Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm