Redan förra året skrev jag en text om bestämmelsen om att lärare särskilt ska beakta resultaten på de nationella proven när de sätter betyg. Jag beskrev i den texten varför jag tyckte försöket att stävja betygsinflation och främja likvärdig betygsättning var lamt.

Min upplevelse i praktiken var att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” var för allmänt formulerad och att värdeorden i kunskapskraven fortfarande förblindar och fördummar. Trenden är fortfarande att betygen blir allt högre för varje år oavsett vad eleverna kan. Den trenden är helt enkelt numera inbyggd i vårt skolsystems DNA.

Förra året frågade jag också Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen fungerat? Skolverket svarade då:

“Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Jag antar att myndigheten inte riktigt ville ta ställning i frågan då utan sköt analysansvaret till huvudmännen.

I Betygsutredningen som publicerades i augusti detta år finns dock ett stycke som beskriver vilka effekter lagstiftningen om att särskilt beakta provresultatet vid betygsättningen haft. Betygsutredningen refererar till ett PM av Skolverket som har titeln ”Att särskilt beakta nationella prov – Statistiska analyser av relationer mellan betyg och provbetyg i årskurs 9” (Diarienummer: 2018:01481).

Detta PM har aldrig publicerats av Skolverket men innehåller många intressanta infallsvinklar och slutsatser som förtjänar att komma fram i ljuset. Det verifierar nämligen min och många andra lärares upplevelser från lärarvardagen.

Den kanske viktigaste men inte så förvånande slutsatsen är att lagstiftningen om att ”särskilt beakta resultaten på nationella proven vid betygsättning” inte har haft någon som helst effekt, åtminstone inte på betygsättningen. Lärarna har alltså inte ändrat sitt beteende vid betygsättning alls trots ändrad lagstiftning.

Lagstiftningen infördes alltså som ett försök att stävja betygsinflationen och för att främja likvärdigheten men har som väntat inte alls räckt till eller ens bidragit till ett uns ökad likvärdighet. Vi verksamma lärare kunde talat om allt detta tidigare men nu har det alltså också verifierats genom statistiska undersökningar.

I PM:et står att läsa att ett av de mest centrala måtten Skolverket använder för att bedöma hur likvärdigt eller olikvärdigt betygen sätts är spridningen i skolors nettoavvikelse mellan betyg och provbetyg. Men man finner ingen trend över tid och inte heller syns någon mer likartad mellan skolor efter att lagstiftningen ”särskilt beakta” infördes.

Sambandet mellan slutbetyg och provbetyg på individnivå har också undersökts genom att analysera andelen elever som fått samma betyg som provbetyget. Man tänker sig att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” borde öka andelen elever med samma provbetyg och betyg om man i analysen tar hänsyn till provens skiftande svårighetsgrad från år till år. I PM:et beskrivs att de tittar på den bivariata korrelationen mellan provbetyg och slutbetyg för detta ändamål vilket är ett mått som är oberoende av provets svårighetsgrad. Det visar sig att korrelationen på individnivå varken verkar förändras över tid eller förändras när lagstiftningen om särskilt beakta infördes.

Slutligen undersöktes sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå. Ur likvärdighetssynpunkt menar Skolverket att det är det önskvärt om sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå, det vill säga korrelationen mellan skolornas genomsnittliga provbetyg och genomsnittliga slutbetyg, är hög. Inte heller här verkar lagstiftningen ”särskilt beakta” spela någon roll.

De slutsatser som dras i slutet av detta PM är att det i statistiken inte finns några tecken på att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” haft några effekter alls på lärares betygsättning, vare sig när det gäller betygsättningen mellan skolor eller på individnivå. Bestämmelsen om att ”särskilt beakta” de nationella proven betraktas inte ha lett till en mer likvärdig betygssättning i årskurs 9.

Men det kunde vi lärare ha berättat redan innan bestämmelsen infördes i lagstiftningen.

Den här våren har onekligen varit anmärkningsvärt svår på många olika sätt. Coronapandemin har lamslagit hela världen och ingen människa i världen kommer efteråt att ha lämnats oberörd av den. Effekterna av pandemin kommer vara märkbara för oss alla, under lång tid framöver. 

