Det mest hoppingivande du kommer att läsa på länge

Jag vill göra reklam för en rapport. Det är en rapport om ett misslyckande och har den kanske nedslående titeln: ”Varför förbättras inte elevresultaten trots alla insatser?” och är framtagen av Åsa Hirsch och Annette Jahnke för Ifous. Läs den!

Någon kanske reagerar med att ”Nej, det där vill jag inte läsa. Jag vill ha goda exempel, jag vill bli inspirerad! Kan vi inte i stället få tyst på de där nejsägarna och de förändringsobenägna?”

Men att blunda för verkligheten är en problematisk attityd. En grundläggande egenskap i förbättringsarbete som fungerar (och också för inlärning) är att man inte är rädd för att ha fel och erkänna det man misslyckats med. Hur ska man annars både som individ och som organisation kunna lära sig något? Det innebär att i en organisation måste man kunna säga ifrån när saker inte är bra. Våga tala om att kejsaren är naken. Annars synliggörs inte den kunskapen i organisationen, och syns den inte finns den inte, och då går det ju inte varken att bli bättre eller att lära sig något.

Men både för oss som människor generellt men ännu mer så i den typ av New Public Management-styrning vi befinner oss i, är det svårt att prata om det som inte går bra. Det gäller att visa upp en yta av framgång. Inte minst för att locka elever till sin skola, eller för att komma vidare i karriären. Men den rädslan för misslyckanden eller för att prata om det som inte går bra är improduktiv. Det är troligen det största hotet mot positiv utveckling man kan hitta.

Kusek och Rist, som bland annat undervisat om mål- och resultatstyrning åt Världsbanken, menar att det främsta kännetecknet för framgångsrika organisationer är att medarbetarna inte är rädda. Det vill säga att medarbetarna vågar säga hur det egentligen är. Annars kan man inte styra rätt.

Det finns också en stor mängd forskning som pekar på betydelsen av orädda organisationer (se tex: Edmonson, Amy 2018). ”The Fearless Organization”(Wiley). Ett skrämmande exempel på rädsla i en organisation och hur det kan påverka ett utvecklingsarbete finns för övrigt i Nehez ”Rektorers utvecklingsarbete” (Studentlitteratur 2019), en bok som dock inte alls är lika bra som Hirsch och Jahnkes studie. Där Nehez nästan (och lite motvilligt?) når fram till en analys av att något gått fel, börjar Hirsch och Jahnke sin analys.

Bland annat därför är den här nya rapporten från Ifous så väldigt bra. De har ansträngt sig för att försöka hitta svaret på frågan i sin titel. Varför har det inte blivit bättre? För att kunna hitta svaren på det blir de tvungna att titta bakom flosklerna, satsningarna, projektens namn alla vällovliga initiativ – och synliggöra det som verkligen betyder något: Vad sker i verkligheten, i praktiken, det vill säga i klassrummen. Hur uppfattar eleverna egentligen det som pågår? Och just detta att de också tar in elevernas perspektiv är en av de saker som gör den här studien så värdefull. I avslutningen skriver de:

”Elevernas perspektiv på verksamheten ger en problematisk bild av undervisningens utformning []. Eleverna berättar om undervisning som inte i egentlig mening kan betraktas som undervisning. Det finns fler tecken på att undervisningen planeras utifrån hur läraren tycker att leveransen ska se ut, och utifrån någon slags idealbild av hur en klass borde vara (s. 51).”

Detta är nog en vanlig situation. Det är också djupt mänskligt. Som lärare undervisar man på det sätt man tror är rätt. När det inte fungerar ifrågasätter man inte sin undervisningsmetodik, utan eleverna. Att se detta, att komma in i samtal om varför man undervisar som man gör, och hur det påverkar eleverna, är inte enkelt. Men det är helt nödvändigt om man ska utvecklas. För att utvecklas måste man se problemet, som i det här fallet, att de upplägg man hade faktiskt inte nådde fram.

Rapporten sätter fingret på det faktum att vi ofta inte har lyckats. Men den lyfter sedan på stenarna för att se vad det kan bero på. Då hamnar den i en slutsats som kanske egentligen är självklar, men som vi ofta undviker eftersom den kräver så mycket av oss. Något som inte handlar om flashiga projekt eller klyshiga förändringsslogans. Man skriver:

”I ett långsiktigt perspektiv behöver mötesstrukturer och organisation säkerställa att utvecklingen och upprätthållandet av god undervisning utgör basverksamheten vid [skolan] – och inte är en tidsbestämd insats” (s. 53).

Det måste bli på riktigt och det är något som hela tiden ska pågå. Att utveckla undervisningen är inte ett tidsbegränsat projekt utan en del av professionens uppdrag.

Men när man tittar med de ögonen kommer man också att bli uppmärksam på att allt inte är dåligt. Snarare tvärtom. Det finns alltid bra saker att bygga på. De akademiskt utbildade människor som är vår undervisande lärarkår gör bra saker:

”Det finns en rad utvecklingsområden att ta sig an, men det måste betraktas som hoppfullt att så stor del av ’lösningen’ redan finns på plats” (s.53).

Läs den här rapporten. Det kanske är det mest hoppingivande du kommer att hitta på länge – sin titel till trots. För det här är en rapport från verkligheten men den innehåller därför också verklighetens möjligheter.

Det är en rapport från det tålmodiga, komplexa och dissonanta arbete som är skolans vardag. Den innehåller kloka initierade diskussioner och beskrivningar av både författarna, lärarna, rektorer och elever.

Den är en beskrivning av ett stycke verklighet ur den vardag där vi genom idogt arbete, undervisning, lyssnande och goda relationer faktiskt kan göra skillnad. Varje dag.

Och rapporten som sådan är på det viset. Den är lågmäld men när man läser den sätter en tankeprocess igång som pågår länge.