För många rektorer valde att vara mänskliga

Det har varit intressant, men inte särskilt smickrande för svensk politik att följa efterspelet till Riksrevisionens rapport om Pisa 2018. Själva sakfrågan handlar om dimensioner av kvalitetskontrollen av testet. Och egentligen handlar det om att allt för många rektorer valde att vara mänskliga. De ville inte utsätta nyanlända elever för förödmjukelsen att sitta igenom ett långt prov på ett språk de inte förstår.

Alla är eniga om två saker. Det ena är att det inte gjorde någon större skillnad för slutresultaten men också att det var fel så som det hanterades. Så bråket handlar om huruvida nog mycket har gjorts i efterhand för att komma tillrätta med problemen.

När det då gäller själva utbildningsministerns handlande så gav hon omedelbart OECD i uppdrag att undersöka saken. När de i sin tur sa att hanteringen var okej lade hon frågan åt sidan.

Det stora misstaget är kanske att Pisa inte längre ligger kvar inom forskningen utan att Skolverket tog in den i sin organisation?

Hur som haver. Oppositionspolitiker har nu sprungit benen av sig eftersom de nu ser sin chans att komma åt ett av regeringens starkaste statsråd. De vet om att Anna Ekström är kunnig, brett respekterad och skicklig. Att bli av med henne inför ett stundande val är en så stor skalp att man inte kan låta bli att försöka utnyttja situationen.

Om så skulle ske vore det en verklig förlust för svensk skola. Man får leta länge om man ska hitta en utbildningsminister med den kombination av kunskap, erfarenhet och handlingskraft som Anna Ekström har uppvisat. Trots en pandemi så har hennes departement medvetet och med respekt för såväl professioner som vetenskaplig kunskap tillsatt utredningar som gett väldigt viktiga underlag för kommande reformer i svensk skola. Utredningar som genom att de varit så väl genomförda dessutom har börjat få allt fler att ansluta sig till de reformförslag som lagts fram i dem.

”Till skillnad från Jan Björklund skjuter inte Anna Ekström från höften”

En intressant passus kring Pisa är ju att de positiva resultat som funnits i dem nu jämfört med tidigare inte är Anna Ekströms förtjänst. Så fort förändras inte skolresultat. Det är rimligt att det stopp och kanske återhämtning vi sett i Sveriges resultat jämfört med andra länder beror på någon eller några av de reformer som Jan Björklund genomförde när han satt på hennes post. Så ifrågasätter man de resultaten så ifrågasätter man ju också den effekten så klart.

Men till skillnad från Jan Björklund skjuter inte Anna Ekström från höften. Utspelen kommer inte först utan hos henne kommer utredningarna först. Det är en stor och viktig skillnad, en skillnad som skulle kunna leda till större politiska samförstånd jämfört med den konfrontativa politik Jan Björklund ofta förde.

I övrigt kan vi nu se att Folkhälsomyndigheten har kommit med nya prognoser. Istället för de förhoppningar de luftade om att tredje vågen skulle ebba ut i mitten av april siktar de nu mot sommaren. Det fanns ingen lärare som trodde på deras tidigare förutsägelser.

Vi har också nu sett en stark spridning bland ungdomar. Vi har sett att hälften av skolor som Arbetsmiljöverket inspekterat får kritik för brist på smittskyddsåtgärder och att en större andel av lärarna blivit smittade än genomsnittet i befolkningen. Ingen lärare blir förvånad.

Det som kan förvåna är den uppenbara nonchalans för människors lidande och lärares situation som Sverige uppvisat jämfört med våra grannländer.