Var det inte meningen att alla elever skulle undervisas av behöriga lärare?

I en twittertråd för någon vecka sedan avslöjade jag min okunnighet om hur skollagen reglerar vem som får undervisa och sätta betyg. Det är bra att göra fel ibland. Om inte annat för att man ska vara på tårna och inte svara på reflex. Men jag tyckte diskussionen var intressant och det fick mig att läsa på och fundera över några saker.

Så här är det i alla fall:

• Bara den som har legitimation för ett ämne och årskurs får undervisa.
• Om en sådan inte finns i huvudmannens organisation kan en olegitimerad få undervisa ett år i taget. Om det ska ske mer än 6 månader måste huvudmannen fatta det beslutet.
• Den som inte har legitimation ska betygsätta tillsammans med en legitimerad lärare. Om de blir osams är det den som har legitimation och är behörig för ämnet som bestämmer betyget. Om den legitimerade inte är behörig får rektor besluta betyg när den olegitimerade läraren och den legitimerade inte är sams.

Man kan tycka att detta inte är helt logiskt. Till exempel måste det innebära att en olegitimerad lärare kan tillsammans med en legitimerad lärare i ett annat ämne sätta betyg så länge de två är sams. Ingen behöver ha behörighet. Å andra sidan kan rektor då ta över så det spelar ingen roll heller.

Var inte meningen med legitimationen att alla elever skulle undervisas av lärare som hade rätt utbildning?

Jo, men samtidigt är det ett faktum att dessa lärare inte alltid finns (speciellt i vissa ämnen). Och det är inte huvudmännens fel.

Staten har inte brytt sig om att följa upp vilka lärare som finns eller vilka som utbildas. Samtidigt har situationen på grund av olika rapporter egentligen varit känd sedan länge. Man kan inte lasta huvudmännen för statens bristande ansvarstagande. Det är nu en helt omöjlig situation för huvudmännen att besätta NO-, teknik- och moderna språk-tjänsterna med utbildade människor eftersom staten inte har brytt sig om att utbilda dem.

Det har inte funnits någon styrning, varken på huvudmananivå eller på statlig nivå, och heller inte på och av högskolorna. Statskontoret skrev också redan 2007: ”Enligt Riksrevisionen ger resurstilldelningssystemet lärosätena incitament att satsa på̊ inriktningar på̊ lärarutbildningen som är populära bland studenterna, även om skolorna inte efterfrågar lärare med en sådan inriktning. Riksrevisionens slutsats är att de beslut om lärarutbildningens dimensionering som fattas av enskilda lärosäten bara delvis beaktar arbetsmarknadens behov och att detta är en av orsakerna till att det i dag råder brist på̊ lärare med vissa inriktningar. En annan orsak är, enligt Riksrevisionen, att lärosätena inte har tillräcklig kunskap om skolornas behov och efterfrågan.”

Kusek & Rist är två världsauktoriteter när det gäller offentlig verksamhet och resultatstyrning av sådan. De skriver: ”För att få resultatbaserade system att fungera är det viktigt att man har uppnått en enighet bland de viktigaste intressenterna om vad man vill göra och varför.”

Självklart skulle en så genomgripande reform som legitimationsreformen ha beretts ordentligt som Maria Jarl säger. Man skulle ha behövt sätta sig ner, tillsammans med huvudmän och universitet, och bestämt vad man ville uppnå och sedan utifrån en analys av nuläget diskuterat hur man skulle kunna nå dit. Men nu bestämde bara staten att alla lärare skulle legitimeras och att spelreglerna skulle förändras.

I Sverige har vi haft en laissez fair modell för styrning av lärarförsörjningen. Staten har lämnat över allt ansvar till kommunerna och till organisationer och privata vinstdrivande företag och sedan hoppats att ”marknaden” ska lösa allt. Men skola är inte en marknad. Det är ett samhälleligt gemensamt åtagande där varje barn får 9 + 3 år av träning i de färdigheter och förmågor som vi anser vara viktiga för att vårt samhälle ska fungera. Och ledtiderna är långa. Om unga människor nu mot förmodan skulle komma på att de vill bli lärare tar det fem år innan de är ute i skolorna och ytterligare fem år innan de är skickliga på att undervisa. När man släpper kontrollen så börjar saker hända i systemet och det är inte förrän nu man upptäcker hur fel det har blivit. Det är som att strunta i vägunderhåll. Helt plötsligt börjar bilarna gå sönder och då blir det väldigt dyrt att reparera.

