Det finns stunder i vardagslunken som jag gärna skulle byta bort. Praktiska göromål som jag helst vill slippa. Men ett av dem, hur mycket jag än ogillar det, ska jag nog behålla. Inte för att jag vill och inte för att jag någonsin kommer att ha förmåga att lära mig förstå det, utan för att jag troligen blir en bättre människa och pedagog för att jag, trots min totala okunskap och ovilja ändå, fortsätter göra det.
Och förhoppningsvis så kommer jag inte känna mig för dum efteråt.
Nu har vi precis lämnat en hektisk arbetsperiod bakom oss. Bedömningar, omdömen, betyg och avslut. Flera av våra elever i våra klassrum hade nog gärna bytt bort många av de övningar och tillfällen som de behövt göra de senaste veckorna. Vissa för att de hellre gjort något annat, andra för att de inte hade någon lust och en grupp för att de känner att de inte kan eller ens förstår vad de ska göra.
Jag är bilägare. Inte på grund av överdrivet bilintresse utan för att det är en behändig sak att ha för att få vardagen att flyta på, helt enkelt. Någon gång per år, förhoppningsvis inte mer, så behöver bilen omvårdnad. Den ska servas och däck ska bytas. Varje gång det är min tur att ta bilen till verkstaden så blir jag lite nervös. Jag är inte alls bekväm i verkstäder eller bilbesiktningsställen. Chansen att jag på något sätt gör fel är alltid väldigt stor.
- Jag är sällan där.
- Jag har inte särskilt stort intresse av att vara där.
- Jag kan inget om bilar.
- Jag vill inte kunna något om bilar.
- Bilarna ska helt enkelt ta mig från en punkt till en annan. Min fasa varje gång jag nu ska till besiktningen eller verkstaden är att jag kommer att känna mig dum.
- Dum för jag ställer bilen på fel plats.
- Dum för att jag inte kan.
- Dum för att jag kanske inte kommer att förstå.
- Dum för att jag mycket troligt kommer göra fel på ett eller annat sätt.
Den här känslan delar jag med många. Säkerligen flera som sitter i mitt klassrum. Osäker på hur man ska göra en övning, osäker om man ens kommer att förstå, osäker för att det kanske kommer att bli fel och osäker för att det helt enkelt inte brukar gå.
Efter många år av att känna sig just fel och dum så har vi nu hittat en verkstad som faktiskt inte får mig att känna något av ovanstående punkter. Deras bemötande har gjort att jag aldrig känner mig dum när jag går därifrån. Jag kan till och med lämna stället med ett lite leende på läpparna.
De jag möter där får mig alltid att känna mig välkommen och de kan på något sätt alltid göra, vad de nu än må ha gjort med min bil, begripligt. Jag känner mig så oerhört tacksam varje gång – för känslan att känna sig dum eller fel är inte alls trevlig.
”Jag landar i min egen yrkesvardag”
Både känslan och bemötandet är något som fått mig att fundera mycket. Jag behöver ju bara åka till denna verkstad någon gång per år, mer sällan om jag förhandlar väl med maken och ibland slipper helt.
Här landar jag direkt i min egen yrkesvardag. De elever jag möter varje dag måste vara där under tio hela år. Våra elever har inte, och ska inte ha, möjlighet att förhandla bort att komma till skolan. Man måste ju komma till skolan.
Här kommer jag som lärare och min fingertoppskänsla i mitt ledarskap in. Hur skapar jag miljöer och undervisningssituationerna som gör så att eleverna inte ska ha känslan av att det här kommer inte att gå? Här kommer jag inte att lyckas. Här hör jag inte hemma.
Att känna sig så där utlämnad och orolig för att jag helt enkelt mycket troligt inte kommer att lyckas med det jag ska göra – det är ingen härlig känsla. Inte härligt alls. Vi vet att det finns elever som varje dag kommer till skolan med känslan av att vara dum eller orolig för att inte förstå vad som förväntas av dem.
Jag som pedagog och ansvarig i undervisningen måste verkligen tänka till många gånger varför jag väljer de övningar och upplägg som jag gör.
Hur kan jag åter finslipa mitt verktyg, ledarskapet, så att mina elever oftast i alla fall har den känslan jag får när jag numera lämnar verkstaden:
- Det här gick ju bra.
- Här kan jag lära mig.
- Här känner jag mig trygg.
- Här kommer det vara begripligt.
- Här finns någon som vill hjälpa mig, förstå mig och få mig att lyckas.
- Här är det någon som vill att just jag kommer och just jag lär mig- varje dag, hela terminen och hela läsåret.
Så trots att jag känner mig dum och vilsen när jag kommer till verkstan så är det nog så att jag egentligen borde vara den som lämnar bilen varje gång. För att då och då få kontakt med den del av mig själv som både känner sig vilsen och dum är inte så tokigt.
Det får mig verkligen att tänka till i min egen vardag och åter finslipa så att så många som möjligt ska komma till mina lektioner och känna att de förstår lite mer, de kan lyckas och framförallt att de känner att det är fullt möjligt – även fast det är både svårt, ibland helt ointressant och alltid ett måste.
