En komplex men systemisk vision för läraryrket?

Jag har precis lagt ifrån mig Linda Darling-Hammond och Robert Rothmans bok ”Teaching in the Flat World”. Det är en bok jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av skolans utveckling i stort och av läraryrket och lärarutbildning speciellt.

Med utgångspunkt i den mycket mångfacetterade situationen i USA och forskning om lärarutbildning och lärarfortbildning tittar de på tre andra system, Finland, Singapore och Ontario (Kanada). Utifrån detta ger de ett antal rekommendationer kring hur man kan tänka om man vill bygga ett bra skolsystem. Skolkommissionens finska medlem Pasi Sahlberg medverkar i boken så dess innehåll bör vara väl känt för kommissionen, men för alla andra ska jag gå igenom några av de saker som författarna lyfter och kommentera det.

Boken avslutas med en lista med vad man kan lära sig av framgångsrika system:

• En systemisk vision
• Stark rekrytering till och bra lärarutbildning
• Attraktiva arbetsförhållanden för lärare
• Kontinuerligt stöd för lärande
• Likvärdig resursfördelning (dvs att de som behöver mer får det)
• Proaktiv utveckling av nya ledare.

Hur skulle man kunna tänka kring detta?

1. Vi behöver en vision för svensk skola. Egentligen har vi en väldigt fin sådan i skollag och läroplaner. Men i verkligheten har det vittrat sönder på grund av politiska beslut som gett effekter i annan riktning. Här har skolkommissionen en stor uppgift att samla ihop (i alla fall det offentliga) skolsystemet.

2. När det gäller lärarutbildning menar de att det finns ett antal arbetssätt som verkar känneteckna bra lärarutbildningar. De fyra första är (mina översättningar/tolkningar):

• En tydlig och sammanhängande vision som återfinns både i det arbete som sker på institutioner och under praktikperioder.
• Tyngdpunkten ligger på ämnesdidaktik (på hur man undervisar i specifika ämnen)
• Kopplar ihop teori och praktik genom att hjälpa studenterna att lära sig specifika metoder och arbetssätt som de kan pröva när de är ute i praktiken.
• Tar noggrant hand om studentens undervisningserfarenheter genom att välja ut bra mentorer och strukturera praktiken så att de lär sig effektiva undervisningsmetoder.

Här har vi en hel del att lära, fundera över och göra. Det är också därför jag tycker att rekommendationerna i OECDs rapport är bra och viktiga. Vi behöver nog samla ihop utbildningarna och ha ett institut där också professionerna är representerade som leder det arbetet.

3. Attraktiva arbetsförhållanden för lärare. Med den situation som är krävs ganska kraftfulla insatser för att skicka en tydlig signal både till de som är lärare och till svenska ungdomar om att läraryrket är ett framtidsyrke. En ihopsamlad lärarutbildning skulle kunna vara en del i ett sådant arbete men sedan krävs det att man skapar ett systematiskt arbete kring lärares löneförhållanden, karriärsystem, arbetstider, fortbildning och möjligheter till kollegialt samarbete kring undervisning. För att göra det krävs en nationell samling där staten blir en tydlig part i förhandlingar om både löner och arbetstider tillsammans med de fackliga organisationerna och huvudmännen (men det är klart i Sverige har ju än så länge inte ens lärarna kunnat enas…).

4. När det gäller det kontinuerliga stödet för lärande, med vilket författarna menar hur lärare och skolor kontinuerligt ska kunna förbättra sig, har vi i Sverige en hel del bra saker på gång men det behöver utvecklas, systematiseras och regleras. Genom matematik- och läslyft har det lagts en grund för ett kollegialt lärande som skulle kunna bli en permanent och obligatorisk del av varje lärares arbete.

5. Likvärdig resursfördelning är en förutsättning för ett skolsystem i ett demokratiskt samhälle. Det är här som det svenska skolsystemet helt har ”förlorat sin själ” för att parafrasera vad OECDs utbildningschef Andreas Schleicher sade när han presenterade OECDs rapport. Det kan inte ske utan en rejäl översyn av hur skola finansieras i Sverige. Detta gäller både att se till att alla skolor får de resurser som de behöver men också att man inte ska bedriva skola på löpande räkning baserat på det momentana antalet elever i varje stund. Både friskolor och kommunala rektorer måste ha ett trögrörligare system att arbeta inom.

6. Proaktiv utveckling av nya ledare. I Sverige gick vi från att en rektor skulle vara utbildad lärare med flera års lärarerfarenhet inom det stadium de skulle vara rektor för, till att vem som helst, oavsett utbildning eller erfarenhet, kunde bli rektor för vad som helst. Aningslösheten i detta är skrämmande. Nu har man gjort en del för att säkerställa att alla rektorer har en utbildning men det krävs mycket mer för att skapa ett bra ledarskap för skolor. Och rektorers arbetsvillkor måste ses över. Den statistik som finns över omsättning och stress är inte värdigt ett civiliserat land.

Det som kännetecknar alla de tre system som beskrivs i boken är att de tar väl hand om sina lärare. Man skriver om respekt för professionen. Sverige är ett litet land. Det borde inte vara så svårt.

Men det kommer att kräva ett gemensamt arbete. Ärligt talat: Vi kan inte dela upp det här på 290 kommuner. Vi kanske kan låta friskolorna göra sitt men vi måste i grunden ha ett offentligt skolsystem som fungerar. Listan över kännetecknen för Singapores skolsystem skulle kanske kunna vara en grund för en svensk vision:

• Djup respekt för professionen från landets regering och i hela samhället
• Stark utbildning för både lärare och rektorer kring de gemensamma målen
• Systematisk handledning av nya lärare av tränade äldre lärare
• Kontinuerlig utveckling av kunskaper och förmågor genom omfattande statligt bekostad fortbildning och karriärmöjligheter som gör att man kan växa och dela med sig av sina kunskaper
• Mycket avsatt tid för lärare att samarbeta och lära sig tillsammans genom lesson study, aktionsforskning och andra typer av reflektion över det gemensamma arbetet.