Forskarnas slutsats om förstelärare och löner stämmer inte

Det uppsalabaserade statliga utredningsinstitutet IFAU släppte nyss en både bra och spännande rapport om effekterna av förstelärarreformen. De kan visa att de skolor som fått förstelärare verkar ha påverkats positivt på flera sätt. De får en stabilare lärarkår och statistiskt signifikant högre elevresultat.

Vad som är hönan och vad som är ägget här är kanske inte helt självklart, men det viktiga budskapet är att förstelärarreformen verkar ha påverkat skolor positivt. Att förstelärarreformen varit positiv för lärarna är också något man kan se i boken ”Lärarkåren och förstelärarna” som forskarna Alvehus, Eklund och Kastberg släppt på Studentlitteratur nyligen.

Det här är också mitt intryck från de skolor jag arbetat med eller besökt genom åren sedan reformen. Förstelärarreformen har lett till positiva saker för professionen på flera sätt. Dels har det gett en grupp lärare ett tydligt och starkare mandat. Det vill säga att även om man skulle kunna klumpa ihop lärarna i en hög och avfärda dem kan man inte göra det med dem man utsett till förstelärare. Det finns helt enkelt en statusnivå i titeln.

En annan effekt ligger på det personliga planet. För många förstelärare har det varit ett erkännande att få titeln och det har gett dem ”tillåtelse” att ta det ansvar för utveckling av ämnen och skola som de kanske annars inte riktigt känt sig bekväma att ta utan stöd i en formell roll.

Men det finns en sak IFAU skriver i sin rapport som jag har lite svårt att smälta. De skriver att resultaten är ett bevis för att prestationsbaserade lönesatsningar kan ge skolutveckling. Något de menar de är de första att kunna visa.

Och det är ju sant. För forskning är annars rätt tydlig med att prestationsbaserad lön inte ger positiv effekt på elevers lärande. Ett enkelt exempel är införandet av individuella löner för lärare i Sverige på 1990-talets början. Om det var så att individuella prestationsbaserade löner hade den verkan skulle ju Sverige då börjat utvecklas positivt.

Men det var ju inte vad som hände. Jag tror att de är fel ute i sin analys och att de här är lurade av sin egen bias. (Det känns mer som något man skrivit för att få bli publicerade i ekonomiska tidskrifter än något som faktiskt följer av resultaten om man ser till systemet reformen gjordes i).

Jag tror den stora skillnaden i det svenska systemet som skedde med förstelärarreformen inte handlar om en effekt av prestationsbaserad ersättning och isärdragna löner utan om något helt annat.

Låt mig först säga att oftast när man pratar om prestationsbaserad lön menar man löner med en direkt koppling till resultat. Något sådant system har vi aldrig haft i Sverige, varken förr eller senare.

Sedan är det viktigt att se att man har blivit utvald till att bli förstelärare utifrån en mängd olika aspekter beroende på huvudman. De som har blivit utvalda var också typiskt sett redan ganska välbetalda.

Den stora skillnaden tror jag inte ligger i att man för in mer pengar i ett system med individuella löner, vilket är den slutsats IFAU:s författare verkar vilja dra. Den stora skillnaden med förstelärarreformen i det svenska systemet är inte ersättning baserad på prestation utan att man skapade en statligt erkänd karriär- och lönestege i ett system som i tjugo år saknat det. Det skapade ansvar och roller som påverkat skolan positivt.

Så ja, jag håller med IFAU om att förstelärarreformen varit positiv för skolan. Men inte av de skäl som de anför. Jag är mer inne på Alvehus m.fl:s resultat att det positiva här är en ökad grad av organisation, som påverkat professionen positivt. Därför ser jag också med glädje att regeringen nu tar initiativ till att börja göra verklighet av tankarna om professionsprogram.

Vi behöver brådskande en nationell struktur för lärares karriärs- och kompetensutveckling. Det är vad resultaten från förstelärarreformen visar, inte att det är bra med individuella löner i sig.