Fridtjuv Bergs tankar är mer aktuella än någonsin

Det finns tre utpekade stora problem i den svenska skolan. Det är segregation, olikvärdighet och lärarbrist. Inget av dessa problem var stora innan det stora systemskiftet inleddes på 1990-talet.

Att de inte var det berodde på en noggrant byggd skola.

En av grunderna för denna var tankar från folkskolläraren Fridtjuv Berg. I den lilla skriften ”Folkskolan som Bottenskola” gjorde han 1888 ett inlägg i vad han menade var en viktig samhällsfråga. Hur ska ett skolsystem konstrueras som ger alla individer möjlighet att utvecklas?

Mot slutet av skriften skriver han något som kom att bli de två ledande linjerna i svensk skolas reformering fram till och in på 1970-talet, som alltså påverkade utvecklingen i hundra år. Han skriver om hur skolan borde inrättas (jag har moderniserat språket varsamt):

Först och främst måste hon så inrättas, att hon drager förmågor till lärare- och lärarinnekallet; lyckas detta, så är det väsentligaste gjort och det övriga ska komma liksom av sig självt.

Alltså, skolan bygger på att rätt personer blir lärare. Och läraryrket är ett kall. Det vill säga något man gör med stort eget intresse och drivkraft. Lockar man bara rätt personer behövs inte kontroll, straff och belöningar, nationella prov, lönekriterier, konkurrens och marknadsutsättning. ”Lyckas detta, så är det väsentligaste gjort”. (Jag kommer att tänka på Anna Ekström som inte kunde bli lärare för hon hade för dåliga betyg utan fick nöja sig med en juristutbildning – så var det då).

Men han skriver något mer, han skriver om betydelsen av att skolan blir hela befolkningens samlade intresse:

Men de uppoffringar, som härför är av nöden, kommer aldrig att göras om de inte omfattas med brinnande intresse av hela folket, således också av de inflytelserikare samhällsklasserna, och detta blir aldrig fallet så länge staten fortsätter att upprätthålla rikare utrustade parallellskolor, som tävla med folkskolan och undanrycka henne dessa samhällsklassers barn och därmed tillika så gott som hela deras intresse för folkskolans höjande.

Grunden för att få ett skolsystem som faktiskt gav alla begåvningar en chans byggde enligt honom på att folket samlades runt en (1) sådan skola. Och för att uppnå det var det avgörande att man tog bort det parallellskolesystem som fanns. En process som alltså tog 100 år men ledde fram till ett av världens bästa och mest likvärdiga skolsystem. Nu har vi haft 30 år av kräftgång från den positionen.

Det som hände 1990–1992 i Sverige var att man utan utredningar och konsekvensbeskrivningar rev ner detta hundraåriga bygge. Vi har nu igen ett parallellskolesystem. Regeringens utredare Björn Åstrand har skrivit om detta i ”Global Education reform”. Det innebär att återigen har de väl bemedlade ett eget skolsystem.

Den korta parentesen med ett likvärdigt och demokratiskt skolväsende är sedan 1990 över, enligt Åstrand. Se gärna min och German Benders rapport om detta här. Det innebär att den övre medelklassen inte längre behöver bry sig om skolan som helhet längre. De har ju sina barn i sina skolor. Och så länge de kan säkerställa sina barns plats där med hjälp av ett orättvist och odemokratiskt kösystem är de nöjda. Fridtjuv Bergs tankar är mer aktuella än någonsin.

Hur får vi (igen) en skola dit begåvningarna söker sig för att de lockas av friheten, den intellektuella utmaningen och det viktiga arbetet som lärare?

Hur får vi en skola som är hela folkets angelägenhet?

Observera att Fridtjuv Berg inte var socialist. Han var, förutom folkskollärare, liberal politiker, riksdagsledamot och utbildningsminister (ecklesiastikminister) i Karl Staafs regering. En man som brann för bildning, och allas bildning. Detta var alltså ingen socialdemokratisk idé om nu någon trodde det. Det är mycket äldre än så.

Det är ju faktiskt så att ett allmänt utbildningsväsende är något som bygger på upplysningens ideal om människan och samhällets som en plats för varje individ att utvecklas i och inte på socialistiska ideal.

Det kan det också vara dags att tänka på och damma av i partikorridorer här och där. Lite fler bildningsivrare och lite färre lobbyister kanske vore bra för svensk politik och för framtidens samhälle?