Pedagogisk detaljstyrning, matrishysteri och en avbockningskultur har spritt sig som en löpeld och innefattar idag alla delar av skolsystemet.

Synen på hur skolan ska styras av olika huvudmän (kommunala såväl som fristående) präglas av instrumentella tankar och bygger på principen att alla delar av skolans uppdrag kan formuleras som konkreta mål, genomföras, protokollföras och sedan förändras utifrån det protokollförda resultatet. Allt enligt löpandebandprincipen med ständigt ökad måluppfyllelse som en självuppfyllande profetia.

Den processen är en del av det som i förvaltningskretsar kallas för SKA, systematiskt kvalitetsarbete. Men med den överdrivna tilltron till att allt kan systematiseras i detalj har något fallit i glömska och det är vad begreppet kvalitet faktiskt innebär i arbetet i skolan.

Samtidigt är målstyrningens principiella konkretiseringsvurm till sin natur och i sin enkelhet lätt att förklara och försvara utåt och därmed också något att klamra sig fast vid för karriärsökande tjänstemän och politiker som kan skjuta genomförandeansvaret nedåt i styrkedjan. Förutsättningar för uppdraget har inget utrymme i en sådan debatt. Inte heller elevernas reella behov.

Faktum är att målstyrningens konkretiseringsprinciper är den stora anledningen till att buzzwords och trender utan vetenskaplig grund har haft så lätt att få fäste i skolan. Dagens tilltro till mallar och avbockning förstör läraryrket och har blivit ett av de största pedagogiska monstren vi har. Yta har blivit viktigare än innehåll. Varför? Därför att ytan syns och det som syns tränger snabbare igenom bruset fram till de som tittar. Innehållet har blivit sekundärt.

Systemet leder till att vi, lärarkåren, avprofessionaliserar oss själva. I ärlighetens namn väljer många lärare idag att införliva sig och sin undervisning i mallskolan för att göra rätt i bemärkelsen att ha ryggen fri vilket indirekt blir ett försvar av systemet vi avskyr. Det underblåser avbockningskulturen. För de som vägrar blåser det upp en storm.

”Det motiveras ofta som ett nödvändigt ont”

Jag ska nedan försöka förklara hur detaljstyrningen tar sig uttryck i några delar av lärares arbete och hoppas att det framgår varför det inte är att ta som intäkt för kvalitet.

Normalt när en lärare planerar sin undervisning förväntas denne ha sin utgångspunkt i läroplanen och det aktuella ämnets kursplan. Utifrån läro- och kursplanens innehåll bestämmer läraren vad eleverna ska lära sig och vilket innehåll som ska vara i fokus. Sedan planerar läraren de enskilda lektionerna för att eleverna ska lära sig det som läraren planerat.

Med hjälp av olika aktiviteter och metoder försöker läraren lära eleverna saker och får också under tiden syn på hur väl undervisningen faller ut för eleverna i aktuell undervisningsgrupp. Läraren justerar efterhand lektionerna och förklaringarna när det behövs.

Lektionsplaneringar är alltså något som baseras både på innehållet och på hur föregående lektioner gått. Undervisning är alltså inget som på detaljnivå kan förutbestämmas utan dynamisk och föränderlig utifrån elevernas möte med innehållet. Det är det som är kärnan av läraryrket och som idag hotas genom detaljstyrning genom mallar där alla som avviker ses som oskickliga eller illojala. Undervisningen riskerar att bli något extremt livlöst och i förlängningen tror jag också att det här är en av många orsaker till stress hos både lärare och elever och försämrade kunskaper.

I en majoritet av Sveriges skolor, fristående som kommunala, förväntas lärare fylla i sina planeringar i förutbestämda klickbara mallar. Där förväntas läraren klicka i utdrag ur läroplanen och kursplanen vilket i sig sägs motivera kopplingen till det innehåll som ska behandlas på lektionerna. Allt publiceras sedan till vårdnadshavarna, inte sällan med uteslutande läroplansspråk (se exempel). Detta ses som kvalitetssäkring och motiveras ofta som ett nödvändigt ont vid till exempel lärarbyten så information om vad elever arbetat med och fått lära sig inte går förlorad.

