A eller F – ett lotteri! 

Eleven kan inte förmå sig att göra tilldelade uppgifter under lektionstid trots att hen verkar vilja. Hen sitter och ritar på i stort sett alla lektioner. Läraren försöker med allt – att utgå från elevens intresse, sitta bredvid eleven, ge tydliga instruktioner, ge en instruktion i taget, ge instruktionerna via filmer, se till att digitala hjälpmedel finns, prata med föräldrarna, försöka motivera och så vidare.

Eleven har åtgärdsprogram, men vill inte ta emot hjälp. En diagnos finns och inom diagnosen ryms svårigheter att komma igång och att sedan slutföra påbörjat arbete. Under årskurs åtta gjorde eleven gamla nationella prov i engelska. Redan då hade eleven A på alla delar.

Under årskurs nio har eleven skrivit ett par halvfärdiga texter på ungefär en trefjärdedels A4-sida och utöver det inte någonting mer än nationella provet i engelska. Där fick eleven klockrena A på alla delar. Inga uppgifter fungerar att göra, så vida det inte handlar om en särskild genre som eleven är nästintill besatt av. Eleven gör i stort sett bara uppgifter som eleven vet är NP.

Det andra elevexemplet är en elev som tidigare under högstadiet visat kunskaper på C–A-nivå, men som nu under vårterminen i åttan drabbats av psykisk ohälsa. Eleven har hög frånvaro och klarar inte längre av den stress och press som hen utsätts för i skolan. De få gånger eleven är närvarande under lektionstid visar eleven på att hen har vissa kunskaper, men har ju naturligtvis inte gjort samma uppgifter som övriga elever. Läraren menar att eleven bör få F i betyg.

Ovanstående är ett hopplock av olika elevers svårigheter som jag mött i under åren och som jag satt ihop till två fiktiva elever. Fiktiva eller inte, elever med sådana här svårigheter möter vi dagligen i våra verksamheter.

Den intressanta diskussionen är vilket betyg dessa elever bör få? Ska elev 1 ha A eller F? Hen visar tydligt att hen kan uttrycka sig på en mycket hög nivå och utan problem kan kommunicera med en engelsktalande person. Det gör hen varje dag bland annat via Discord och i de spel som hen spelar. Eleven pratar och skriver helt obehindrat med flyt och med ett väldigt avancerat ordförråd.

I kunskapskraven i engelska för år 7–9 för A står bland annat: ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer … ” och ”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat några företeelser i olika sammanhang och områden där engelska används och kan då också göra välutvecklade och nyanserade jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.”

Det är i dessa kunskapskrav jag som lärare stöter på patrull. Olika genrer? Hur många är olika? Räcker det, för betyget A, med en uppsats på A-nivå inom NP och två halvfärdiga texter som förvisso håller mycket hög kvalité så långt hen har skrivit?

Eleven ska göra jämförelser med egna erfarenheter – hen vet att man dricker te i England och dricker Guinness på Irland och att man inte gör det i samma utsträckning i Sverige. Är det att göra jämförelser? Ja, möjligen med god vilja väldigt enkelt.

Nationella prov är inte detsamma som slutbetyget, det är vi nog alla överens om. NP testar heller inte alla kunskapskrav. Realia och olika genrer kan inte testas via NP. Det är vi också överens om. Diskussionen uppstår kring ovanstående citerade kunskapskrav.

Jag ställde frågan: ”Kan eleven få A i engelska om eleven haft A på NP men i övrigt nästan inga resultat ?” i min favorit-Facebookgrupp ”Engelska för år 6–9”.  En lång diskussion, som pågick i flera dagar, tog fart och deltagarna var inte överens om vilket betyg eleven borde få.

I diskussionen deltog alltifrån mycket rutinerade lärare till lärarstudenter. Ganska snart delades tråden i två läger. Det ena, som tyckte att eleven skulle få F, då hen inte visat prov på alla kunskapskrav och det andra som tyckte att eleven självklart skulle få A då förmågorna läsa, tala, lyssna och skriva befinner sig på den nivån. Mycket intressant tycker jag.