Också här behövs det en helhetssyn. Skolverket skriver nu om en nationell samling kring läraryrket. Men ärligt talat: Fan trot!

Det var två år sedan de skrev att det krävs krafttag nationellt och lokalt för att återställa likvärdigheten. Och vad har hänt med det? Vem bryr sig egentligen om vad landets skolmyndigheter säger. De kan ju inte bitas åt något håll (annat än nedåt, i Skolinspektionens fall).

De tidigare nämnda Kusek & Rist menar också att det måste vara ett och samma organ som är ansvarigt för både utvärdering, aktiviteter och resursallokering för att få ett system att fungera. I Sverige har vi plottrat bort alla dessa funktioner på olika instanser och vi har dessutom genomfört dramatiska reformer utan att ha pratat ihop oss och utan gedigna utredningar eller utvärderingar. Vi brukar internationellt skryta med vår samarbetsförmåga och konsensuskultur men den verkar ha ersatts av en ganska både klåfingrig och respektlös maktfullkomlighet ihopkopplad med en brist på ansvarstagande från staten sida.

Därför tycker jag att OECDs föreslagna institut för lärar- och skolledarkvalitet är en mycket bra idé. Det ska enligt dem vara ett litet lättrörligt institut med en kraftfull budget som kan köpa in de kvalificerade tjänster som det behöver. Dess första uppgift skulle enligt OECD vara att utifrån internationell och nationell forskning och tillsammans med alla intressenter skapa konsensus och dra upp riktlinjer för hur lärar- och skolledarförsörjning ska garanteras och för hur lärare och skolledare ska utbildas och fortbildas. Ett sådant institut skulle också kunna arbeta med en vision liknande den jag redovisade i mitt förra blogginlägg.

Det borde också ha i uppdrag att övervaka lärar- och skolledarsituationen i skolväsendet och föreslå åtgärder i de fall det är dålig matchning mellan skolsystemets behov och till exempel utbildningarna. Vi måste nu snabbt komma tillrätta med den akuta situationen men samtidigt måste vi också bygga bort möjligheten att den uppstår igen!

För att göra det måste vi:

• Ha kraftfulla åtgärder som gör att vi får in lärare i systemet. Vi måste skicka en tydlig signal både till de ungdomar som nu går i gymnasiet men också till de som övergivit läraryrket att det är ett framtidsyrke på alla sätt. Detta genom garanterad både individuell och kollegial kompetensutveckling, förmånliga studievillkor och ett förändrat löneläge tillsammans med förändringar i arbetsvillkor. Man bör definitivt diskutera ett återinförande av undervisningsskyldigheten och skapa ett genomskinligt och transparant lönesystem.
• Bygga dessa insatser och det nämnda institutet i samtal med berörda parter det vill säga professionerna, lärosätena och huvudmännen.
• Statens roll i detta är att skapa förutsättningar och övervaka, men inte att detaljstyra utförandet.

Det är också min övertygelse att vi utifrån det läge vi har måste diskutera om inte ett förstatligande av det offentliga skolsystemet (inte friskolorna) är den enda vägen som är möjlig om vi tillräckligt snabbt ska få till de förändringar som behövs.

Källor:
Kusek & Rist (2004) Ten steps to a Results-Based Monitoring and Evaluation System. A Handbook for Development Practicioners. Washington DC: The World Bank.
Statskontoret (2007) Lärares utbildning och undervisning i skolan Kartläggning och analys. 2007:8. Dnr: 2006/190-5OECD

Skollagen:

2 Kap

13 § Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen.

18 § Om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 13 § eller om det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska 1. vara lämplig att bedriva undervisningen, och 2. i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. En person som avses i första stycket får bedriva undervisning under högst ett år i sänder.

19 § Om en person som avses i 18 § ska användas för att bedriva undervisning under längre tid än sex månader, ska huvudmannen först fatta beslut om detta.

3 Kap

16 § Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas. Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska betyget beslutas av rektorn.