När läraren sedan genomför sina lektioner förväntas lärare i många kommuner att följa en bestämd lektionsmanual som kallas gemensam lektionsstruktur/ lektionsstandard. Se exempel här:

Denna manual innehåller formuleringar om vad en bra lärare förväntas göra i sitt klassrum vilka kan innefatta allt från att skriva upp mål för lektionen på tavlan till instruktioner om hur läraren förväntas ställa frågor. Lektionerna ska se likadana ut så eleverna känner igen sig.

Manualen har ofta en direkt koppling till formulerade lönekriterier (se exempel s.10) och får ses som ett instrumentellt sätt att kontrollera och likrikta undervisningens form för att därigenom kunna motivera olika lönepåslag.

Lärares kreativitet, ämneskunskap, glädje, fingertoppskänsla och tajming har inget utrymme i en sådan skola.

När en lärare avslutar ett arbetsområde förväntas läraren att dokumentera elevernas resultat inte bara på egen hand utan ofta i gemensamma system. Dessa består ofta av förutbestämda matriser som innehåller kunskapskravens formuleringar och inte säger ett ord om vad eleverna faktiskt har lärt sig.

Bedömningen förväntas sedan publiceras för vårdnadshavarna som en information om hur det går i skolan i aktuellt ämne. Se exempel:

 

Vid betygssättning förväntas läraren titta på sina enskilda underlag från olika arbetsområden och återigen fylla i en samlad bedömning av hela ämnet i matriserna för att sedan bestämma elevens betyg.

Inget i hela den här kedjan av händelser har med kvalitet att göra. Kvaliteten sitter i det som händer oberoende av alla dessa mallar. Den sitter i det tillfälle där läraren värderar olika saker, tar beslut och i mötet med innehållet, inte i lärarens klick i plattformen. Den sitter i frågan om eleverna faktiskt lärde sig något på lektionerna utifrån de förutsättningar som fanns.

”En farlig väg för svensk skola”

Men det finns många anledningar för förvaltningar att behålla detaljstyrningen. Ett är att kunna utöva påtryckningar nedåt i systemet i syfte att hålla den ekonomiska ramen även när stor andel elever riskerar betyget F. När det inte går som förväntat i ”fabriken” skola sätts alla lagar ur spel och andra incitament ”kickar in”. F-betygets alla förpliktelser är så många att det förtjänar ett eget blogginlägg.

Särskilt stöd har blivit för dyrt och ersatts av begreppen ”extra anpassningar” och ”tillgängliga lärmiljöer” där läraren själv ska lösa allt inom ramen för helklassundervisning med allt större grupper och bibehållen måluppfyllelse.

Arbetsbördan för den enskilde läraren och trycket en lärare utsätts för från alla möjliga håll vid betyget F är orimligt och ohållbart och leder till en förflyttning av undervisningen in i ryggen-fri-mallarna. Som jag beskrev tidigare försvarar vi lärare därmed det system vi inte vill ha – för att överleva.

Idag verkar den högsta graden av kvalitet i alla delar i utbildningssystemet vara att nå ett slags ”alignment” mellan de mallar som systemet tillhandahåller, att klicka i de godkända betygsstegen i bedömningsmatriserna i lärplattformen och sätta godkända betyg.

Vi luras att tro att det finns en rak väg till lärande, från A till B och att allt annat är störningar eller avvikelser i “fabriken”. Det tror jag är en farlig väg för svensk skola.

Kommentera
mork_710
Nicklas Mörk

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen och arbetar på Fröviskolan i Lindesberg.

Han är en av de lärare som utöver sina didaktiska funderingar också har intresserat sig för systemfrågor och hur olika politiska förändringar påverkar lärares arbete och lärarkårens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag.

Nicklas bloggar om lärares vardag och hur arbetet påverkas av olika politiska reformer och styrdokument.

Arkiv

Välj år/månad

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm