Första tecken på mer vetande än tro?

I går presenterade vår nya minoritetsregering sina satsningar på skolan. Jag läste dem som hastigast i går kväll och när jag vaknade på morgonen i dag var de det första som fanns i mina tankar. Och det med ett ganska stort mått av tillfredsställelse måste jag säga.

Det finns flera riktigt bra signaler i det man presenterade i går. Det här var det jag tyckte var bra och viktigt:

För det första erkänner man läget och har en ny attityd. Kunskapsresultaten faller, läraryrket har låg attraktivitet och ojämlikheten ökar, säger man. Bara i detta finns en signal om att man är beredd att lyssna på den forskning som finns och på en av sina skolmyndigheter. Den förra regeringen försökte skylla kunskapsresultaten på tidigare regeringar och förnekade problemen med likvärdigheten.

Förhoppningsvis finns i detta ett frö till ett bättre förhållande mellan Utbildningsdepartementet och dess myndigheter. Mer av lyssnande och respekt än av att använda myndigheten som de som ska utföra beställningar.

Inte så att jag tycker att det är skolmyndigheterna som ska bestämma. Men med den svenska modellen med ett litet (underbemannat?) departement och stora myndigheter är det viktigt att departement och politiker använder sina myndigheter klokt och visar deras sakkunskap respekt.

Kan detta vara ett första tecken på en skolpolitik som bygger mer på vetande än på tro?

Det man vill göra sammanfattar man i tre punkter:

1. Höja kunskapsresultaten genom tidiga insatser
2. Höja attraktiviteten i läraryrket
3. Öka jämlikheten i skolan

Allt detta är bra och klokt. Frågan är bara hur man ska göra det. När det gäller tidiga insatser skriver man:

1. Mer personal och mindre barngrupper i förskolan
2. Anställa fler för att lärare ska få mer tid för sitt arbete och klasserna kan bli mindre i lågstadiet, det handlar om lärare med inriktning F-3, speciallärare, specialpedagoger och fritidshemspersonal
3. Fler speciallärare och specialpedagoger
4. Kunskapskrav i läsförståelse i årskurs 1 och läsa-skriva-räkna-garanti i lågstadiet

De två sista punkterna håller jag helt med om. Det vill säga om kunskapskraven används för att framställa diagnoser som professionen använder. Men om det blir någon form av nationella prov som man ska jämföra skolor genom blir det bara lök på laxen och tar fokus från det som är det viktiga: Hur säkerställer vi att barn som behöver stöd får det tidigt?

De två övre punkterna innehåller en stor problematik. Hur ska man i det målstyrda system vi har där det inte får finns regler (vilket i sig är en missuppfattning av hur ett målstyrt system kan byggas) göra detta? Ska man ge mer pengar till de huvudmän som nu för att spara/tjäna pengar har stora klasser? Det vill säga belöna dem som nu har dragit fördel av den frihet som de haft? Det jag försöker säga är att den här typen av förslag behöver utredas! Hur kommer det att slå i praktiken!

Man nämner sedan läraryrket och menar att högre lön, större möjligheter till kompetensutveckling och mer tid för undervisningsuppdraget är vad man vill uppnå. Det känns väldigt bra att regeringen tar läget på allvar och inte bara leker med belöningsreformer à la förstelärarreformen. Också bra att man skickade en tydlig signal om att man vill prata med arbetsmarknadens parter om hur man ska göra detta. Det är återigen en signal om ett lite mindre auktoritärt ledarskap från utbildningsdepartementet.

Men återigen är problemet hur man ska göra detta i det system vi har. Staten har inget egentligt inflytande över varken löner, arbetsförhållanden eller kompetensutveckling i det system vi skapat. Här krävs ordentliga diskussioner och utredningar för hur man kan skapa ett system som verkligen garanterar detta för alla lärare i alla skolor!

När man pratar om kompetensutveckling tycker jag man ska ta till sig det som Bengt Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad: ”Jag medger att jag aldrig kom på tanken att kalla detta för ”mattelyft”. Viktiga politiska åtgärder tycker jag alltjämt ska respekteras med annat än marknadsföringsnamn.”

Det får vara slut med u-hjälpsliknande åtgärder som ska fixa, ”lyfta” och ”förbättra” lärarkåren. De kompetensutvecklingssatsningar som görs ska göras med respekt för professionen och de ska vara permanenta inslag som skolor och lärare kan använda när de har behov av det.

Jag tycker till exempel att en satsning som matematiklyftet ska permanentas så att skolor kan använda det när de upptäcker att de har behov. På samma sätt bör läslyft också hanteras. De kan användas som modeller för ett kollegialt lärande som alla lärare ska ha tillgång till och som internationella studier (TALIS, McKinsey, PISA, forskning (Timperley, Hattie, Darling-Hammond, Hargreaves; Fullan mfl.)) pekar mot är avgörande för att skapa en positiv utveckling och professionalisering av lärarkåren.

Det finns två meningar i regeringens presentation som jag gillar väldigt mycket och som nog var det som gjorde att jag vaknade med ett litet leende i morse.

Den första är ”En nationell samling för läraryrket”. Den meningen signalerade att man är beredd att samtala, diskutera och förankra det man gör, inte bara beordra. Det är ett hoppfullt tecken och en signal om något där jag hoppas att professionerna i skolan får vara aktivt medverkande!

Men den bästa meningen är ändå ”Alla skolor ska vara bra skolor”. Det är något som jag har pratat och föreläst och skrivit om nu i ett antal år. Det har varit centralt för mig både i boken Barnexperimentet och i Alla i mål (det ”råkar” ju också vara en portalparagraf i skollagstiftningen och något där Sverige helt har klappat igenom).

Men jag blir där återigen orolig för de förslag man lyfter fram. Istället för en utredning om hur det har kunnat blivit som det blivit och en diskussion om systemet så vill man lappa och laga. Alla stora skolreformer, inte minst skolval, elevpengssystemet, den nästan fria etableringsrätten, med mera måste utredas. Beslut måste bygga på kunskap, inte tro och övertygelse.

Återigen finns det, precis som när det gäller lärartäthet och annat en stor risk för att snabba outredda åtgärder skapar effekter som man inte alls hade tänkt sig. Hur ska man välja ut de 200 skolor som ska få statligt stöd till exempel? Slipper deras huvudmän då ansvaret för de skolorna? Vad händer med de skolor som hamnar precis utanför listan? Och om en sådan skola med stöd blir bättre och hamnar utanför listan – tas pengarna bort då? Sådana saker måste tänkas igenom och helst ska man göra det innan man presenterar dem som politiska förslag.