Jag fokuserar på skolval, skolpeng, skolvinster, skolkommissionen och demokratin

På grund av min arbetsbörda var det längesedan jag uppdaterade bloggen. Det gör också att det har hänt en hel massa sedan jag skrev sist och det mest naturliga känns som lite korta reflektioner kring några saker som hänt och händer.

Om vinster i skolan.

Efter ett vetenskapligt symposium 2013 om marknadskrafter i skolan skrev Kungliga Vetenskapsakademins skolkommitté en debattartikel i Svenska Dagbladet där man krävde ett stopp för vinster i skolan. Man lyfte det faktum att Sverige tillsammans med Chile var unikt med en sådan lösning i stor skala. Sedan dess har Chile omvärderat och Sverige är nu ensamt om att vara den ekonomiska så kallade Chicagoskolans uppfyllda våta dröm inom skolvärlden. Det känns bra att åtminstone två ministrar törs ta i denna heta potatis och uttrycka sig klart som Aida Hadzialic och Ardalan Shekarabi gjorde i Expressen häromsistens.

Skolval och skolpeng

Också skolvalet har lyfts. Inte minst av OECDs kommission förra året, men vi har också sett att en mängd politiker på lokal nivå är tveksamma till dess konsekvenser (för mer om skolval och segregation se här). Men det är viktigt att inse att en av de saker som gör att skolvalet får så kraftfullt negativa konsekvenser också ligger i den praxis som har utarbetats kring skolpeng i svenska kommuner. Nu har en majoritet av kommunerna ett skolpengsförfarande för sina egna skolor vilket de inte alls behöver ha enligt skollagen. Att idén att skola, som är ett samhälleligt åtagande för att skapa ett bra framtida samhälle och ta hand om det uppväxande släktet, sköts bäst genom en renodlad marknadsmodell är inte bara naivt marknadsliberal, utan också oreflekterad, ansvarslös, ekonomiskt ohållbar, opraktisk och dum (var jag tydlig nog?). Skola måste kunna planeras för och investeras i på lång sikt. Det finns en anledning till att man inte får anlägga vägar eller bygga hus hur som helst i det här landet. Men uppenbarligen tycker vi att skolbarns skolgång är av mindre allmänt intresse och inte behöver planeras på lång sikt

Yrkesutbildningarna

Konsekvenserna av det här har synts tydligast inom yrkesutbildningarna på gymnasienivå. Där har skandalerna och konkurserna duggat tätt. Och där är det de inte så resursstarka föräldrarnas barn som har drabbats, både av skolvalets segregation och av marknaden. Det har varit en lycksökarnas tummelplats där den ena oseriösa aktören efter den andre har fått allmänna medel, skapat vinster och lämnat socio-ekonomiskt svaga ungdomar med dålig utbildning (eller ingen alls efter konkurser). Jag brukar roa mig med tanken på vad som hade hänt om bara en av de konkurserna hade skett bland barn som går på de gamla kommunala stenskolorna. Vilken kalabalik – hur mycket protester som helst! Men när ett oseriöst yrkesgymnasium skiter i att investera i arbetsredskap eller går i konkurs så är det inte föräldrarna på Östermalm i Stockholm, Limhamn i Malmö, Professorsstaden i Lund, eller Kåbo/Sunnersta i Uppsala som drabbas. Och då finns det ingen anledning för någon politiker att bry sig.

Skolkommissionen

Skolkommissionen ska snart lämna sitt första betänkande. Jag hoppas innerligen att det tar de här frågorna på allvar. Om inte sviker de sitt uppdrag om att ge förslag till en mer likvärdig skola. Om inte så sviker de de mer utsatta barnen och inte minst: då bryr de sig inte om vad de människor som arbetar i skolan tycker. Jag har tillbringat ett par år nu med att prata om och fundera över skola på olika längder och bredder och träffat en väldig massa människor, allt från politiker och myndigheter till lärare. Jag har under den här tiden träffat väldigt få skolmänniskor som tycker att den svenska marknadsliberala skolan är en bra idé (se här till exempel för statistik). Hur kan det då komma sig att det är så svårt för denna kritik att gestaltas till politik? En anledning är utan tvekan att skolpolitik i dag inte utgår från kunskap, professionerna eller folket utan från policyprofessionella, spinndoktorer, mingel och lobbyister där rädsla för opinioner är viktigare än fakta. Sveriges tradition av partsöverenskommelser lägger också en blöt filt över debatten. Saker görs upp någon annanstans än i den offentliga debatten där argument kan diskuteras och skärskådas och beslut fattas utan genomgripande utredningar.

Låt oss hoppas att Skolkommissionen kan visa en väg framåt också när det gäller demokratins utveckling i Sverige!