Jag kommer inte att sluta delta i den offentliga debatten

För en tid sedan skrev jag på Twitter att jag blivit utsatt för repressalier efter debattinlägg om den svenska skolan. Det är en rätt allvarlig anklagelse och det kanske är på sin plats att jag förklarar mig. Det som hade hänt var att jag blev inkallad till min chef som tog upp innehållet i en debattartikel och uttryckte att den politiska ledningen (M-ledd allians) var tveksamma över det sätt som jag deltar i den offentliga debatten på.

Det här var inte första gången det hände, men nu tyckte jag att måttet var rågat. Jag uttryckte tydligt att jag inte tyckte det var okej att varken min chef eller kommunledningen lade sig i min lagstadgade yttrandefrihet och bad om ett protokollfört möte, vilket jag nekades.

Den omedelbara konsekvensen blev istället att jag blev portad från det kommunövergripande skolprojekt som jag hade blivit tillfrågad att arbeta i. Det gick till så att den ansvarige tjänstemannen helt enkelt slutade svara på mina mail och telefonsamtal. Min chef meddelade efter en veckas, för mig jobbig, tystnad att projektledaren hade fått order av kommundirektören att jag inte skulle vara med i projektet. Jag fick sedan i ett samtal med en annan chefstjänsteman i fackets närvaro veta att jag kunde få välja mellan ett konsultjobb, att de skulle göra det svårt för mig att ta semester eller tjänstledigt när jag behövde det till exempel för det lilla uppdrag jag har åt Europakommissionen, eller att man kunde tänka sig köpa ut mig om jag ville avsluta min tjänstgöring.

Jag har mycket explicit frågat om man är missnöjd med det sätt jag utför mitt jobb. Nej, tvärtom, de är mycket nöjda med den skolstrategi jag tagit fram och det skolutvecklingsarbete som jag har initierat och som lärare, rektorer och lärarfacken uttrycker stort förtroende för. Det är alldeles uppenbarligen min frispråkighet som upprör. I detta är det viktigt att veta att jag inte diskuterat Upplands Väsby kommun i mina debattinlägg. Den eventuella kritik och analys som jag i egenskap av skolstrateg har haft av Upplands Väsbys skolor har jag hela tiden hanterat internt inom kommunen.

Men yttrandefriheten för offentligt anställda tjänstemän är faktiskt så konstruerad att jag har all rätt att uttala mig också om kommunens förhållanden. Det är själva meningen med, och styrkan hos, den svenska offentlighetsprincipen att saker i den offentliga förvaltningen ska komma till medborgarnas kännedom. Det är en mycket viktig del av det svenska samhället och finns till för att skapa ett öppet samhälle och ett effektivt utnyttjande av resurser.

Jag hade alltså mycket väl kunnat skriva om kommunens agerande i skolfrågor och man hade inte heller då haft rätt att tillrättavisa mig. Det här är något som politiker och kommunledningar verkar ha lätt att glömma bort. Särskilt i valtider.

Men har inte gjort det eftersom jag inte tyckt det var min uppgift. Jag har istället pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker (av alla färger och schatteringar och på alla nivåer) och vädjat till deras sunda förnuft. Jag har engagerat mig djupt i skolutvecklingen i Väsby och enligt dem som arbetar i skolan har vi i de kommunala skolorna gemensamt börjat röra oss i en positiv riktning. Jag har ställt upp på föräldramöten och politiska möten. Jag har varit öppen och generös med information, eget material och upparbetade kontakter.

Allt det förbleknar tydligen i jämförelse med de allvarliga brott jag har begått: Jag har haft åsikter om det svenska skolsystemet på nationell nivå och samtidigt internt varit ärlig gentemot politiker, rektorer, lärare och vårdnadshavare.

Detta är något som förvånar mig eftersom många av de åsikter jag för fram faktiskt finns inom alla partier, ofta delas av skolmyndigheter och andra skolexperter. Jag försöker dessutom att alltid förankra det jag skriver om i forskning, utvärderingar eller utredningar.

Hur som haver kommer jag inte att sluta delta i den offentliga debatten på grund av att politiker och kommunala chefstjänstemän tycker illa vara. Offentlighetsprincip och demokratins spelregler är tänkta att lära barnen i våra skolor. Det vore inte minst därför hedersamt om kommunala politiker och tjänstemän respekterade grunderna för det demokratiska samhället och den offentliga förvaltningen.

Så kanske vi sedan kan arbeta tillsammans för att skapa en bättre skola i ett öppet samtalsklimat?

(Men det troligaste är väl att jag efter att ha skrivit detta får börja se mig om efter ett annat jobb. Ett där man förhoppningsvis uppskattar en kombination av kunskap, engagemang och ärlighet.)