En ganska stor del av min vardag är numera att läsa olika typer av texter. Som historiker blir det ofrånkomligt att en del av dessa texter också berör frågor om vårt gemensamma förflutna och hur det formar och förändrar bilden av vilka vi är som kollektiv och individer.

Historieämnet har den funktionen. Genom historien får vi redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Det fick mig att tänka på den ständigt återkommande diskussionen om individualisering.

Den dyker upp titt som tätt i lärarkollegier, artiklar och sociala medier. Det mesta ska individualiseras för de flesta. Inte sällan handlar det om elever som på ett eller annat sätt har svårt att nå de mål som ska uppnås för ett godkänt betyg. Då läggs det på läraren, som en lösning istället för att satsa på en mer kvalitativ stöttning till eleverna.

Men vi bortser från det perspektivet just nu och funderar lite över individualiseringen från ett annat perspektiv en liten stund.

Jag läste nyligen en artikel av Susanne Walan, lektor i biologididaktik vid Karlstad universitet. Walan har studerat hur lärare arbetar med digitala redskap i sin undervisning.

Lärarna i artikeln reflekterar över hur deras elever arbetar och betonar bland annat det faktum att digitaliseringen inneburit att undervisningen blivit mer individualiserad. Just den individualiserade undervisningen är något som är återkommande i olika artiklar som berör digitalisering av undervisningen.

Vid en första anblick låter det kanske toppen. Eleverna får individuella möjligheter till utveckling. Men, utifrån ett större syfte med skolan, är det så?

Är skolan ett individuellt eller kollektivt projekt?

Drar man frågan till sin spets och låter skolan bli en plats där den enskildes önskan och mål står i centrum är naturligtvis individualisering av utbildningens alla delar ett centralt mål.

”Ingen för alla och alla för en”

Samtidigt blir skolan något annat. Ett privat projekt där den med de främsta förutsättningarna får en möjlighet att utveckla sina förmågor och sin egenart. Kanske är det bra. Kanske är det en förlängning av den marknadisering som skolan genomgått och där elev och förälder snarare är kund än medborgare och där valet i större utsträckning handlar om att välja bort det oönskade än att välja till det önskade.

Är det skolans mål och syfte att frigöra individen? Absolut, men hur?

Från mörkret stiga jag mot ljuset.

Skolans uppdrag är inte bara det. Skolans uppdrag är också spridandet av demokratiska ideal och bidra till ett samhällsbygge på demokratins grund. Hur går detta att kombinera med en skola där det individuella projektet står i centrum. Där individens önskemål är det primära. Där individualiseringen är en norm.

Hur bygger vi ett samhälle med en kollektiv förståelse för vilka vi är och varför vårt samhälle fungerar som det gör när det snarare är ingen för alla och alla för en?

I historieämnet talar vi ofta om målet att utveckla elevernas historiemedvetande. Detta görs inom ramen för en samhällelig kontext. En historiekultur om man så vill. Om vi ständigt väljer att ge eleverna olika perspektiv, olika innehåll, olika möjligheter, olika förutsättningar, hur når de då vårt kollektiva förflutna?

Jag vet faktiskt inte, men jag tror vi behöver fundera över det.

I alla de ämnen där demokrati, mänskliga rättigheter, religionsfrihet och jämlikhet mellan könen berörs finns det skäl att fundera. Vad händer med dessa frågor om de ska bedrivas som individuella projekt där var person är för sig själv? Hur ska framtidens samhälle byggas om eleverna istället för att bygga gemensam förståelse för olika värden istället driver sina egna projekt?

Det talas ofta med värme om individualiseringen som en möjlighet för de lägst presterande eleverna. Jag är inte så säker på att det faktiskt är en möjlighet för dem. Jag tror snarare att det riskerar att leda till stigmatisering, till att de elever som behöver skolan allra mest får allra minst medan de elever som är starka nog att driva sina privata projekt drar iväg ytterligare och istället för en skola för alla får vi en skola för några.

Jag har inga färdiga svar, bara frågor. Men fundera i alla fall. Och nästa gång någon talar sig varm om individualiseringen, fråga:

Vem är det som tjänar på det?

Jag blir alldeles matt.

Gång på gång ser jag exempel på hur elever i grundskolan inte får tillgång till läromedel. Det är tröttsamt. Jag blir arg.

Jag frågar mig varje gång varför det är så. Ibland tycks det bero på att lärare inte vill ha läromedel och ja absolut, de lärarna finns. Ibland skylls det på att lärarutbildningarna rekommenderar lärarstudenter att inte använda läroböcker. Det förekommer säkert. Under min lärarutbildning sjöngs det sannerligen inga lovsånger till läroböckernas ära, men jag vet också att det finns gott om exempel på lärarutbildningar idag där läroböcker används.