Flera ansåg att ett F var självklart att sätta då eleven inte visat prov på varken realia eller att skriva i olika genrer. ”Varför ska vi ha alla kunskapskrav om vi inte testar dem?” var det återkommande argumentet för att sätta F. Att ha kommunikationen i centrum, det vill säga att läsa, tala, lyssna och skriva på en avancerad nivå, vägde över för många. De ansåg inte att realia- kunskapskravet vägde lika tungt (eller alls) som att kunna uttrycka sig flytande på engelska och därmed skulle eleven få A i deras klassrum.

Det är här det uppstår problem. Ur elevens synvinkel blir det helt avgörande för elevens framtid beroende på vilken åsikt läraren har. Ett F i engelska kan innebära att eleven inte kommer in på det gymnasieprogram som eleven sökt.

Vad beror det på att synsättet är så olika? Hur kan det vara så olika tolkningar? Strikt tolkat så har ju F-gänget rätt. Du måste ha visat prov på alla kunskapskrav för att betyg ska sättas. Moraliskt och empatiskt har A-gänget rätt. Men är det med empati vi ska sätta betyg i Sverige?

När det gäller elevexempel två där eleven varit frånvarande på grund av sjukdom måste läraren fundera kring vad eleven faktiskt KAN och hur läraren vet vad eleven kan. Vi kan inte fastna i vad eleven har gjort eller inte lämnat in och att det är orättvist mot övriga elever som gjort den och den uppgiften.

Du behöver som lärare hitta former för att ta reda på elevens kunskaper. Kan eleven spela in sig själv? Kan du passa på att prata med eleven när den är på plats?

På Skolverkets hemsida kan vi läsa att:

”Betyget ska spegla elevens kunskaper vid tiden för betygssättningen. När du bedömer elevers kunskaper i förhållande till kunskapskraven, ska du utgå från all tillgänglig information till och med den aktuella terminen. Det betyder att även underlag från tidigare terminer kan vara relevanta. Bedömningen gäller alltså de delar av kunskapskraven i ett ämne som har behandlats i undervisningen, fram till och med den aktuella terminen och betygssättningstillfället. Men de kunskaper eleverna har visat den senaste terminen kan ofta väga tyngre vid betygssättningen, eftersom deras kunskaper ofta fördjupats genom undervisningen.”

”Det är ett lotteri för dessa elever”

I fallet med den frånvarande eleven kan du alltså titta på vad eleven tidigare presterat och värdera det mot vad du vet att eleven kan idag.

Det är ett lotteri för dessa elever vilket betyg det kommer att bli. Riktlinjerna måste alltså bli tydligare. Eller är det så att riktlinjerna är glasklara och A-gänget i exemplet med engelska begår tjänstefel?

Om eleverna i exemplen ovan varit mina hade jag verkligen försökt få engelskeleven att visa prov på realia-kunskapskravet och jag hade haft en tät dialog med den frånvarande eleven och hemmet för att lägga upp undervisningen och bedömningsuppgifterna så att de är rimliga utifrån elevens sjukdomsbild. Självklart hade jag också använt mig av alla anpassningar som jag kunde komma på. Det är svårt och klurigt, men vi måste i alla fall försöka, eller hur?

Denna text publicerade jag första gången 2015. Det är inte klokt att texten, med några mindre ändringar, håller för att sex år senare publiceras igen.

Nu när vi ska implementera LGR 22 har vi världens chans att ta ett omtag om synen på undervisning, bedömning och betygssättning. Jag hoppas verkligen att lärare runt om i landet får tid att ingående diskutera de förändrade skrivningarna i LGR 22 och att skolledningar inte bara ser det som att det räcker med ett par enstaka konferenser och sedan är det klart.

Även om betygsättningen inte är likvärdig i hela Sverige så måste väl ett minimikrav ändå vara att det är likvärdigt på den enskilda skolan?

Tänk nu tillbaka på texten och sätt er in i elevernas bekymmer. Handen på hjärtat. Vilket betyg skulle du sätta?

