Telefonen ringer ganska sent på kvällen och det står ”inget uppringnings-id”. Det är en ilsken röst som inleder med att fråga om jag vet att jag har förstört livet för deras ungdom?

”Du tvingar vårt barn att läsa och skriva själv. Jag läser i olika bloggar och forum att du kan pysa och då kan du sätta betyg i alla fall.”

Inget småsnack om väder och vind utan rakt på. Min puls går upp, men jag lyckas behålla lugnet och ber kvinnan utveckla varför hon egentligen är arg.

När vi resonerat ett tag går mammans ilska över i en hulkande gråt. Det visar sig att mamman i själva verket är så frustrerad över att hennes barn inte har tillräckliga kunskaper för att nå betyget E i engelska. Barnet läste inte engelska på lågstadiet och hade, enligt mamman, anpassad engelska under mellanstadiet.

”Vårt barn har inte skrivit engelska utan bara haft muntliga glosor. Nu säger du att hen ska skriva själv och hen vägrar.”

Jag har full förståelse för att lärare på låg- och mellanstadiet ibland väljer att prioritera elevens utveckling i svenska framför engelska så detta ska absolut inte ses som pajkastning mot er.

”Pysparagrafen ska inte ses som en genväg”

När mamman syftar på att eleven kan ”pysas” menar hon att jag som lärare ska bortse från förmågan att skriva när jag sätter betyg.

Varje år vållar undantagsbestämmelsen, pysparagrafen i folkmun, huvudbry och det verkar finnas lika många tolkningar som det finns lärare och rektorer. Viktigt att veta som både vårdnadshavare och lärare är att undantagsbestämmelsen inte är till för att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska kunna få ett godkänt betyg.

Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleven ska nå en viss del av kunskapskraven. Eleven ska alltså ha fått så mycket stöd som eleven anses behöva för att paragrafen ska kunna användas, plus att funktionsnedsättningen måste vara bestående.

Om extra undervisning eller undervisning på ett annat sätt antas hjälpa eleven kan ”pysparagrafen” inte användas. Den ska alltså inte ses som en genväg för att kunna ge en elev ett betyg. Läraren kan också bara bortse från enstaka delar av kunskapskraven (skolverket.se) Läraren har ingen möjlighet att anpassa bort hela förmågor som att läsa eller skriva. Vissa verkar tycka detta ska göras, men hur tycker ni då läraren ska förhålla sig till ”pysparagrafen”? Ska lärarna bara strunta i de riktlinjer de är ålagda att följa?

Jag har under mina år som engelsklärare sett otaliga exempel på elever som känner att dom inte kan någon engelska när de kommer i sjuan, känner att de är värdelösa, har noll självkänsla och är mycket svåra att motivera till träning. Lika många är dock de elever som faktiskt gått ut årskurs nio med minst E (godkänt) i betyg.

I huvudet på Bruun pågår just nu en torktumlare av olika tankar och funderingar kring läs- och skrivundervisning i engelska. Jag tänker mycket på detta och tycker det är så svårt. Hur ska jag på bästa sätt lära just den eleven läsa och skriva på engelska? Hur ska jag hinna sitta ned med eleven och visa och förklara? Är det rimligt att hinna och kunna göra det som ensam lärare i klasser med 25–30 elever som många av oss har?

Några konkreta saker som jag trots allt sett har mycket god effekt under åren är att när vi läser skönlitteratur på engelska så högläser jag mycket. Jag stannar upp, frågar om de vet vad olika ord betyder, har samtal om texten och hjälper eleverna på gruppnivå att förstå.

”Jag är noga med att vi skriver mycket tillsammans”

När eleven sedan enskilt ska ta sig an texter brukar jag ge rådet att eleven läser en sida eller ett kapitel med lyssningsstöd till och läser nästa sida eller kapitel utan. De måste dock träna på att läsa själva. Det tar jag aldrig bort. På till exempel Esl-Bits.netEPIC  och Oxford Owl  finns många bra böcker med både text och ljud som jag ofta använder i undervisningen.

