Igår kom beskedet. Gymnasieskolorna ska bedriva sin undervisning på distans. De som älskar digitalisering blev alldeles till sig i trasorna. De som hatar digitalisering blev kallsvettiga och panikslagna. Alla lärare blev troligen stressade.  

Jag undrar hur många som faktiskt funderade över hur i hela friden ska lösa detta?

I en Facebook-grupp slängde jag upp lite länkar till gammalt material jag hade som ligger online. Jag tänkte att det kunde vara till hjälp för någon av alla de lärare som sitter och funderar över hur de ska lyckas få tiden att räcka till nu när hen även ska få verksamheten att fungera på distans, kanske helt utan förutsättningar.

Väldigt många gillade det. Mycket positiv respons. Många var tacksamma.

Men det är ärligt talat inte mig man ska tacka. Jag sitter vid mitt trygga skrivbord långt ifrån lärares stressiga vardag. Jag har lämnat er. Jag delar bara med mig av det jag har och det jag gör.

Det är er vi ska tacka! Lärarna. Alla lärare!

Det är så många av er som redan mår dåligt över hur tungt jobbet är, som vänder ut och in på er själva för att få jobbet att gå ihop. Samma människor som nu får höra att undervisningens kvalitet ska bibehållas, att det ska lösas på digital väg.

Lägg av med det. Ingenting kommer bli så bra som ni hoppas. Släpp det.

Gör så gott ni kan. Offra inte er själva.

Att ni går till jobbet och faktiskt försöker hjälpa eleverna är stort. Ingenting blir bättre av att ni ställer fullständigt orimliga krav på er själva. Gör vad ni orkar, gör vad ni får förutsättningar att klara av. Gör inte mer.

Eleverna kommer bli drabbade oavsett hur ni gör. De kommer inte få med sig de kunskaper de skulle fått annars och de kommer få stora luckor. Men det är inte ert ansvar. Faktiskt. Det är ett politiskt ansvar. Det är faktiskt upp till dem att lösa. Inte upp till er.

Om vi ska ta oss igenom detta och kunna fortsätta på andra sidan behövs det lärare som orkar fortsätta även när livet börjar återgå till det normala.

Ta ett djupt andetag. Släpp prestationsångest. Good enough är mer än good enough. Saker kommer att missas och ni kommer inte att hinna med allt. Men det kommer ske oavsett vad ni gör och det kommer att gå bra ändå.

Oavsett, glöm inte bort att ni är hjältar för att ni försöker!

Kommentera

Vad är okej att lärare egentligen gör? Är det okej att i första andetaget lägga ut filmer på dansande elever och i nästa andetag reklam för rabatterade dammsugare? Eller är det okej att i ena stunden lägga ut reklam för lektionsmaterial och i nästa rabatterade smycken? Var går gränsen för vad vi som lärare får göra? 

Under flera delar av min tid som lärare upplevde jag ett tryck utifrån om att jag borde göra saker som jag inte upplevde förenligt med mitt uppdrag som lärare. 

Det kunde handla om påbud från politik eller förvaltning såväl som skolledning eller föräldrar som tyckte jag skulle agera på ett eller annat sätt. Det är inte en enkel sak för en enskild lärare att alltid stå upp mot de saker i skolan som man tycker är fel. Jag kan inte påstå att jag alltid gjorde det, men jag kan nog påstå att jag ofta försökte. 

Jag tror att om läraryrket ska kunna ha någon trovärdighet och status finns ett stort behov av att vi faktiskt håller hårt på vår professionalitet. Som läkare eller jurister, eller andra legitimationsyrken, har vi en yrkesetisk kod som i detta avseende är väsentlig.

Jag vet, jag vet. Vi är varken läkare eller jurister och liknelsen är tröttsam. Men när det handlar om att upprätthålla professionalitet och uppbära samhällets förtroende finns det stora likheter. Där har yrkesetiska koder en betydande funktion att fylla. 

För om lärarkåren ska kunna ha samhällets förtroende krävs att vi inte bara uppföra oss på ett sätt som gör att vi får samhällets förtroende, vi behöver också lära oss att prata. Det finns återkommande rapporter om att lärare utsätts för påtryckningar från arbetsgivare om att hålla tyst, något jag själv drabbats av. Jag förstår att alla inte kan, orkar eller vågar. Men lärares yrkesetiska principer påtalar ändå att: ”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. 

Det finns kort sagt ett ansvar att inte hålla tyst. Att faktiskt ta strid för det som är rätt också riktigt. 

Det gäller även för de lärare som utsätts för påtryckningar av föräldrar.

Lärare förbinder sig att vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan

Återigen. Jag förstår att det inte är så enkelt. Den lärare som inte har stöd och hjälp av sin arbetsgivare att upprätthålla detta har en svår uppgift framför sig. Det är inte konstigt att lärare ibland misslyckas, eller inte orkar. Det är beklagligt, men begripligt. 

Det är egentligen mindre problem för lärares samhällsuppdrag. I alla fall i relation till många andra problem som finns. 

Ska lärarkåren kunna ha samhällets förtroende ställs höga krav på såväl reaktivt som proaktivt agerande. Det krävs att lärarkåren är ett gott föredöme och inte lånar ut sig och sin roll till ärenden där lärares trovärdighet, förtroende eller ansvar förringas eller trivialiseras. 

Detta var något som återkommande diskuterades under min utbildning, fast då rörde det främst om lärare kunde eller fick vara politiskt aktiva. Jag förstår diskussionen kring den eftersom jag själv varit politiskt aktiv under delar av min tid som lärare och har haft flera kollegor som varit politiskt aktiva. Min egen erfarenhet är att dessa varit otroligt noga med att skilja personliga åsikter från yrkesutövning, särskilt i tider av sociala medier och allt större övervakning av lärare. 

Det har dock hänt saker sedan jag gick min utbildning. Fler och fler lärare syns i sammanhang som gör att de tjänar pengar på sin yrkesroll. I viss mån har jag själv varit där som läromedelsförfattare och föreläsare, i viss mån har dessa lärare alltid funnits. 

Men de senaste två tre åren har det hänt något annat. Man ser återkommande lärare som aktivt driver Instagram- eller Facebook-konton för att sälja varor och tjänster som inte har något med läraryrket att göra. Där elever och yrkesvardagen snarare används som en hävstång för att bedriva en framgångsrik affärsverksamhet. De senaste åren har jag sett flera exempel. Det senaste i raden är Skolmagi där enskilda lärare kan lägga upp undervisningsmaterial till försäljning och där några försäljare även knyter detta till försäljning av saker som inte ens med god fantasi går att koppla samman med skolan.

Enligt Nationalencyklopedin är en influencer en ”person som aktivt försöker påverka sin omgivning, främst via sociala medier och huvudsakligen i syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”

Sug på den formuleringen. Ett ”syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”.

Det gladde mig att Lärarnas yrkesetiska råd slutligen gjorde ett uttalande som berörde frågan. Lärare som kopplar ”kopplat samman den egna rollen som lärare med kommersiella intressen” kan faktiskt, som rådet påpekar i sitt uttalande ”skada förtroendet för den enskilda läraren, och i förlängningen för dennes kollegor och lärarkåren som helhet”. 

Läraryrket måste uppbära samhällets förtroende för att vårt utbildningssystem ska kunna fungera. Legitimationen skulle vara en del av detta, men den tenderar allt mer bara vara något som delas ut. Något som på sin höjd kan dras in, eller varnas för, om det förekommit våld eller sexuella övergrepp. 

Vari ligger värdet i en legitimation som ändå tillåter lärare att återkommande göra saker som riskerar att skada förtroendet för densamma? 

Kanske är jag drastisk. Kanske är det okej att kränga smycken, dammsugare eller ja, vad som helst, och använda sina elever och sin yrkesroll som en ekonomisk hävstång. Kanske? Kanske inte. 

Men jag tycker nog att det i alla fall vore på tiden att diskussionen fördes på allvar, för även om det idag finns några tydliga exempel på detta lär det knappast vara slutet. Om inte diskussionen börjar föras kommer detta bara att vara början. 

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm