I onsdags publicerade Skolverket utkast på reviderade kursplaner i grundskolans ämnen och ämnesplaner för några ämnen i gymnasieskolan. I grundskolan är syftet, det centrala innehållet och kunskapskraven i kursplanerna föremål för revideringen.
När det gäller det centrala innehållet blev den stora snackisen initialt att epoken antiken inte längre fanns med i utkastet för historieämnets centrala innehåll. Kritiken väntade såklart inte, vilket Skolverket måste ha vetat när de publicerade utkasten. Med all tydlighet framfördes genast välgrundade synpunkter om vikten av att även fortsättningsvis undervisa om antiken i högstadiet då epoken är demokratins vagga som ligger till grund för vårt samhälle idag.
Eftersom syftet med historieämnet är att alla elever ska få en historisk referensram, ett historiemedvetande och historisk bildning vore det en stor felprioritering att ta bort epoken. Jag tror den omfattande kritiken kommer att leda till att förslaget i historia ändras så att antiken fortsatt finns kvar i ämnet. Allt annat vore en skandal.
Men det finns fortfarande en stoffträngsel i SO-ämnena som behöver åtgärdas. Ett förslag för att lösa det är att göra en förändring i timplanen där Skolverket omfördelar tid antingen mellan SO-ämnena eller från exempelvis elevens val till historia. För min del ser jag historieämnet som det ämne som kanske har störst innehåll att förhålla sig till och därför kanske tid kan omfördelas? Jag tror dessutom att Skolverket har mandat att genomföra en omfördelning inom timplanen utan politiska beslut.
Kunskapskraven har kortats ned i samtliga ämnen och består av ungefär hälften så mycket text som tidigare. Huvudsyftet med det är enligt Skolverket att kunskapskraven ska bli ett bättre verktyg när läraren sätter betyg. Men de kritiserade värdeorden som separerar det som krävs för de olika betygsstegen finns kvar. Det betyder alltså att kunskapskravens form inte skiljer sig från tidigare och att vi därmed kommer att ha samma problem som tidigare i att finna likvärdiga tolkningar av vad de olika betygsstegen kan innebära.
Man har alltså inte angripit det som enligt lärarna är det största problemet med kunskapskraven, vilket förvisso inte var uppdraget men som är ett så känt problem hos skolmyndigheterna att det är deras förbannade skyldighet att kommunicera det tydligare till de som utformar uppdragen.
Om de kortare kunskapskraven säger Skolverket också följande:
”När kunskapskraven innehåller färre aspekter som ska bedömas eller specifikationer på hur eleven ska visa sitt kunnande leder det dels till att lärarna får ett bredare och mer nyanserat underlag i förhållande till de olika bedömningsaspekterna, dels att det är färre aspekter som lärarna behöver komma överens om. Detta leder till att betygens validitet och reliabilitet ökar, det vill säga betygen ger en mer rättvisande och därmed bättre bild av elevens kunskaper i ämnet”.
Frågan är om Skolverket egentligen har en solid grund för detta påstående? Vi lärare har fortfarande inte något att hålla i och relatera elevernas kunskaper till när det gäller kunskapsnivåer än tidigare. Då spelar det egentligen ingen roll att vi har ett bredare underlag och att vi behöver komma överens om färre aspekter. Och har antalet aspekter att bedöma i ämnena verkligen minskat? I exempelvis matematik är elevernas begreppsliga kunskap något som ska värderas vid betygsättning.
Även om formuleringarna kring detta har minskat i längd har inte antalet aspekter som vi lärare ska ta hänsyn till vad gäller begreppskunskap minskat bara för att texten i kunskapskraven inte specificerar detta. Vi lärare måste istället tolka vad begreppskunskap är i förhållande till värdeorden. Det betyder att vi också behöver tolka vilka bedömningsaspekter som är applicerbara på den aktuella delen i ämnet, dvs. det som karaktäriserar begreppslig kunskap i matematik. Motsvarande exempel finns givetvis också i alla andra ämnen.
Då vi inte har något att relatera kunskaperna till mer än vår egen (de enskilda lärarnas individuella) förståelse för värdeorden och vad de kopplat till de olika betygsstegen står för kan man inte enligt mig säga att betygen blir mer rättvisa än tidigare. Kunskapskraven kommer därför inte vara vare sig ett bättre verktyg för lärare att sätta betyg eller likvärdighetsstärkande. Skolverket har liksom riksdagen inte förstått att man behöver ta itu med orsaken till sjukdomen istället för att fortsatt försöka behandla symptomen.