Problemen måste sökas på annan plats, för detta är verkligen inte riktigt klokt!

Varför vi behöver läroböcker

Det finns en mängd skäl till att läroböcker är en bra grej och det mest uppenbara missas ibland i diskussionen. Läroböcker är en förutsättning för lärande.

Ett bra läromedel skapar en struktur med naturliga avgränsningar. Det förenklar för eleven och ger en möjlighet till överblick som är nästan omöjlig att skapa annars. Jämför en bok med den myriad av spridda informationsmassor som internet erbjuder.

Det finns alltid en tanke med läromedel. En struktur. De är genomarbetade, strukturerade, bearbetade, granskade, omarbetade och upplagda för att det ska gå att bedriva undervisning utifrån dem. Den process som ett läromedel genomgår innan publicering är omöjliga att närma sig när man tillverkar sitt läromedel på på egen hand.

Dessutom är läromedel oftast skrivna av erfarna lärare eller forskare med hög kompetens och tillhandahåller oftast ett mer eller mindre komplett material anpassat utifrån kursplanen.

Utöver dessa mer uppenbara fördelar vet vi att läromedel och läromedelsanvändning är ett utmärkande kännetecken och en nyckel i framgångsrika skolsystem. Detta verkar skolans beslutsfattare helt förbise.

En nedskärning på barnens kunskaper

En fråga vi behöver ställa oss är varför det saknas läromedel. En populär åsikt som ibland torgförs av rektorer och förvaltningar är att det är lärarnas val. En pedagogisk modell. Nog finns det som en ingrediens i några fall, men att påstå att det är huvudorsaken är inget annat än en lögn.

Skolans styrning har under en längre tid lastat allt större ansvar på den enskilde läraren. Otroligt praktiskt. När saker blir fel bär läraren ansvaret, när saker går bra kan beslutsfattare ta åt sig äran. Vi borde vända på det. Det är kommunpolitikerna som skapar dåliga förutsättningar och lärarna som löser deras problem. Det är lärarna som borde hyllas och politikerna som borde ställas till svars!

Det blir extra tydligt i läromedelsfrågan.

En allt striktare budgetdisciplin i kommunerna gör att det ekonomiska utrymmet krymper. Enligt Tankesmedjan Balans fanns nedskärningar i 260 av 290 kommunbudgetar. Pengarna till skolorna minskar och utrymmet att köpa läromedel minskar.

Läraren blir bärare av skolpolitikens tillkortakommanden.

Sedan 1980–talet har de totala inköpen minskat från 1% till 0,5% av elevkostnaden. Sedan 1989 har kostnaden för en elev tredubblats, medan summan för läromedelsinköp stått still. En omfattande nedskärning.

Nyligen presenterade Läromedelsförfattarna, lärarfacken och Sveriges tre största elevorganisationer en rapport som visar på alarmerande problem i läromedelstillgången. Endast 14% av lärarna som deltog i undersökningen svarar att de får de läromedel de behöver. Det främsta skälet är att pengar saknas.

Förutsättningarna i Sveriges kommuner är dramatiskt olika. Den genomsnittliga kommunen spenderar 650 kronor per elev och år på läromedel. Var femte kommun spenderar sparar mindre än 400 kronor på läromedel. Lite drygt en historiebok per elev.

Skaffar du barn i småländska Markaryd kommer ditt barn få 2691 kronor till läromedel, medan Ljungby ett par mil bort spenderar 745 per elev. I västgötska Grästorp får eleverna 144 kronor per år till läromedel medan Trollhättan en halvtimmes bilfärd bort lägger 511 kronor per elev.

Att påstå att läromedels vara eller inte vara skulle bero på lärarna är inget annat än en dimridå lagd av de som älskar att spara på barnens lärande.

Genom att kopiera, göra eget material eller återkommande bryta mot upphovsrätten tvingas lärare lösa problemet åt skolans beslutsfattare.

Och vad har de för val? Inget alls! Skolans undermåliga och oansvariga styrning lägger allt ansvar på läraren. Det är inte beslutsfattarna som får ta smällen om det saknas material i klassrummet, det är lärarna och eleverna.

Det kan inte kallas något annat än ett demokratiskt haveri!

En fråga om likvärdighet och demokrati

Ett av den svenska skolans största problem är brister i likvärdigheten och läromedelssituationen spär på detta problem. Behörighetsfrågan är central i detta. Vi kommer att ha outbildade lärare i det svenska skolsystemet en lång tid framöver. Att låta dessa ta ansvar för undervisning i en skola utan tillgång till läromedel är som att be om att eleverna ska misslyckas. Vad kostar det i förlängningen?

