skämmas över? Hur svårt kan det vara? Bär ner muggarna till diskmaskinen. Mina stackars kollegor saknar just i denna stund en kopp till deras välförtjänta paus. Koppen måste prioriteras. Det låter mindre bra.

En liten del av arbetsvardagen och definitivt inte den viktigaste – men plötsligt så stod de bara där. En hög med muggar. På MITT skrivbord. värre var att spåren slutade inte där. Inne i klassrummet tankspritt utplacerade – massa muggar med gamla te-rester. Helt klart något nytt i yrkesvardagen.

Jag hade inte ens märkt att högen med stengods vid min sida börjat växa. Jag får lämna den tanken ett tag och fortsätta planera, skaffa parkeringstillstånd och förbereda distans- och påplatsundervisning.

Har jag blivit en sådan nu?