Mellan den 25:e september och den 24:e oktober tillåts lärare och allmänheten komma in med synpunkter på förslagen till reviderade kursplaner via en webbenkät. Det som är märkligt med denna är att vem som helst kan gå in och ange att man är lärare. Man kan också svara på enkäten hur många gånger som helst.
Man kan tänka sig att detta skulle kunna missbrukas av intressen som vill ge tyngd till just sina argument genom att de skickar in mängder med liknande synpunkter kring sin hjärtefråga.
Jag ställde frågan till Skolverket om hur de såg på detta. Deras svar gör mig bekymrad. Skolverket menar att öppna enkäter som dessa till av naturliga skäl inte kan ge statistiskt säkerställda resultat om vad lärarkåren tycker. Jag frågade vidare om hur åsikterna i enkäten då skulle användas? Skolverket svarade:
”Syftet är att få in synpunkterna. Vi kommer beakta synpunkterna och i förekommande fall ändra förslagen. Tydligare än så kan vi inte vara just nu, vet inte vad det är för synpunkter som kommer in. Vill inte lova runt och hålla tunt.”
Men vad ”i förekommande fall ändra förslagen” betyder är mycket oklart. Det verkar som att Skolverket bestämmer sig om de förslag som kommer in ligger i linje med vad de kan tänka sig att förändra och då gör den förändringen medan de förslag som inte ligger i linje med deras förväntningar förkastas. Det är hur som helst oklart. Och svaret gör att mina enkätsvar känns meningslösa i sammanhanget. För mig känns hela grejen bara som ett sätt för Skolverket att kunna hålla sin rygg fri och säga att lärarna och allmänheten har fått vara med i processen med de nya kursplanerna.
Jag frågade även Skolverket om hur de tänker implementera de reviderade kursplanerna och de förkortade kunskapskraven i skolorna? Skolverket svarade: ”Vi har inte skrivande stund en mer detaljerad plan för implementeringen. Än så länge är ju detta bara ett förslag. När vi vet mer om och när beslut kommer så kommer också mer info om implementering”.
Som ni märker i den här texten är jag inte särskilt positiv till förslagen på reviderade kursplaner men det finns också ljusglimtar.
Skolverket har förenklat texten i det centrala innehållet så den helt enkelt är tydligare skriven i alla ämnen. Språket är inte lika högtravande som tidigare där vilket är ett fall framåt. Sammantaget ger dock Skolverket ett långt ifrån stabilt intryck som myndighet och jag tycker allt som jag beskrivit i texten ovan visar på stora problem. Skolverket ger inte intrycket av att ha en tydlig plan för sina styrdokument. Jag är mycket oroad för att det är lärarna, som Skolverket ju konstaterat i utvärderingen av LGR11 för några år sedan, som är utförare längst ned i systemet som även fortsättningsvis kommer att få hantera alla de ambivalenser som systemet ger upphov till.
“Stand upright and face the wind”
Sedan vi införde det målrelaterade betygssystemet 1994 har betygen varje år förskjutits steg för steg mot de högre betygen. På bilderna nedan kan vi jämföra läsåret 99/00 och läsåret 11/12. Det syns tydligt hur andelen MVG-betyg ökade med ett inte obetydligt antal procentenheter medan antalet G-betyg minskade. Andelen som inte nådde ett godkänt betyg var relativt oförändrad under perioden. Samtidigt visade inte de internationella kunskapsmätningarna eller resultaten på de nationella proven under samma tidsperiod motsvarande kunskapsförbättring.
Att betygen ökar under en tidsperiod utan att kunskaperna gör det brukar ibland, möjligen lite slarvigt, kallas för betygsinflation. Betygsinflationen medför att elever som går ut skolan tidigare under tidsperioden har svårare att komma in på populära gymnasieprogram än de som går ut grundskolan senare. Än värre är det när det gäller gymnasieskolan där elever från olika årgångar konkurrerar om platser till universitetsutbildningar på olika villkor. Eftersom det är svårare att få ett högre betyg tidigare under tidsperioden än vad det är senare kan man säga att betygen motsvarar olika mycket kunskap trots att de har samma betygsbeteckning.
Så här kan vi inte ha det sa man och 2011 kom en ny betygsskala med nya, som det sades, tydliga kunskapskrav som skulle stävja och komma tillrätta med problemet med betygsinflation och stärka likvärdigheten. Men som vi kan se på bilderna nedan blev utvecklingen precis likadan med den nya betygsskalan och kunskapskraven med den skillnaden att även det icke godkända betyget (F) ökade under tidsperioden.