Kommentera

Telefonen ringer ganska sent på kvällen och det står ”inget uppringnings-id”. Det är en ilsken röst som inleder med att fråga om jag vet att jag har förstört livet för deras ungdom?

”Du tvingar vårt barn att läsa och skriva själv. Jag läser i olika bloggar och forum att du kan pysa och då kan du sätta betyg i alla fall.”

Inget småsnack om väder och vind utan rakt på. Min puls går upp, men jag lyckas behålla lugnet och ber kvinnan utveckla varför hon egentligen är arg.

När vi resonerat ett tag går mammans ilska över i en hulkande gråt. Det visar sig att mamman i själva verket är så frustrerad över att hennes barn inte har tillräckliga kunskaper för att nå betyget E i engelska. Barnet läste inte engelska på lågstadiet och hade, enligt mamman, anpassad engelska under mellanstadiet.

”Vårt barn har inte skrivit engelska utan bara haft muntliga glosor. Nu säger du att hen ska skriva själv och hen vägrar.”

Jag har full förståelse för att lärare på låg- och mellanstadiet ibland väljer att prioritera elevens utveckling i svenska framför engelska så detta ska absolut inte ses som pajkastning mot er.

”Pysparagrafen ska inte ses som en genväg”

När mamman syftar på att eleven kan ”pysas” menar hon att jag som lärare ska bortse från förmågan att skriva när jag sätter betyg.

Varje år vållar undantagsbestämmelsen, pysparagrafen i folkmun, huvudbry och det verkar finnas lika många tolkningar som det finns lärare och rektorer. Viktigt att veta som både vårdnadshavare och lärare är att undantagsbestämmelsen inte är till för att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska kunna få ett godkänt betyg.

Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleven ska nå en viss del av kunskapskraven. Eleven ska alltså ha fått så mycket stöd som eleven anses behöva för att paragrafen ska kunna användas, plus att funktionsnedsättningen måste vara bestående.

Om extra undervisning eller undervisning på ett annat sätt antas hjälpa eleven kan ”pysparagrafen” inte användas. Den ska alltså inte ses som en genväg för att kunna ge en elev ett betyg. Läraren kan också bara bortse från enstaka delar av kunskapskraven (skolverket.se) Läraren har ingen möjlighet att anpassa bort hela förmågor som att läsa eller skriva. Vissa verkar tycka detta ska göras, men hur tycker ni då läraren ska förhålla sig till ”pysparagrafen”? Ska lärarna bara strunta i de riktlinjer de är ålagda att följa?

Jag har under mina år som engelsklärare sett otaliga exempel på elever som känner att dom inte kan någon engelska när de kommer i sjuan, känner att de är värdelösa, har noll självkänsla och är mycket svåra att motivera till träning. Lika många är dock de elever som faktiskt gått ut årskurs nio med minst E (godkänt) i betyg.

I huvudet på Bruun pågår just nu en torktumlare av olika tankar och funderingar kring läs- och skrivundervisning i engelska. Jag tänker mycket på detta och tycker det är så svårt. Hur ska jag på bästa sätt lära just den eleven läsa och skriva på engelska? Hur ska jag hinna sitta ned med eleven och visa och förklara? Är det rimligt att hinna och kunna göra det som ensam lärare i klasser med 25–30 elever som många av oss har?

Några konkreta saker som jag trots allt sett har mycket god effekt under åren är att när vi läser skönlitteratur på engelska så högläser jag mycket. Jag stannar upp, frågar om de vet vad olika ord betyder, har samtal om texten och hjälper eleverna på gruppnivå att förstå.

”Jag är noga med att vi skriver mycket tillsammans”

När eleven sedan enskilt ska ta sig an texter brukar jag ge rådet att eleven läser en sida eller ett kapitel med lyssningsstöd till och läser nästa sida eller kapitel utan. De måste dock träna på att läsa själva. Det tar jag aldrig bort. På till exempel Esl-Bits.netEPIC  och Oxford Owl  finns många bra böcker med både text och ljud som jag ofta använder i undervisningen.

