Mobilförbud – Nej tack!

Häromdagen läste jag en artikel om en skola som valt att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Hade jag arbetat på den skolan hade jag fått säga upp mig.

I mitt klassrum använder de telefonerna till att kommentera på klassbloggen, de spelar in varandra muntligt, de slår upp ord och kollar fakta. Självklart är  jag naiv om jag tror att de endast ägnar sig åt detta. Såklart är de också ibland på t ex både Facebook, Instagram och Snapchat. Jag ser det inte som ett problem. Om mina uppgifter lektionstid är tillräckligt engagerande är det inte lika lockande att ägna lektionstiden åt Facebook.

Jag undervisar i engelska och tyska. I språkklassrummet är smartphones en tillgång. Det är inget konstigt med det. Det är ett sätt att förenkla undervisningen. När jag gick i skolan blev man inspelad på kassettband. Idag kan eleverna tex spela sina dialoger i appen Soundcloud och skicka till mig. På några sekunder har jag tillgång till deras muntliga alster och kan enkelt kommentera vad de gjort och skicka tillbaka. Det är effektiv formativ bedömning. Eleven behöver inte vänta till nästa lektion för att få respons. Genom att de spelar in kan jag sitta hos eleverna och hjälpa till med t ex uttal och intonation. Det finns lektionstid till detta. Jag behöver inte springa runt till alla för att hinna lyssna. Jag är där jag behövs. Jag kan också skicka till kollegor för sambedömning och är inte beroende av att vi fysiskt måste ha tid att träffas. Min kollega kan lyssna när det finns tid.

Jag ser telefonen som en kraftfull liten dator med många väldigt användbara funktioner. Vi måste inse att “internet inte är en fluga”. Smartphones är här för att stanna. Eleverna känner sig inte hela utan sin telefon. Rannsaka dig själv. Hur känner du själv utan din smartphone? Hur känns det när du glömmer telefonen hemma en hel arbetsdag? Jag erkänner: Jag tycker det är jobbigt om jag inte vet var den är. 

Kanske är det så att  skolan i artikeln jag läste har bättre tillgång till digitala verktyg än vad jag har. Det vet jag inte. I min egen undervisning använder vi, telefonerna i stort sett varje lektion. Jag är dock mycket noga med att påpeka att det är deras föräldrar som bestämmer om det är ok eller inte. Jag har också tillgång till 4 surfplattor de kan låna om de inte har någon telefon. I stort sett alla har dock telefon. På min skola har vi, tyvärr, ett väldigt dåligt nätverk vilket gör att man inte kan lita på att internetuppkopplingen fungerar från en timme till en annan, vilket gör att smartphones och hot spotfunktionen underlättar. Som tur är, är det bara veckor kvar tills vi får fiber!

I min undervisning skiljer jag på övningstillfällen och bedömningstillfällen.  Enda gången jag samlar in 

telefonerna är om vi har ett bedömningstillfälle. Att förbjuda och begränsa elevernas värld är en omöjlig väg att välja anser jag. Att ha en tillåtande syn på smartphones kräver dock mycket av skolpersonalen. Det krävs ständiga samtal om vad som är ok att skriva om varandra, om vad som är ok att lägga ut på sociala medier och det tar tid från undervisningen. Jag ser dock den tiden som att vi lär dem om internetanvändning och att det faktiskt ingår i LGR 11:

“Det etiska perspektivet är av betydelse för många av de frågor som tas upp i skolan. Perspektivet ska prägla skolans verksamhet för att ge grund för och främja elevernas förmåga att göra personliga ställningstaganden” (LGR 11, s 10)

Mobilhyfs är definitivt fråga om ett personligt ställningstagande. Det är också något som även vi lärare skulle behöva ta till oss. Är det ok att använda mobilen konferenstid?

Som lärare måste jag jobba hårt med att skapa och bygga goda hållbara relationer till ungdomarna. De måste veta och känna att  jag engagerar mig i dem. Med samtal om rätt och fel, goda relationer, motiverande och engagerande uppgifter tror jag att vi kan lyckas få smartphones att leda till  tillgångar istället för motgångar.

/Sara