En av de saker som gjorde att jag engagerade mig i skoldebatten från början var lärarbristen i den svenska skolan. Jag skrev om det till exempel i ”Barnexperimentet” och här i Skolvärlden menade jag 2014 att en av de saker som skulle behöva åtgärdas för att komma till rätta med lärarbristen var synen på läraryrket som en tävling.

Jag menade då, och menar fortfarande att:

…detta (individuell lönesättning) bör om inte ersättas så åtminstone kompletteras (där detta blir den huvudsakliga komponenten!) med en ordentlig nationellt bestämd lönetrappa; en trappa med flera steg som bygger på gemensamma, tillsammans med professionen framtagna, kriterier. Kriterier med tydligt fokus på formella meriter och där varje steg innebär ett större ansvar. Det skulle stärka kåren.

På tisdagen kom nya siffror från Skolverket om hur många lärare som kommer behövas i framtiden. Man skriver nu ner prognosen om den framtida lärarbristen på grund av nya siffror på hur många elever det kommer vara i skolan, men det kommer fortfarande att fortsätta fattas en mängd lärare, speciellt under de närmaste åren.

Mängder av elever kommer att fortsätta att gå till klassrum där det finns inte behöriga lärare under all överskådlig framtid. För vi har ju redan nu en allvarlig brist.

Men vi måste också prata om den systematiska skillnaden i denna brist som finns mellan kommunala skolor och privatskolorna. Tankesmedjan Arena Idé har också nu släppt en rapport där de tittar på hur det ser ut med behörigheten och hur det skiljer mellan kommunala skolor och privatskolor. Rapportförfattaren Johan Enfeldt skriver:

”I dag är bara 82,0 procent av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. I de kommunala skolorna är andelen behöriga lärare 84,5 procent. I friskolorna är andelen behöriga lärare betydligt lägre, och ligger nu på endast 69,7 procent.”

Det är en dramatisk skillnad! Han menar därför att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning som tittar på hur finansieringen av skolan borde förändras så att det inte lönar sig att anställa obehöriga lärare. Jag kan tycka att det är en sak som den nu arbetande förstatligandeutredningen kunde ta med i sitt arbete. Det är inte acceptabelt att den vinstmotiverade delen av skolsystemet så flagrant avviker från det demokratiska samhällets kvalitetskrav på skolverksamhet.

Johan Enfeldt har också ett konkret förslag på ett sätt att försöka locka fler lärare tillbaka till skolan. Han föreslår:

  1. Rätt till tjänstledighet i ett år för behöriga lärare som i dag arbetar utanför skolan om de går tillbaka till en lärartjänst.
  2. Ekonomisk kompensation till arbetsgivare som beviljar sådan tjänstledighet i syfte att kunna rekrytera och lära upp en ersättare. Behovet av behöriga lärare berör hela samhället. Det är därför naturligt att andra privata och offentliga arbetsgivare involveras för att lösa bristen.

Jag tycker det förslaget är bra. Dels för att det signalerar tydligt att staten vill ta ansvar, dels för att det pekar ut att det är hela samhällets uppgift att lösa det här. Skolan är för viktig för vår framtid för att hanteras som vilken verksamhet som helst. Det är ingen bilfabrik utan en demokrati-fabrik!

Men jag tror inte att detta räcker utan att det är en del av vad vi måste göra. Framför allt måste vi vända tillbaka till grunden. Hur kan vi locka rätt ungdomar att vilja bli lärare? Jo, genom att åter göra det till det ansvarsfulla och fria arbete det en gång var. Genom att lärare inte är utsatta för rektorers godtycke i lönesättning och genom att tydligt reglera lärares arbetstid. 2015 skrev jag här att vi behöver:

  1. Ha kraftfulla åtgärder som gör att vi får in lärare i systemet. Vi måste skicka en tydlig signal både till de ungdomar som nu går i gymnasiet men också till de som övergivit läraryrket att det är ett framtidsyrke på alla sätt. Detta genom garanterad både individuell och kollegial kompetensutveckling, förmånliga studievillkor och ett förändrat löneläge tillsammans med förändringar i arbetsvillkor. Man bör definitivt diskutera ett återinförande av undervisningsskyldigheten och skapa ett genomskinligt och transparant lönesystem.
  2. Bygga dessa insatser och det nämnda institutet i samtal med berörda parter det vill säga professionerna, lärosätena och huvudmännen.
  3. Statens roll i detta är att skapa förutsättningar och övervaka men inte att detaljstyra utförandet.

Jag tycker det stämmer fortfarande. Det institut jag nämner är det som OECD föreslog i sin rapport 2015.

Jag tror vi behöver en samlad vision för läraryrket i Sverige. Och att en av pusselbitarna för det byggs genom en lärarutbildning som vilar på en gemensam tanke om vad läraryrket är och hur man bäst förbereds för det.

