I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Klockan är 9.05 tisdagen den 9 april. Nationella proven i engelska och läsförståelsen har precis startat. Det är helt tyst och koncentrationen är hög. Jag lutar mig tillbaka och tänker att det är så himla skönt att provet inte läckt denna gång och att allt verkar flyta på. Jag gillar de nationella proven och tycker det är bra att de ska väga tyngre.

Jag övervakar klassen och surfar samtidigt in i Facebook-gruppen ”Engelska för år 6-9” för att kolla om det är lika lugnt över hela landet. Stresspåslaget blir på två sekunder 100 procent. Ett inlägg säger: ”OBS!! Kolla era USB! Det är fel utskickat. Vi har fått år 6 istället för år 9.”

Det är två timmar kvar tills hörförståelsen, som finns på USB-minnena, ska genomföras. Febril aktivitet utbryter. Jag kontaktar en kollega som kommer och avlöser mig som ”provvakt”. Jag testar mitt eget USB och pustar ut. Det verkar fungera. Går sedan runt till övriga kollegor och kollar deras. Det visar sig att en kollega hade fel, men då mitt fungerade kunde jag enkelt kopiera över de rätta ljudfilerna till henne. Så får man säkert inte göra, men enligt kommentarerna i Facebook-gruppen verkar majoriteten av de som fått fel USB gjort så.

Senare under dagen fylls kommentarerna i gruppen på. Lärarna är med all rätt upprörda. Sånt här ska inte få hända.

På onsdagkväll upptäcker jag att uppsatsdelen till torsdagens nationella prov har läckt. Jag får ett foto med en bild på uppsatsinstruktionerna skickat till mig. Då var det dags igen. Det är en förbannad fars. Ett skämt.

Skolverket går snabbt ut med information om att de anser att provet kan genomföras i alla fall. Vi ska bara vara uppmärksamma på att eleverna kan ha känt till ämnet i förväg. Okej, så om en elev presterar bättre än vad den brukar ska jag tänka att eleven nog har fuskat, eller?

Senare under veckan har vi en ny diskussion i Facebook-gruppen. Det kan tyckas löjligt att jag hänvisar till en grupp på Facebook, men det är en riktigt bra grupp där engelsklärare över hela landet diskuterar och delar med sig i med- och motgång. Den är ett väldigt bra exempel på utvidgat kollegialt lärande. Vi diskuterar att det är märkligt att det är helt tyst från Skolverket och från företaget de anlitar för att distribuera och trycka proven. På Skolverkets facebooksida kan man läsa att det tydligen endast varit 38 skolor i hela landet som hört av sig till distributionsföretaget Exakta Print för att få hjälp. Min tanke är att det är de 38 skolor som inte hade en teknikkunnig person på plats. Vi andra löste problemet själva och hörde inte av oss.

I Facebook-gruppen listade vi saker som inte fungerat runt proven och som orsakar stress. Vi gjorde en ytterst ovetenskaplig omröstning där lärarna fick fylla i och rösta för de bekymmer de upplevt:

• Proven är så dåligt ihophäftade/limmade att de ramlar söder vid hantering.
• Skolan fick fel USB-minne utskickade.
• Trots att indikation finns på att elever sett det läckta provet tar rektor beslutet att ordinarie prov ska användas.
• Antal beställda USB-minnen matchade inte det antal man fick.
• Bedömningsanvisningarna kom inte till skolan dagen efter provet.
• Bedömningsanvisningarna var feltryckta och saknade sidor.
• Problem med den låsta, digitala skrivytan till uppsatsdelen. Det gick inte att logga in/ eleverna blev utkastade. (Dugga, Digiexam, Examnet och Chromex nämns. Där Dugga verkar ha haft störst problem.)
• Skolans nät kraschade så eleverna kunde inte lämna in sina uppsatser i den låsta skrivytan.
• Kommunen har ingen ”låst skrivyta” utan stänger bara av wifi, vilket skapar mycket jobb med att spara alla uppsatser på USB.

Om nu de nationella proven ska väga tyngre och vi lärare ska ta större hänsyn till dessa så måste ta mig tusan också kommunerna, företagen runt distribution och digitala provtjänster samt Skolverket ta ansvar. Jag tycker det är skandal att hanteringen runt något som ska vara så viktigt är så usel. Exakta Print som ansvarar för distributionen av nationella prov kan inte direkt vara etta på Skolverkets topplista.

Kommunerna vet om att proven ska genomföras digitalt från och med i år. Ändå är det många lärare som vittnar om att kommunen inte tagit ansvar. Lärarna får själva hitta på lösningar för att riktlinjerna från Skolverket ska följas.