Läromedel spelar en stor och viktig roll för att skapa goda förutsättningar för barnens lärande. Vill vi ha ett likvärdigt skolsystem behövs läromedlen. Läraren behöver få ägna sin tid åt undervisning och stöd till sina elever snarare än att klippa från Wikipedia eller kämpa mot papperstuggande kopiatorer.

Trots uttalade ambitioner om likvärdig skola görs inget åt det, tvärtom. Skolan blir allt mer segregerad och ojämlikhet.

Genom tillgång till goda läromedel ges bättre förutsättningar för likvärdighet. En grund att stå på och en utgångspunkt. Föräldrar får insyn i sina barns skolgång och en möjlighet att stötta dem i motsats till om material sprids över olika digitala plattformar och buntar med kopior som, i bästa fall, ligger nedknölade i en ryggsäck tillsammans med blöta gympakläder och en kvarglömd banan.

Vad bör göras?

Kanske är det en skärpt skollag, kanske är det öronmärkta pengar. Jag är inte säker på att något hjälper så länge nuvarande beslutsfattare får fortsätta fatta besluten. Kanske är jag pessimist, men flera problem i svensk skola tenderar att förbli olösta.

En sak är säker, målstyrning fungerar inte i detta sammanhang heller. Vi behöver tydliga regler för att säkra elevers tillgång till kvalitativa läromedel och rätten till likvärdig skolgång!

Alla elever är förlorare på ett system utan läromedel, och särskilt de elever som behöver skolan allra mest. Det här kan inte få fortgå!

Det har varit ett tufft år för många. För egen del har det närmast inneburit radiotystnad. Mitt arbete har till stor del inneburit isolering och avsaknad från sociala kontakter. Inte heller här har jag skrivit. Jag har helt enkelt inte orkat.

Precis som många andra har jag mått dåligt av månaderna i pandemins skugga. Men jag har i alla fall inte riskerat att bli sjuk.

Samtidigt som jag arbetat hemifrån har jag sett vänner och familj som jobbar i skolan kämpa med närmast omöjliga uppmaningar, positiva budskap, förhållningsregler. Ibland har jag ärligt talat undrat om de som fattat besluten varit i en skola?

Låt gå för att gymnasieskolorna stängdes, men allvarligt. Titta in på en grundskola!

Jag minns tillbaka när svininfluensan härjade. Vi ställde upp eleverna på led innan de fick lämna lektionen för att få spritade händer. Håll avstånd förmanade vi. Absolut, lovade eleverna. för att 5 minuter senare hänga på varandra som druvor i klasar. Får man tro högstadielärares vittnesmål ser det likadant ut idag.

”Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar hemifrån”. Kommunpolitikerna uppmanar så många lärare som möjligt att inte göra det.

På många sätt har pandemin satt fingret på de kommunala beslutsfattarnas oduglighet att bedriva verksamheten, och hur skolorna under lång tid blivit nedskurna och eftersatta. klasserna är stora, klassrum och arbetsrum små och trånga och även om de gärna sagt åt lärare att de ska göra si eller så har det sällan rimmat med verkligheten. “ Det är som vanligt ” uttryckte en gammal kollega det strax innan jul när jag frågade hur det såg ut hos dem.

Den konservative filosofen Edmund Burke lär ha sagt att utbildning är ett lands bästa försvar. Möjligen hade han rätt. Men han förutsåg knappast pandemin. Istället riskerar skolorna att bli en fiende i försvaret mot covid-19.

Jag förstår naturligtvis att det är svårt att stänga grundskolorna. Det kommer få stora konsekvenser och långt ifrån alla kan arbeta hemma. Vi som kan är privilegierade. Absolut. Men senhöstens rapporter om att det var grundskolan där de flesta utbrott skedde talar inte direkt till de som vill öppna skolornas fördel.

Jag kommer väl ut som rättshaverist nu, men öppna inte grundskolorna när terminen startar, låt eleverna ha distansundervisning. Tvinga inte in lärarna i trånga arbetsrum. Ge skolan avlastning. Ge hela samhället ytterligare avlastning. Det behövs inte fler sjuka, oavsett om de är barn eller vuxna. Jag förstår att det kommer påverka barnens kunskaper.

Kanske blir huvudmännen tvingade att hantera det till våren, kanske struntar de i det. Det är ett pris jag tycker är rimligt att betala för att rädda liv.

Lärarkåren har precis som många andra grupper fått ta ett väldigt stort ansvar, jobba hårdare och anpassa sig mycket mer än vad man kan förvänta sig. Att de dessutom ska riskera att bli sjuka på jobbet är inte värdigt.

Så stäng skolorna. Bara stäng skiten. Nu.