Ibland kommer den där ängslige talaren i mig fram

Den här texten är lika mycket till mina elever som till er kollegor där ute.

När jag gick på högstadiet så var jag tyst. Väldigt tyst i klassen. Inte för att jag inte hade saker att säga, inte för att jag inte ville säga dem. Helt enkelt för att jag var alldeles för ängslig hur rösten skulle låta när jag väl sa något.

Skulle rösten hålla, var det jag skulle säga rätt, var det värt att sägas?

Talängslan fick jag till slut veta att det hette men det var först när jag själv gick på högskolan. En enkel sökning på nätet idag säger mig att mellan 50 och 70 procent uppger att de känner en nervositet inför talsituationer och 20–34 procent känner stark oro och ångest för att tala inför andra. Vissa har det svårare än andra men det är vår absolut vanligaste fobi.

“According to most studies, people’s number one fear is public speaking. Number two is death. Death is number two. Does that sound right? This means to the average person, if you go to a funeral, you’re better off in the casket than doing the eulogy.”
– Jerry Seinfeld

Absolut värst var när läraren som ledde oss gick klassen runt och jag visste att snart är det min tur att läsa högt eller tala. Jag räknade stycke för stycke så jag visste exakt vilket som skulle bli mitt. Övade och övade tyst i mitt huvud för att vara förberedd när det skulle bli min tur. Men sedan när det väl närmade sig min tur gick jag istället ut på toaletten för hjärtat bankade så hårt i halsgropen att talet definitivt skulle påverkas.

För mig blev teatern och en fantastisk logoped, som jag träffade via teatern, räddningen. När jag var någon annan så fungerade rösten utmärkt. När jag fick lära mig att rösten inte alls låter så konstig som jag tror. När jag fick lära mig att alla är nervösa. Ja, då släppte det successivt.

Idag är det här så gott som ett minne blott men ibland, ibland så kommer känslan tillbaka att rösten inte ska hålla och att rösten lever sitt eget liv.

”Ibland kommer den där ängslige talaren i mig fram”

Idag måste jag ibland påminna mig själv om hur det var när jag själv gick i högstadiet. Jag som inte ville prata. Det är svårt att tro idag när jag är ledare varje dag och alltid är den som först tar ordet i mitt klassrum. Men ibland, ibland så kommer den där ängslige talaren fram. Idag vet jag aldrig riktigt när men den dyker upp. Oftast när jag måste vänta på just min tur att tala då jag vet att en hel rad andra är framför mig. När jag vet att efter de där fem personerna så är det min tur.

Det här har inte hindrat mig i mitt yrkesval eller val jag gjort men det har helt klart fått mig att tänka till många gånger i min vardag. Ska jag göra det här eller kommer min röst att spela mig ett spratt. Kommer min gamla talängslan att göra sig påmind och ställa till det för mig?

Numera är min talängslan ett bra arbetsverktyg att ta till när just talet är ett måste.

Varje gång jag gör övningar i klassen där talet är ett måste så berättar jag om den femtonåring jag en gång var. Den femtonåring som försökte verka sjuk dagen det var redovisning eller högläsning för att slippa. Femtonåringen som försökte slippa tala. Hon är användbar i dag. Jag märker att mångas axlar faller ner när jag berättar om henne och säger: ”Det är okej att vara nervös, det är okej att inte vilja prata och det är okej om rösten inte hela tiden bär”.

Nu försöker jag hitta former där just de tysta får komma till tals. Jag försöker stötta de tysta så att även de vågar ta ordet och säga vad de har att säga. Prata om talängslan och låt dem förstå hur oerhört vanligt det är att våndas inför att prata.

Låt det vara uttalat att man är nervös och att det är obekvämt för vissa att prata.

Jag blandar alltid talordningen så man inte vet när man ska prata och låter de talängsliga prata först så det hela är avklarat snabbt och de slipper sitta och våndas.

Sen påminner jag alltid mig själv att minnas att de inte är tysta för de inte har något att säga, inte vill eller tycker om att prata. Tillsammans med andra så kanske det helt enkelt inte går, oron över hur det ska låta eller tas emot övertar allt. För dem får tystnaden och ängslan över att prata ta över möjligheten att faktiskt ha en åsikt.

  • För de som vi vet ängslas inför att prata i klass, tänk på att:
  • Prata om talängslan och hur vanligt det är.
  • Blanda talordningen.
  • Låt de talängsliga bestämma när de ska tala- oftast är det skönt att vara först.
  • Hitta olika former, när tal är ett måste – gör mindre grupper – kan det vara digitalt.
  • Låt det vara uttalat i klassen – de flesta är nervösa att tala, vissa mer och andra mindre.

När tal är ett måste ängslas vi som inte kan men med den här hjälpen så vågar många fler och alla får veta att det är okej att vara nervös.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.