Jäklar vad länge det är kvar till 2022 när Skolverket själva ska hand om och genomföra de nationella proven digitalt.

Lärarna som slår knut på sig själva och som stressar för att få allt runt de nationella proven att fungera för sina elevers skull förtjänar ursäkter och förändring. Skolverket behöver be om ursäkt för den urusla hanteringen eller i alla fall se till att Exakta Print uttalar sig. Kommunerna som inte tar ansvar behöver be om ursäkt och förändra inför nästa år och de företag som ansvarar för de digitala provtjänsterna (där det inte fungerade) behöver också be om ursäkt och se till att det fungerar inför nästa år.

Vi lärare och de elever som genomför detta trots usla förutsättningar förtjänar en ursäkt.

Ps.

För övrigt anser jag att bedömningsanvisningarna till nationella proven måste göras om och vara i enlighet med principerna för hur vi sätter betyg. Det har jag skrivit om sedan 2015, men ingen verkar lyssna på en språkfröken. Ds.

Att sätta betyg och göra bedömningar är verkligen inte enkelt och inget som görs på en eftermiddag. Det krävs att du är insatt i skolans styrdokument och har en grundläggande kunskap om hur det är tänkt att planering, bedömning och betygsättning ska fungera. Nedan har jag sammanställt 15 påståenden om bedömning och betygsättning som kan fungera som ett diskussionsunderlag i lärarrummet. Läs påståendena och fundera kring hur du själv tänker och hur ni gör på din skola: 

1. Du kan inte sätta A första terminen i sexan och första terminen i sjuan då du har haft för lite att bedöma och eleven har inget att sträva mot sedan. 

2. På poängprov är 90 % = A, 70 % = C och 40 %= E.

3. Av olika anledningar vill/kan eleven inte skriva någonting alls i språkämnena. Då det visar sig att eleven har dyslexi kan du pysa och bortse från hela förmågan att skriva. 

4. På lågstadiet behöver vi inte lära oss om bedömning för vi bedömer inte eleverna. 

5. I sexan bedöms glosprov och är betygsgrundande. 

6. Eleverna måste visa sina kunskaper på svenska, annars kan du inte bedöma elevens kunskaper i till exempel matte. 

7. I lärplattformarna är kunskapskraven uppdelade på olika i sätt; i en av dem är engelska uppdelad i 16 delar och i en annan är engelska uppdelad i 9 delar. Oavsett uppdelning behöver du räkna och se till att en majoritet av kunskapskraven är uppnådda för att eleven ska nå D eller B. Är uppdelningen med max 16 måste eleven nå 9 för att nå övervägande delen.

8. Du bedömer förmågorna och inte kunskapskraven.

9. Om eleven inte byter om till idrotten och duschar efteråt kan eleven inte få betyg i idrott. 

10. Det centrala innehållet används som en checklista och man bedömer det centrala innehållet efterhand som man bockar av det. 

11. I slutet av terminen summerar jag vad eleven har gjort och då måste alla resultat hela terminen vara på A-nivå för att eleven ska nå A. 

12. I matte grundas betyget på att du klarat proven till respektive kapitel från läroboken. 

13. I femman behöver man inte bedöma mot kunskapskraven, dom börjar gälla först i sexan. 

14. På lågstadiet och i fyran och femman tittar du på det centrala innehållet och ser till att du gått igenom allt. Har eleven gjort alla uppgifter är eleven godkänd. 

15. I No arbetar man ofta i block/perioder och eleven måste ha lämnat in alla uppgifter för att bli godkänd. 

Ok, vad kom du fram till? 

Alla påståendena ovan är faktiskt myter som florerar kring betyg och bedömning. Inget av ovanstående påstående har någon förankring i de styrdokument som gäller. 

I samband med att Skolverket släppte de nya Allmänna råden kring betyg och betygsättning (2018) har de också uppdaterat sitt utbud av webbkurser och utbildning kring bedömning, betyg och betygsättning. Jag har gått tre kurser som är helt nya: Likvärdighet i bedömning och betygsättning, Betygsättning i årskurs 7-9, gymnasiet och vuxenutbildningen samt Betygsättning i årskurs 4-6.

Jag kan varmt rekommendera dessa kurser. De är perfekta för att arbeta med på skolan. De innehåller forskningsartiklar och diskussionsfrågor som gör att du måste tänka till och fundera över din egen praktik. Du får också ett snyggt kursbevis när du är klar! 

Skolverket har också producerat en ny film om att sätta betyg: 

Jag hoppas att påståendena ovan bidrog till diskussion i ditt lärarrum! Genom diskussioner sker också utveckling. Sprid gärna detta nya material från Skolverket så kanske ett par av påståendena i listan ovan så småningom dör ut!