Vart är Liberalerna på väg?

En liten notis i nyhetsflödet: ”Det är bristande lämplighet i ägar- och ledningskretsen samt bristande ekonomiska förutsättningar som ligger till grund för beslutet”. Dessutom skriver Skolinspektionen i ett pressmeddelande att ägar- och ledningskretsen har lämnat missvisande information om bolagets ekonomi och låtit bli att betala skatt, enligt Altinget. Konsekvensen blir enligt Altinget att två skolor, en i Nacka och en i Stockholm behöver stänga till följd av beslutet. Skolornas elever kommer därmed att få byta skola.

För de som förordar en marknadsskola är det precis så här det ska gå till. En stark inspektion ska stänga skolor som drivs av oseriösa aktörer.

Men för eleverna är det naturligtvis en katastrof. Det sätter fingret på precis en av de saker som är grundläggande fel med det privatskolesystem vi har. Det är byggt för att skapa en marknad. Det är marknaden som staten bryr sig om att den ska vara frisk och må väl. Elever betraktas som en resurs i den marknaden och hur de råkar drabbas bryr sig inte staten och systemet om. Det är cyniskt och lika tragiskt varje gång det händer. ”Collateral damage” för att riskkapitalisterna ska kunna fortsätta festen i den svenska skolan.

Ett av de partier som valt väg och samtidigt snubblar i just marknadsfrågan är Liberalerna. Dess partiledare var ute och pratade om att det inte skulle vara okej om svenska skolor ägdes av kinesiska bolag. Samtidigt talade hon varmt om en svensk skolkoncern som tjänar stora pengar på segregationens drivkrafter och som ägs av en kedja av utländska riskkapitalistbolag och där spåren slutar i en ägarfamilj i USA. Ägarstrukturen är så komplicerad så Skolinspektionen har haft flera personer som försökt utreda den. Det är lite svårt att förstå argumentationen. Men det gäller mycket i det partiets skolpolitik.

Det parti som blev Liberalerna efter att ha hetat Folkpartiet bildades en gång genom en sammanslagning av två partier: De frisinnade och Sveriges liberala parti. Det är alltså ett parti som bytt namn. Något som dock kännetecknade partiet var att det då inte bytte hamn i betydelsen skepnad eller gestalt. Det var också länge lärarnas och folkrörelsernas parti. Ett arv som kanske ännu fanns kvar när förre partiledaren Jan Björklund gjorde skolan till sin fråga efter att ha varit skolborgarråd i Stockholm.

Men både i namn- och hamnbyten kan man nu verkligen undra vart de är på väg. Detta gäller också andra frågor som är än mer uppmärksammade. Hur har man gått från Bengt Westerbergs berömda uttåg från soffan där Ny demokrati skulle sitta med honom till den nuvarande partiledningens välkomnande av Sverigedemokraterna i ett regeringsunderlag? Något som faktiskt fått nämnde Bengt Westerberg att rekommendera borgerliga väljare som inte vill ha samarbete med SD att rösta på något annat än det parti han en gång var partiledare i (lyssna på min och Ingela Netz podd så får du höra honom säga just det). I sanning en dramatisk vändning.

”Precis som vilket neo-konservativt parti som helst”

Den liberala historien i det som sedan blev Liberalerna är i högsta grad en viktig del av svensk skolhistoria. Det är ingen överdrift att säga att liberaler och socialdemokrater tillsammans byggde upp den svenska skolan. Detta skedde från innan den allmänna folkskolans tillkomst ända fram till, men inte inkluderande kommunaliseringen. Under Göran Perssons kommunalisering stod liberalerna oförväget på lärarnas sida och röstade mot reformen. Men vad var det som hände sedan och vad är det som händer nu?

Nyamko Sabuni skrev nyligen en debattartikel om skolfrågor på DN och partiet har gjort en rad uttalanden i skolfrågor. Man vill nu: att barn ska gå mer i skolan, att man ska kunna tävla i svenska och barn i högre grad exkluderas, skickliga lärare ska belönas ännu mer, läroplanen rensas från allt utom kunskapsmål, och sedan då – så klart – ordning och reda. Precis som vilket neo-konservativt och marknadsliberalt parti som helst.

Men många av de frågor som lärarkåren, utredningar och OECD lyfter om svenska skolan lyser med sin frånvaro. Om skolvalets segregerande inverkan, om avlastning av alla lärare (inte belöning av få) och rimliga resurser till skolor med utmaningar, om att sätta bildning och demokrati i centrum av skolan?

En av de konstigaste sakerna i artikeln är den starka kritiken av den läroplan som nu gäller. Jag är den förste att säga att det finns brister i den. Men de ligger inte i att den innehåller mer än bara kunskap utan för mig handlar det om hur läroplanen tror man kan mäta kunskap; om betygskriteriernas märkliga inverkan på lärarkårens autonomi och självförtroende.

Men det som är märkligt i det Sabuni skriver är att den läroplanen faktiskt är framtagen av dem – av Jan Björklund. Det nämner hon inte med ett ord. Hur ska man kunna lita på ett sådant budskap? Bara för att hon är ny på posten kan hon väl inte bara hoppa över sitt eget partis historia?

Så vad är det för resa Liberalerna gjort sedan man släppte taget om den skola man byggde upp? När man efter kommunaliseringen öppnade dörren för en skolmarknad så övergav man det reformbygge för en skola där alla barn skulle få samma chans oavsett vem man var barn till. Idén om en sammanhållen skola är ju inte (som jag skrivit om tidigare) en socialdemokratisk idé utan faktiskt något som tex den liberale skolpolitikern och reformatorn Fridtjuv Berg hävdade med emfas redan på slutet av 1800-talet. Och det baseras på den grundläggande demokratiska upplysningsfilosofiska tanken om allas lika värde.

Det liberaler gjorde (och fått för lite cred för!) var att i samförstånd med andra goda krafter bygga ett gott samhälle. När det nu är makt till varje pris som gäller får vi krafter som inte bygger det samhället.

Det jag hör nu i mina kontakter med skolfolk är att partiet än mer alienerar sig från lärarkåren. ”Det är inte de utmaningar vi ser”, säger man. Varför man vill släppa både sin tydliga rågång mot de antidemokratiska krafterna samtidigt som man släpper kontakten med skolans folk i sin skolpolitik – det begriper jag inte.

Vem spinner den berättelsen och leder den verkligen framåt? Sverige behöver ett parti som tar lärarna och lärarnas frågor på allvar. Men som framför allt tar elevernas parti. Är en marknad verkligen så viktig att elevers skolgång ska trasas sönder bara för att staten och vuxenvärlden har fel prioriteringar i skolpolitiken?