(Mar-)dröm eller verklighet?

Jonathan Swift skrev 1729 ”Ett anspråkslöst förslag för att hindra fattigas barn från att bli en börda för sina föräldrar eller landet och göra dem nyttiga för allmänheten”. Boken var naturligtvis en satir. Hans förslag gick ut på att de fattiga kan förbättra sin ekonomiska situation genom att sälja sina barn som delikatesser till rika människor. Swift argumenterar noggrant för sitt förslag. Han beskriver till exempel olika sätt att tillreda barn.

Att på det här viset vända på ett problem och genom en annan lins visa på orimligheter i resonemang är ett klassiskt sätt att belysa problem på och ledde till en omfattande debatt om situationen för fattiga i Irland.

Journalisten Sten Svensson tar till ett sådant grepp i en debattartikel i Göteborgsposten där han funderar över hur både orimligt och dessutom olagligt det skulle vara om det var staten som gjorde det som koncernskolorna gör runt om i landet. Han beskriver bland annat vad som händer när koncernskolor etablerar skolor och lockar till sig de mer välsituerade föräldrarnas barn:

”I det läget måste kommunen banta sin skolorganisation. Små skolor och skolor i utkanten av kommunen är de första som drabbas. Förlorare blir också de kommunala elever som behöver extra stöd i någon form. När koncernskolan fått sitt räcker inte resurserna till samma omfattning av specialundervisning och elevvård etcetera som tidigare. Då koncernskolan värvat de flesta elever med välutbildade föräldrar ökar kommunens andel av elever vars föräldrar har korta utbildningar. Det i sin tur höjer kostnaderna per elev för kommunen och det höjer nivån på skolpengen. Ju mer segregerad kommunen blir, desto mer lönsamt blir det för skolkoncernen.”

Men, skriver han:

”En statlig skolkoncern kan inte aktivt segregera elever och dessutom gynnas ekonomiskt av skolpengssystemet. Det skulle bryta mot skollagen som säger att skolan ska vara likvärdig och att resurserna ska fördelas efter behov. Nej, staten startar inga skolbolag utan överlåter det uppdraget till de privata skolkoncernerna. Staten kör nämligen med dubbla regelverk, ett för kommunerna som säger att skolan ska vara likvärdig och ett annat för de fristående skolorna som tillåter dem att tjäna pengar på att motverka likvärdigheten.”

Det vill säga att staten har gett skolkoncernerna rätt att göra det som vore olagligt för en statlig skola att göra. Att vi befinner oss i en sådan situation kan få en att fundera på om man lever i en dröm eller kanske snarare en mardröm.

Vem har tänkt ut detta? Hur kan det få vara på det sättet?

Apropå mardrömslika nutidssituationer och böcker (som ju t.ex. Jonathan Swift skrev flera bra) har Internetstiftelsen i en ny undersökning bland annat visat att:

• sociala medier är den främsta digitala nyhetskällan bland barn och ungdomar i skolan.
• inte ens hälften av de som går på högstadiet och gymnasiet har läst en pappersbok det senaste året.

Vad kommer det här att leda till på sikt? Och återigen: vem bestämde att det skulle vara på det sättet? Tycker vi att det är okej? Om inte – varför fortsätter det?

Håller vi på att koka grodan (barnen) så långsamt att vi inte ser förändringarna och riskerna?