Man föreslog (s. 111) skapandet av ett offentligt finansierat, semi-autonomt National institut for lärar- och skolledarkvalitet, för att integrera forskning och praktik, utveckla standarder, modeller och ramverk för grundutbildning och fortlöpande professionell utveckling, och ta itu med det nuvarande, mycket splittrade tillståndet i grundläggande lärarutbildning. Det var en bra tanke. Vi måste göra saker nu men också för framtiden.

Det är också min övertygelse att utifrån det läge vi nu fortsatt har måste diskutera om inte ett förstatligande av det offentliga skolsystemet (inte friskolorna), är den enda vägen som är möjlig om vi tillräckligt snabbt ska få till de förändringar som behövs, för att locka unga till yrket.

Kommentera

Filippa Mannerheim som bland annat är känd för att ha skrivit en av de mest uppmärksammade debattartiklarna om skolan på senare år har skrivit en bok om undervisning (”Konsten att undervisa, en bok om lärarens hantverk”).

Det kommer finnas en och annan därute som kommer avvisa den som gammalmodig och bakåtsträvande.

Jag ska vara tydlig med att jag inte är en av dem. Det Filippa skriver ner är en utmärkt manual, inte minst för en oerfaren lärare. Den är bra att ha i handen om man vill lära sig en del av det fundament som man en gång i tiden, medan man undervisade i metodik där, fick med sig från lärarutbildningarna. Det handlar om grundläggande undervisningsmetoder som man kan hitta över hela världen och som fungerar väl.

Det som gläder mig speciellt är hennes inställning till bedömning. Ta bara en sådan sak som att hon skriver att man inte kan ha samma prov till två olika klasser om inte undervisningen i båda klasserna varit likadan. Om du i den ena klassen på grund av olika saker inte kunde täcka ett område tillräckligt djupt kan du inte fråga djupa frågor på det området i den klassen. Annars blir det bara pennalistiskt mot den klass som inte fått möjlighet att lära sig. Och det enda du mäter är en skillnad mellan klasser som beror på dig som lärare och vad du gjort och inte på vad dina elever gjort.

Det intressanta är att samma resonemang kan sträckas ut till våra invecklade betygskriterier. Bedömer du eleverna mot en standard som Skolverket satt upp? Har inte din undervisning något med detta att göra?

Filippa skriver, Liksom Majsa Allelin i sin avhandling, att i skolan idag har bedömning blivit ett undervisningsinnehåll.

Jag blev extra glad åt Filippas resonemang om detta för det känns som en vettig röst i all den kriteriestress som annars präglar mycket av samtalet om skolan i Sverige, inte minst bland lärare.

Jag ska föreläsa nästa vecka. På en av bilderna har jag skrivit (och det var innan jag läste Filippas bok):

  • En lärares jobb är inte att förmedla kriterier och bedöma elever.
  • En lärares jobb är att undervisa så barn och unga lär sig.

Det tål att tänka på och kan föra med sig ganska stora konsekvenser. Och jag tror mer glädje i klassrummet.

Kommentera

Den nya socialdemokratiska regeringen fick en liten förändring på utbildningsdepartementet. Anna Ekström fortsätter vara ansvarig för departementet men flyttar fokus till högskolan, medan Lina Axelsson Kihlblom kliver in som skolminister.

Varför den här förändringen sker vet jag inte. Matilda Ernkrans har inte gjort så mycket väsen av sig som minister för högre utbildning och forskning och kanske vill Anna Ekström hinna med att göra något där innan nästa val?

Eller är det helt enkelt egentligen en förstärkning av det arbete som sker på skolsidan med alla de utredningar man kanske vill hinna göra något av – också det innan valet?

En sak är säker och det är att det är en tydlig markering av att Socialdemokraterna menar allvar med att de vill förändra skolmarknaden i Sverige. Lina Axelsson Kihlblom har utmärkt sig genom att vara en frispråkig rektor och skolchef som aldrig har backat från att framföra den kritik som hon delar med Sveriges lärare. Ett exempel finns här i Skolvärlden där hon skriver:

”Sverige står ut i jämförelse med andra länder och vårt skolsystem är extremt, så är vårt mående bland unga. Utslagning från en alltför svår läroplan, betygssystem med underkänt tidigt i åldrarna, gymnasiebehörighet, introduktionsprogram, det oorganiserade skolvalet, skolsegregation är huvudanledningar till att cirka 15 procent av Sveriges femtonåringar underkänns i en obligatorisk skolform och förvägras ett nationellt gymnasieprogram och därmed ett yrke och etablering i samhället.”

Lina har gedigen erfarenhet av att arbeta på olika nivåer i skolsystemet och satt med i Skolkommissionen. Man kan inte säga att hon inte vet vad hon pratar om.

Det ska bli intressant att följa henne och Utbildningsdepartementet från nu och fram till valet. Och i valet hoppas jag att Sveriges lärare visar att de är många genom att tydligt markera mot de politiker som fortfarande inte vill lyssna på de professionella i skolan.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.