Har stängda skolor blivit Sveriges nya strategi?

Det är påtagligt att båda lärarfacken nu har höjt tonläget kring hanteringen av coronapandemin i skolorna. Man ställer högre och fler krav på både regering men också på skolhuvudmän och skolor kring hanteringen av pandemin. Detta är väl också i någon mening normalt. Först är man alla i samma nationella chock och sedan börjar man se detaljerna och var saker behöver förändras och förbättras.

Det finns däremot en hel del oklarheter kring de vägval man gjorde i Sverige i våras som ännu inte är utredda. Det finns mejlkonversationer som kan tolkas som att man valde att låta smittan sprida sig i yngre kohorter med skolan som verktyg. Tyvärr verkar de beslut som tagits och/eller skälen till dem inte finnas dokumenterade.

Krisledningen i den här epidemin verkar ha pågått i mejltrådar, telefonmöten och korridorprat, inte i dokumenterade analyser och beslut. Den skillnad som nu finns bland partiledare kring vad som egentligen sades till dem är ganska betecknande för situationen.

Det är dock mycket uppenbart att den bild av smitta bland barn, men framförallt på skolor och förskolor som kommunicerades under våren fått sig en riktig törn av data från verkligheten. Tvärtom är det ju nu mycket tydligt att det var både skolor och förskolor som var de mest drabbade arbetsplatserna i Sverige under hösten. Inte minst är det anmärkningsvärt att barnskötare befinner sig bland de mest smittade yrkesgrupperna.

• Antalet smittade september–november 2020. Källa: FOHM

Sedan har vi det intressanta faktum att det finns någon sorts kvardröjande tanke om att den svenska strategin är att inte stänga skolor för att minska smittspridningen.

Jag har tidigare beskrivit att det finns ganska robusta data som pekar på att skolstängningar har stor effekt på smittspridningen i ett land. Mot detta står en sammanfattning som den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, gjort där man pekar på skolans betydelse för barn och där man avråder från att stänga skolor. Något som FHM har använt i sin argumentation. Den svenska myndigheten har också hävdat att Sverige nu blivit ett exempel på att man inte behöver stänga skolor för att bekämpa pandemin.

Men läget är ju långt ifrån så enkelt. Man stänger skolor överallt i Europa för att försöka få bukt med pandemin, inte minst den nya brittiska mutationen, och i Sverige stängde vi gymnasieskolorna hela våren och nu igen i vinter.

I Sverige ser smittläget lite bättre ut nu efter jullovet – precis som vi såg en kraftfull minskning av smittan i samband med sommarlovet förra året. Det är en av indicierna som visar skolors roll för att etablera nya smittkedjor. Den som inte är så insatt skulle nu kunna tro att vi går tillbaka till att ha skolorna öppna i Sverige och att den svenska modellen med öppna skolor fungerar. Men sanningen är ju faktiskt den motsatta.

Skolverket undersökte nyligen hur många huvudmän i Sverige som utnyttjar den nya möjligheten att på rekommendationer av smittskyddsmyndigheter övergå till distansundervisning på högstadiet. Och det är ju en stor andel av skolorna. Man skriver:

”Två tredjedelar av huvudmännen har helt eller delvis övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla, eller nästan alla sina skolenheter. Cirka 60 procent av huvudmännen har övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla sina skolenheter. Det är nästan 30 procent av huvudmännen som inte övergått till fjärr- eller distansundervisningen vid någon skolenhet.”

Och:

”Där fjärr- eller distansundervisning nu bedrivs i högstadiet omfattar den som regel en stor del av undervisningen. Bland de huvudmän med skolenheter som övergått till fjärr- eller distansundervisning uppgav ungefär två tredjedelar att detta gällde all, eller nästan all undervisning.”

Det vill säga att i Sverige har vi de facto övergått till att genom lokala beslut stänga en stor del av våra högstadieskolor (samtidigt som gymnasierna varit stängda). Vilket i sin tur kan vara en stor anledning till att smittan gått ner. Och på samma sätt kommer ju öppnade skolor att återigen innebära en risk för smittspridning – såklart.

Detta är naturligtvis något man bör kommunicera och tydliggöra. En strategi är beroende av att befolkningen förstår och kan följa med. Det är inget problem att säga: ”vi hade fel och vi justerar”. Men att hävda en sak, och göra något annat – då blir det kognitiv dissonans.

Jag tycker utifrån min förståelse av coronapandemin att det är mycket bra att man använder lokala möjligheter att stänga skolor. Det är också uppenbart när man ser på en bild av i vilka regioner och kommuner detta har skett att det följer smittläget och pandemins styrka. Det här är naturligtvis hur man borde ha agerat redan under våren. Frågan är hur många liv som hade räddats om man hade stängt ner grundskolorna i Stockholm och Östergötland under våren? Betydelsen av tidiga åtgärder är ju en av de viktigaste lärdomarna under den här pandemin vilket inte minst den här studien från USA:s smittskyddsmyndighet visar.

Men jag tycker att det vore rimligt att Folkhälsomyndigheten officiellt går ut och säger att detta är vad som nu är den svenska strategin och tar avstånd från den hållning de tidigare hävdat – att skolor är riskfria miljöer. Jag vet att de resonerar som att erkännande av misstag kan ses som en svaghet eller ge mindre förtroende. Men alla erfarenheter från kommunikation i kris pekar på det motsatta (däremot är det jobbigt för egot – men det är en helt annan sak).

Det finns ett problem och där måste facken vara på tårna. När besluten blir lokala öppnar det också upp för lokalt godtycke. Det vill ju till att man verkligen stänger där det behövs och har öppet där man kan. Vi vet alla att det finns skolor som borde varit stängda för länge sedan. Skolor där klasstorlekarna borde ha minskats för länge sedan. Skolor där trängsel i korridorer, matsalar med mera varit för stor. Därför är facken viktiga för att ge alla dessa individer det stöd som behövs för att så långt det är möjligt säkra alla arbetsplatser ur smittskyddsperspektiv.

Med allt detta sagt vill jag också uttrycka att jag på alla sätt förstår de som menar att skola är viktigt, att mötena är viktiga.

Pandemin är en katastrof vi levt med nu i ett år. En katastrof som skördar liv och orsakar en mängd andra negativa konsekvenser för barn, för ungdomar och för vuxna. Men det är klart vi måste ha en diskussion om ansvar när skillnaderna mellan de nordiska länderna ser ut som nedan.

Och det är självklart att fackföreningarna i yrken som under hösten var de mest drabbade – personal i skolan – nu ställer hårda krav på ordning, reda och smittskyddsrutiner ute i verksamheterna.

Att man i detta läge diskuterar lämpligheten i att använda mun- eller andningsskydd är anmärkningsvärt huvudlöst.

Data från Johns Hopkins University, https://coronavirus.jhu.edu/map.html och https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality, 210127.