Halleluja – Skolverket erkänner pluralism

Pedagogikerna är ett svåruttalat och ovanligt ord (≈800 träffar på Google och det blir felmarkerat av ordbehandlaren) som Skolverket använder i en intressant kommentar till TALIS-rapporten (s.60). Man skriver:

”TALIS undersöker i vilken mån lärare har en konstruktivistisk syn på lärande. Konstruktivism har sin grund i bl.a. Piagets forskning om barns utveckling och kännetecknas av att barn genom att interagera med andra människor och objekt i sin miljö, kan forma en förståelse om hur världen ser ut. Enligt denna syn blir läraren mer en handledare än en förmedlare av kunskap. 

Konstruktivism ses i TALIS som motpolen till förmedlingspedagogik, som åsyftar en undervisningssituation i traditionell mening, där en överföring av kunskap sker från lärare till elev och eleven blir en mottagare av kunskap. Användandet av förmedlingspedagogik bygger på förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap som kan beskrivas i läro- och kursplaner och läroböcker. De två pedagogikerna kan naturligtvis fortleva parallellt och användas framgångsrikt i olika sammanhang.”

Jag tycker att det här är en vansinnigt intressant skrivning. Några år tidigare beskrev Skolverket hur den först nämnda ”pedagogiken”, konstruktivismen hade slagit igenom stort inom skola i Sverige. Man skrev 2003 (1):

”En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär.”

Den ovanstående meningen är naturligtvis fullständigt oacceptabel. Alla människor som har pratat med en annan människa vet att man kan föra över kunskap.

Om vi går tillbaka till det första citatet från TALIS-rapporten så säger det att konstruktivismen bygger på att barn lär sig genom att interagera med andra människor och objekt. Ja det kan väl ingen ha något emot? På samma sätt menar Skolverket, som har till uppdrag att skriva läro- och kursplaner att den andra ”pedagogiken” bygger på ”förutsättningen att det finns en objektiv värld av kunskap”. Ja – gör det inte det? Är inte 1+1=2. Har vi inte demokrati och två njurar, ett hjärta och en lever? Är inte detta lite tramsigt?

Men sedan kommer det som egentligen är något helt enastående. Landet största skolmyndighet fastslår att dessa två ”pedagogiker” kan fortleva parallellt och användas framgångsrikt i olika sammanhang. Det är nästan ett halleluja-ögonblick här. För det första att landets skolmyndighet erkänner sin tro på en objektiv verklighet, men kanske framförallt att man erkänner en pluralism när det kommer till pedagogisk ideologi och metodik som jag mer skulle vilja prata om här än om ”pedagogiker”.

Jag tror vi verkligen behöver föra en diskussion om detta. Både bland pedagogiska forskare, på lärarutbildningar och bland lärare. Under decennier härskade en kunskapssyn som blandade postmodern kunskapsrelativism med det som ibland brukar kallas progressiv pedagogik. Jag tror att det har varit till stor skada för till exempel läroplaners uppbyggnad och lärarutbildningars konstruktion. I de senare blev all annan metodik än den som byggde på den extrema tolkningen av konstruktivism som Skolverket noterade 2003 utpekad som felaktig, omodern, bakåtsträvande och ve och fasa ”traditionell”. Detta när varje lärare vet att fungerande metodik och pedagogik är något mycket bredare än de ensidiga mantra man fick lära sig på lärarutbildningarna.

Ibland behöver elever repetera för att minnas. Ibland lär de bäst av varandra. Ibland behöver de en lärare som berättar för dem och ibland kan de söka kunskap på egen hand. Ibland ska de söka utifrån sin egen lust och eget intresse, ibland är det läraren som ska väcka lust och engagemang eller helt enkelt bara få dem att anstränga sig. Det är bra att Skolverket tydliggör denna pluralism men det behöver nog göras mer genomtänkt och tydligare.

• (1) Skolverket. 2003. Rapport 221, Lusten att lära – med fokus på matematik.