När eleven skriver engelsk text brukar jag dela upp skrivandet i olika trappsteg. Det första steget, om eleven upplever att den inte alls kan skriva, är att “skriva av engelsk text”. Genom att skriva av text brukar jag få igång den mest motvillige elev. När eleven härmat text ett tag är det dags att gå vidare. Nästa steg är att eleven får så kallade ”börjor”. Eleven får fem meningar där jag skrivit början på meningen och eleven själv ska skriva slutet.

Eleven har stöd av program i datorn och kan markera texten och få den uppläst, så kallad talsyntes. Eleven hör att något är fel och kan rätta till det eller be om hjälp.

Det finns många olika program för talsyntes idag – kolla med IT-ansvarig på din skola och be att få det installerat till ditt barn eller din elev. På min skola har vi till exempel licens för verktyget AppWriter.

När eleven har kommit förbi de första stegen är det dags att kunna skriva själv. Jag arbetar med cirkelmodellen och är noga med att vi skriver mycket tillsammans. Det kan vara hela klassen tillsammans med mig, i grupp eller i par. I vanliga fall har du nog sett att cirkelmodellen har fyra faser, men jag har valt att lägga till en femte fas.

Den femte fasen är viktig då jag vill se om eleven har utvecklats och kan stå på egna ben. Genom att eleven skriver i låst skrivyta utan tillgång till internet håller eleven fokus på sin uppgift plus att jag kan vara säker på att det är elevens egna kunskaper jag möter. Det är inte elevens förmåga att googla eller fråga farmor jag bedömer, vilket det lätt blir om eleven får lov att skriva när eleven vill i vanliga dokument.

Jag är mycket noga med att i fas 1–4 är det helt okej att ta hjälp och lära sig så mycket som möjligt, men i fas fem ska eleven visa vad eleven kan. Vi har förberett skrivandet i fas 1–4 så eleven vet hur och vad den ska skriva. Jag ber eleven ”flödesskriva” och när det är klart hämtar eleven hörlurar och använder talsyntes. Talsyntesen finns tillagt för alla elever i klassen, men alla gillar inte det och behöver heller inte använda det. Eleverna som vill och där jag har pratat med eleven om vikten av talsyntes lyssnar igenom sin text och rättar efterhand. Allt detta är avdramatiserat och inget konstigt i klassen. Vissa tar lurar och andra inte.

”Ibland bara säckar jag ihop”

Att strukturerat arbeta med att låta eleverna flödesskriva och sedan rätta sig själva med talsyntes har jag sett som mycket framgångsrikt hos alla mina elever, men främst hos elever med läs- och skrivsvårigheter.

Nedan kan ni se ett konkret exempel på en elev som med detta arbetssätt utvecklade sitt skrivande fint. Eleven var mycket stolt över sin utveckling och godkände att jag visar texterna:

Ibland bara säckar jag ihop i soffan, konstaterar att även om jag ser att undervisningen ovan har effekt så räcker jag inte till för att hjälpa alla elever.

Jag blir uppgiven, ledsen och tänker varför, varför har skolsystemet blivit så här? Varför får inte eleverna rätt hjälp och insatser från början? Varför ska vi behöva kämpa för att eleverna ska lära sig läsa och skriva? Varför skiter jag inte bara i det och pyser eleven och sätter ett betyg? Då blir ju alla glada….

Men det går inte. Jag gör våld mot själv om jag ger upp det jag tror på. Jag säger det igen och igen: det är en demokratisk rättighet att kunna läsa och skriva, även på engelska, och därmed också kunna välja vilken väg framtiden ska ta.

Därför ska vi inte ta bort förmågor utan se till att lärarna ges förutsättningar att räcka till så att alla elever får möjlighet att lära sig och kan bli sitt bästa jag.

  • Grunden i denna text har tidigare varit publicerad i Dyslexitidningen 2021:2. 
Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun undervisar i engelska på Ringsjöskolan i Höör. Hon har genomgått en digital revolution och har även en del av sin tjänst som IKT-pedagog i Höör. Hennes språkbloggar har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Här bloggar Sara om en språklärares vardag.