Mentalt lam är precis vad jag känt mig som lärare i skolan den här terminen. Hela våren har varit ett slags vakuum där vi lärare arbetat vidare i väntan på en stadig hand att hålla i. Det här med att bara arbeta vidare i en ovisshet tär på människor. Det gäller naturligtvis i synnerhet de hjältar som arbetar inom sjukvården, direkt i stormens öga och som inte ser slutet på krisen, men givetvis också alla andra som arbetar med människor på olika sätt. Det finns plötsligt inga svar på frågorna. Det är vi lärare inte vana att hantera. 

För mig som arbetar i grundskolan var en fråga som länge grodde huruvida beslut skulle tas om skolstängning och i så fall när detta skulle ske? Enormt mycket tid har lagts ute i skolor och kommuner på att förbereda inför den nödlösning som denna märkliga form av distansundervisning faktiskt är. Men terminen fortlöpte dag för dag och vecka efter vecka. Den stadiga handen att hålla i uteblev, både för rektorer, lärare och alla andra som arbetar i skolan. Visserligen ställdes de nationella proven tidigt in för grundskolan för att minska på lärarnas arbetsbörda men i allt övrigt väsentligt har skolan ansetts kunna ta beslut och ordna det mesta på eget håll. 

Ovisshetens termin är nu snart slut och det är dags för betygsättning och alternativa avslutningar. Många är de elever som varit rädda, sjuka eller på andra sätt drabbats av pandemin. Vare sig du är gammal eller ung går du inte helskinnad ur denna vår. Barn är inte immuna mot effekterna av en pandemi. Det är klart det kommer att märkas på olika sätt. Men så måste det få vara. När allt kommer omkring är prio ett överlevnad, för oss själva och våra nära och kära. 

På många grundskolor likt min har verksamheten trots det vakuum vi verkat i ändå varit någorlunda normal. När det gäller betygsättning kommer inte denna vår skilja sig så mycket från föregående. Jag har trots allt undervisat mina elever lång tid och har relativt lång erfarenhet. Hos de enskilda individerna kommer inte den här våren heller alltid sätta avtryck i vare sig kunskapsnivå eller betygsnivå. Den här våren är trots allt en liten del av den samlade grundskoletiden. Jag kan tänka mig att bryderierna är långt värre i den i kurser organiserade gymnasieskolan där mycket skett på distans under helt nya former och i de skolor där en stor del av personalstyrkan varit frånvarande under lång tid. 

På nationell nivå tror jag att de uteblivna nationella proven kommer att resultera i än större skillnader mellan skolor och mellan klassrum i betygsättningen. Inte ens tidigare år har de nationella proven helt lyckats förhindra betygsinflationen men de har trots allt haft en dämpande effekt. Det här är inget vare sig enskilda kommuner, skolor, rektorer eller lärare ska belastas för utan är helt och hållet ett nationellt politiskt ansvar som riksdagar och regeringar ska läggas till last för, en så kallad systemfråga. Det är där besluten om spelplanen och de målstyrande vaga styrdokumenten tagits, vilket lett till en allt mindre likvärdig och kompensatorisk skola vad gäller både undervisning och betygsättning. 

Vårens kris har såklart ställt skolsystemet inför ett mycket svårt problem att lösa som ingen annan ställts inför tidigare och det kan vi inte belasta någon för. Vi måste komma ihåg och reflektera över att alla världens länder ställts inför samma problem. När krisen är över hoppas jag att likvärdighetsfrågan är något som hamnar högt upp på agendan. Vi måste låta undervisningen ta plats i skolan igen istället för den ängslighet som vårt system ger upphov till.

Slutligen vill jag blicka framåt. Men är det något jag har lärt mig den här våren är att inte blicka för långt och att värdesätta det jag har. Så jag väljer denna gång att bara se fram emot den välförtjänta sommarledigheten som jag unnar varje människa, barn som vuxen. Ta hand om er. Ni är viktiga!