Ett annat sätt att granska likvärdigheten i betygsättning har varit genom att titta på hur väl resultatet på de nationella proven korrelerar med betygen.När man tittar på den nationella statistiken över hur skolor och lärare förhåller sig till resultaten på nationella proven när lärare sätter betyg visar det sig att det finns stora skillnader både mellan skolor och inom skolor mellan lärare. På vissa skolor får alla elever ett högre betyg än resultatet på nationella proven medan elever på andra skolor får nästan uteslutande likadant betyg som resultatet på nationella proven.
Efter all kritik mot glädjebetyg och att skolor/lärare värderar resultaten på nationella proven så olika infördes läsåret 2018/19 en ny bestämmelse om att resultatet på nationella proven skulle särskilt beaktas vid betygsättning. Att “särskilt beakta” skulle inte ses som att nationella proven skulle styra betygen helt men att resultatet skulle ges större vikt vid betygsättning och inte ses som vilket annat betygsunderlag som helst. Men exakt hur mycket och hur lärarna skulle visa att de särskilt beaktat resultatet eller hur detta skulle påverka den nationella statistiken fanns inga riktlinjer för. Det fanns alltså ingen nivå som var en maximal avvikelse uppåt vare sig på klass-, skol- eller kommunnivå. Därmed kommer det inte heller vara möjligt att påstå att en lärare har eller inte har särskilt beaktat resultatet på nationella proven. Det finns nämligen inte någon som vet exakt hur det ser ut när en lärare gjort det.
Jag frågade Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen så att säga fungerat. Skolverket skriver:
“Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.
Många kommuner/huvudmän har ett närmast sektliknande mantra om att öka sin måluppfyllelse. Det skriver jag av egen erfarenhet. Trycket ned mot rektorerna och lärarna är stenhårt. Ja, ibland uttrycks till och med att lärarna hellre ska sätta ett godkänt betyg än betyget F för att måluppfyllelsen ska bli bättre. Lärare och rektorer som helt enkelt inte viker ned sig för detta ses inte sällan som jobbiga jävlar. Alla mina erfarenheter leder till slutsatsen att huvudmän för skolor aldrig någonsin på allvar kommer analysera eventuella avvikelser så länge det inte finns en skarp gräns för hur mycket man får avvika från resultatet på nationella proven vid betygsättning och så länge incitamenten för att sträva mot likvärdighet inte är starkare. Men inte ens det kommer att laga vårt trasiga betygssystem. Långa formulerade kunskapskrav för olika betygssteg är en återvändsgränd. Men det har inte Skolverket, regeringen och Sveriges riksdag insett än.
Enligt Skolverket minskar behörighetsnivån bland lärare i grundskolan från en redan låg nivå. Idag är bara 70,5 % av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. Definitionen för vem som anses vara behörig i statistiken är den som har en lärarlegitimation med behörighet i minst ett undervisningsämne.
Fördjupar vi blicken och tittar på hur behörigheten ser ut hos de som undervisar i olika ämnen ser läget än mer ansträngt ut. I till exempel geografi är bara 54,5 % av de som undervisar i ämnet också behöriga, i SvA 48 % och i historia (ett ämne som ändå får anses vara relativt populärt att läsa) 63,8 % (2018/19).
Behörighetsläget ser olika ut i olika kommuner och även inom kommuner finns stora skillnader mellan olika skolor. Det som är gemensamt är att alla kommuner, stora som små, känner av lärarbristen idag. Det borde dock vara någon överraskning för någon. Lärarbristen är här för att stanna i decennier. Få makthavare talar dock om de de långtgående och långsiktiga effekter på arbetsmiljö och kvalitet som detta får.
Istället öser kommunerna nya arbetsuppgifter på lärare såsom lokala dokumentationspåhitt, pulsprojekt, generella fortbildningsinsatser och annan smörja som inte ens finns reglerat i skollag eller läroplaner i hopp om mirakel. Dessa mirakel ska såklart ske utan påverkan på en åtstramad budget som dessa kommuner genom effektiviseringar ska få i balans. Gemensamt för alla dessa åtgärder är att de tar lärares värdefulla tid i anspråk, tid som idag inte ens räcker till att eleverna ska undervisas av lärare som kan sina ämnen. Men det skriker inga kommunpolitiker om.
Jag är ledsen att behöva avslöja en hemlighet, det finns inga genvägar! Vi behöver fler lärare. Detta skrämmer istället bort lärare.
