Varför minns vi vissa lärare?

”Varför blev du lärare?”

Den frågan fick jag när jag intervjuades  för ett inslag i Annas och Philips lärarpod. Mina tankar gick omedelbart till en stund i årskurs 5 då jag än idag minns hur jag satt och fantiserade på lektionen. Jag fantiserade om hur jag skulle vara eller framför allt se ut och jobba om jag vore lärare. Vackra kläder väckte mina tankar och teman på lektionerna som matchades av just mina kläder. Jag vet inte om jag då bestämde mig för mitt yrkesval men stunden har helt klart påverkat mitt liv mycket.

Jag har efter att frågan ställdes inte riktigt kunna släppa tanken på lärarna som passerat genom åren. Personer som betytt otroligt mycket för min utveckling och varande men som troligen bara fick ett pliktskyldigt tack på avslutningsdagen. Men det som dessa lärare gjorde det finns definitivt kvar.

Det vi lärare gör ger ibland resultat direkt men oftast så jobbar vi med ett betydligt längre tidsperspektiv. Vi påbörjar eller tar vid en kunskapsutveckling som stannar hos oss ett tag och sedan släpper vi den oftast vid avslutningen till sommaren.

Det är det här vi lärare gör, skapar vågor i omvärlden som påverkar och påverkar i åratal efter det att det faktiska mötet och stunden faktiskt ägt rum. En svindlande tanke. Det här är inget jag så ofta stannar upp och funderar över mitt i vardagen när grupper ska byggas, kunskapskrav uppnås och projekt genomföras. Men när jag väl låter tanken stanna och verkligen reflekterar – då svindlar det.

Vi gör skillnad och inte på det lilla viset, vi gör många och stora skillnader hela tiden. Skillnader som påverkar val. Skillnader som påverkar intressen. Skillnader som påverkar framtiden.

Att göra den här skillnaden för en enskild person så gott som varje arbetsdag är det som fått mig att stanna kvar i yrket. Mina gamla lärare är som ett vackert pärlhalsband. Varje pärla bär på en specifik funktion som byggt min egen lärarkarriär och gärning. Modeintresset har jag kvar sedan jag vid 11-årsåldern satt där i Rosas klassrum, därav liknelsen. Från alla lärare som passerat har jag lärt mig olika saker som blivit till en del av det jag är idag.

* * *

Så en tillbakablick på lärarna jag mött som lämnat de där avtrycken i min lärargärning och mitt liv idag.

Maine har lärt mig att blanda nytt och gammalt, lokalt och nationellt. Med stor hängivenhet berättade hon historier från det gamla och främmande för oss i klassen. Hon lärde ut berättandets konst samtidigt som vi lärde oss bokstäver och att sätta samman meningar.

I hennes kollega Gudrun fick vi musiken blandat med våra nya kunskaper. Gudrun hade alltid spännande kläder som jag minns mycket väl.

Valborg lärde mig rabbla konsonanter och hade alltid en kram på lager.

Idrottsläraren Anna som såg min rädsla när vi skulle ha gymnastik. Hon kom fram till mig när jag storögd och rädd stod framför plinten och sa:

”Du behöver inte hoppa Karin. Du behöver inte göra det.” Den lättnadens känsla minns jag än i dag så väl.

Vikten av att kunna och använda språk fick jag från Marianne. Vi spelade Café och gjorde Croque monsieur. Pratade och levde franska.

Med Bengt gick vi på promenad i byn för att lära oss vad en meander var. Det använder jag fortfarande till mina elever, varför vattnet tar olika vägar i stilla rinnande vattendrag.

Geraldine som med sin enorma energi och hängivenhet lärde oss skillnaden på ”sheep” och ”cheap”. Jag hade nog aldrig vare sig hört eller ens förstått att det var två olika ord innan. Med henne fick vi även smaka på den engelska fruktkakan och lära oss att plastpåsar är utmärkta förvaringsställen för det material vi skrev som hon skulle rätta.

Madeleine som lärt mig allt om att använda en whiteboard i undervisningen. Vilken tavelteknik och engagemang. Hon var inte en av våra pedagogik- eller didaktiklärare men ingen har som hon lärt mig att undervisa och använda just tavlan för att få elever engagerade.

Anna som hjälpte mig hitta talet. Vid en lektion gav hon som feedback efter jag gjort mitt tal:

”Jag förstod när jag såg dig innan du började att det här skulle bli bra.”

Vilken otrolig kraft i de orden, jag har efter den dagen aldrig tvivlat på min förmåga att lyckas i muntliga sammanhang även fast jag innan dess varit riktigt ängslig att tala. Det här använder jag varje gång mina elever ska presentera något inför varandra.

Sven med en kunskapsbank få förunnad och med en förmåga att berätta och förmedla som gjort minsta gråsten till en skattkista av kunskap.

Tänkt så många möten, så många ord, så många utbyten av kunskap.

Jag har jobbat över 15 år som lärare. Hundratals elever har redan passerat, små vågor på ett ständigt brusande hav. Alla har fått sig en puff i någon riktning. Det är svindlande. Tänk om bara någon av dessa om några år tänker tillbaka på de lärare som de träffat och de riktningar som de tagit efter skolåren.

Vilka blir lärarna de minns?