Det finns så klart många faktorer som samverkar och spelar roll. Orsakerna till att behörighetsläget ser ut som det gör är många. Nedmonteringen av läraryrket har skett under många år under kommunernas ledning. I praktiken tvingas vi lärare hantera detta men behörighetsläget är också en negativ spiral som riskerar att skrämma bort än fler lärare från yrket.
När en obehörig anställs för att undervisa i en grupp är det ändå en legitimerad lärare som i samråd med denna ska skriva under betyg. För detta krävs tid. Det kan leda till att den legitimerade läraren får undervisa mindre för att hinna med att gå igenom underlag som ska bedömas för att betyget ska bli så korrekt som möjligt.
Eller så förväntas läraren helt enkelt bara skriva under betygen utan granskning vilket både är felaktigt och såklart blir kvaliteten lidande men resulterar i fina siffror för kommunen.
Båda varianterna stjäl hur som helst tid och kraft från den enskilda läraren. Det är lätt att hamna i ett läge där man känner sig otillräcklig, särskilt idag när påtryckningarna om att sätta minst betyget E är större än någonsin och där det gäller för oss lärare att våga agera professionellt och stå upp för vad som är mest rätt ur ett yrkesetiskt perspektiv.
Jag vet också att gruppen obehöriga ser olika ut. Min erfarenhet från mindre kommuner är dock att de obehöriga som sätts att undervisa alltför ofta varit de som precis gått ut gymnasiet och som vill göra något innan de bestämmer sig för vad de vill ”bli när de blir stora” eller människor som inte lyckats hitta andra jobb. Det finns såklart guldkorn även i den här gruppen men det vanliga är att det blir kaos i dessa undervisningsgrupper (av olika skäl).
Det blir de fast anställda legitimerade lärarna som får hantera detta i förlängningen, både gentemot elever och vårdnadshavare inte sällan med hot om anmälan till Skolinspektionen hängandes över sig och utan mandat att agera för skolans bästa. Det är inte lätt att vara lojal mot skolan i de lägena. Utan de hjältar som kan sina ämnen och som idag gör sitt bästa av usla förutsättningar ute i kommunerna skulle skolan av idag inte ens se ut som skola.
Jag är rädd att hjältarna håller på att lämna oss. Hamnar vi där lämnar jag också skeppet!
Förslag till alla politiker:
Kommer detta kosta? Ja. Men det kommer kosta betydligt mer om vi inte gör något.
Förslag till lärarfacken:
SKL gillar givetvis inget av detta men jag tycker inte vi ska vika en tum. SKL har med största möjliga tydlighet redan visat att formuleringarna i nuvarande avtal inte var något värt. Det var faktiskt naivt att tro annat. Nästan alla kommuner (9 av 10) skär i skolan. Kommunerna är inte förmögna att hantera skoluppdraget utan skyller på staten och de förutsättningar de får. Förtroendet är sedan länge förbrukat. En strejk skulle ha ett stort signalvärde, inte minst för lärare själva om att vi inte tar skit längre men också ur ett samhällsperspektiv.
Det har varit en i min smak för lång tid av strategiskt varumärkesarbete i syfte att värva medlemmar på central nivå. Jag tror på att fokusera på ett färre antal frågor, renodla och kanalisera arbetet samt öka transparensen och visa en massa jävlar anamma på ren svenska! Jag vet att det sker lokalt och skulle det även ske nationellt skulle det kunna locka tillbaka lärare till yrket vilket skulle förbättra arbetsmiljön i sig. Kampanjen om att freda tiden för för- och efterarbete av lektioner är en bra start av Lärarnas riksförbund.
Förra veckan släppte Skolverket en rapport som visade på stora skillnader i betygsättning mellan skolor. Återigen synliggörs orimligheten i kunskapskravens konstruktion. Denna gång genom analysen av hur betyg och resultat på nationella prov korrelerar. En del lärare har åsikten att nationella proven inte är heltäckande och att betyg därmed ska kunna avvika från resultatet på proven.
Jag tycker att proven är lika lite heltäckande för alla elever oavsett vilken skola man går på eller vilka klasskamrater man har. Jag kan inte heller beskylla kunskapskraven för att ge hjälp med en heltäckande bild över vilket betyg en elev ska ha.
En intressant sak är att rapporten inte beskyller enskilda lärare utan återigen visar ett systemfel som finns med betygssystemet och kunskapskraven. Vissa grupper av elever premieras helt enkelt för att de går i en särskild skola tillsammans med specifika andra elever, inte för att de kan mycket.
Tidigare har Skolverket också i en utvärdering konstaterat att kunskapskraven inte fungerar, en insikt som är glädjande för oss som sett det länge. Samtidigt ser jag med oro på revideringen som påbörjats och den så kallade betygsutredningen där man inte verkar vilja avvika nämnvärt från modellen vi har idag. Vare sig värdeorden i kunskapskraven eller den så kallade godkäntgränsen som genom marknadens tryck sätter extremt (ibland otillbörligt) tryck på lärare verkar man vilja eller ha mandat att ta i.
Än mindre finns indikationer att politiken ska ta itu med skolmarknadens negativa effekter. Det finns i nuvarande system inget som stödjer likvärdighet i betygsättning annat än lärares goda vilja (som förvisso räcker ganska långt). Rapporterna är således inget nytt för oss som länge kritiserat systemet med kunskapskrav som uttrycker grader av kunskaper och kunnanden separerade genom värdeord.
Nu tycker jag ändå att det är glädjande att Skolverket har fått upp ögonen för några av problemen vi lärare tampas med varje dag och med den hedervärda slutsatsen att problemen inte är lärares fel eller uppgift att lösa. Skolverket pekar på ett systemfel och försöker hantera det utifrån sitt mandat bland annat genom de nya allmänna råden för betygsättning.
Vi har dock ytterligare en skolmyndighet som enligt mig inte alls tar hänsyn till dessa faktorer, Skolinspektionen. Jag menar att Skolinspektionen snarare upprätthåller de problem som kommunaliseringen och marknadens påverkan på skolan har medfört. Det beror på att Skolinspektionen enbart arbetar med en juridisk utgångspunkt.
Jag tycker givetvis att vi behöver en kontroll så att oseriösa lärare och skolor inte ska kunna förstöra för barn/elever. Men omfånget på innehållet som Skolinspektionen ska granska överstiger deras förmåga. Allt inom ramen för inspektionens granskningar kan inte juridifieras för att kvalitetssäkras. I de flesta fall är det tillgången till förutsättningar som är avgörande. Behöriga lärare och rimlig arbetsbörda för både rektorer och lärare.
Ingen har undgått att läsa Skolinspektionens slutsatser om att lärare behöver bli bättre på både det ena och det andra. De slutsatserna dras inte sällan genom inspektioner där 5–6 lektionsbesök och några intervjuer skett utan att någon hänsyn tas till de förutsättningar människor i skolan arbetar med, både nationellt och lokalt.
En juridisk utgångspunkt utgår från lagen och inspektionen behöver tydliga gränser för att avgöra om lagen följts eller inte. Därmed har Skolinspektionen blivit den myndighet som genom juridiken och sina granskningar tillåtits definiera begrepp som: varierad undervisning, tydlighet vid lektionsstart, systematiskt kvalitetsarbete, formativ återkoppling och liknande. Slår Skolinspektionen ned på något av detta i sin analys baserad på sex lektionsbesök kan lärarna på den skolan lita på att de ska lägga enormt med arbetstid på det framöver. Inte sällan innehåller insatserna olika former av ny dokumentation som ska göras för att hålla huvudmannens, rektorns eller de enskilda lärarnas rygg fri inför en uppföljningsinspektion.
Detta urvattnar skolan och skjuter ned alla problem till lärarna att hantera och blir alltså ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Skolinspektionens granskningar verkar inte heller ha gett resultat vad gäller elevernas kunskapsutveckling nationellt sett.
Till skillnad från Skolverket drar Skolinspektionen slutsatsen att likvärdighetsproblemen i betygsättning löses genom att ge lärare förutsättningar att samverka. Det visar hur verklighetsfrånvänt Skolinspektionen blivit då de inte förstår och tar hänsyn till att problemen är systemfel som redan har sitt eget liv läroplaner och skollag vars symtom visar sig i bedömningspraktiken. Har man enbart en juridisk approach inser man inte att även styrdokumenten behöver ändras. Då är det lättare att ge lärare omöjliga uppdrag.
Jag tycker det är dags att damma av utredningen om hur skolmyndigheterna skulle kunna organiseras på ett annat sätt. Kanske finns det bra lösningar att hämta där? Framförallt behöver Skolinspektionen tas ned på jorden. De har för mycket makt över svensk skola!
Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen och arbetar på Fröviskolan i Lindesberg.
Han är en av de lärare som utöver sina didaktiska funderingar också har intresserat sig för systemfrågor och hur olika politiska förändringar påverkar lärares arbete och lärarkårens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.
Nicklas bloggar om lärares vardag och hur arbetet påverkas av olika politiska reformer och styrdokument.
Välj år/månad
2021
2020