När eleven skriver engelsk text brukar jag dela upp skrivandet i olika trappsteg. Det första steget, om eleven upplever att den inte alls kan skriva, är att “skriva av engelsk text”. Genom att skriva av text brukar jag få igång den mest motvillige elev. När eleven härmat text ett tag är det dags att gå vidare. Nästa steg är att eleven får så kallade ”börjor”. Eleven får fem meningar där jag skrivit början på meningen och eleven själv ska skriva slutet.

Eleven har stöd av program i datorn och kan markera texten och få den uppläst, så kallad talsyntes. Eleven hör att något är fel och kan rätta till det eller be om hjälp.

Det finns många olika program för talsyntes idag – kolla med IT-ansvarig på din skola och be att få det installerat till ditt barn eller din elev. På min skola har vi till exempel licens för verktyget AppWriter.

När eleven har kommit förbi de första stegen är det dags att kunna skriva själv. Jag arbetar med cirkelmodellen och är noga med att vi skriver mycket tillsammans. Det kan vara hela klassen tillsammans med mig, i grupp eller i par. I vanliga fall har du nog sett att cirkelmodellen har fyra faser, men jag har valt att lägga till en femte fas.

Den femte fasen är viktig då jag vill se om eleven har utvecklats och kan stå på egna ben. Genom att eleven skriver i låst skrivyta utan tillgång till internet håller eleven fokus på sin uppgift plus att jag kan vara säker på att det är elevens egna kunskaper jag möter. Det är inte elevens förmåga att googla eller fråga farmor jag bedömer, vilket det lätt blir om eleven får lov att skriva när eleven vill i vanliga dokument.

Jag är mycket noga med att i fas 1–4 är det helt okej att ta hjälp och lära sig så mycket som möjligt, men i fas fem ska eleven visa vad eleven kan. Vi har förberett skrivandet i fas 1–4 så eleven vet hur och vad den ska skriva. Jag ber eleven ”flödesskriva” och när det är klart hämtar eleven hörlurar och använder talsyntes. Talsyntesen finns tillagt för alla elever i klassen, men alla gillar inte det och behöver heller inte använda det. Eleverna som vill och där jag har pratat med eleven om vikten av talsyntes lyssnar igenom sin text och rättar efterhand. Allt detta är avdramatiserat och inget konstigt i klassen. Vissa tar lurar och andra inte.

”Ibland bara säckar jag ihop”

Att strukturerat arbeta med att låta eleverna flödesskriva och sedan rätta sig själva med talsyntes har jag sett som mycket framgångsrikt hos alla mina elever, men främst hos elever med läs- och skrivsvårigheter.

Nedan kan ni se ett konkret exempel på en elev som med detta arbetssätt utvecklade sitt skrivande fint. Eleven var mycket stolt över sin utveckling och godkände att jag visar texterna:

Ibland bara säckar jag ihop i soffan, konstaterar att även om jag ser att undervisningen ovan har effekt så räcker jag inte till för att hjälpa alla elever.

Jag blir uppgiven, ledsen och tänker varför, varför har skolsystemet blivit så här? Varför får inte eleverna rätt hjälp och insatser från början? Varför ska vi behöva kämpa för att eleverna ska lära sig läsa och skriva? Varför skiter jag inte bara i det och pyser eleven och sätter ett betyg? Då blir ju alla glada….

Men det går inte. Jag gör våld mot själv om jag ger upp det jag tror på. Jag säger det igen och igen: det är en demokratisk rättighet att kunna läsa och skriva, även på engelska, och därmed också kunna välja vilken väg framtiden ska ta.

Därför ska vi inte ta bort förmågor utan se till att lärarna ges förutsättningar att räcka till så att alla elever får möjlighet att lära sig och kan bli sitt bästa jag.

  • Grunden i denna text har tidigare varit publicerad i Dyslexitidningen 2021:2. 
Kommentera

Nu har vi på högstadiet haft ett par veckor utan våra elever i klassrummet och vi har behövt undervisa via datorn. Jobbigt och svårt tycker jag och då är jag ändå van att jobba så och har föreläst i andra delar av världen i flera år. Jag har full förståelse för att undervisning via fjärr/distans skapar stress hos er. 

I min förra video gick jag igenom grunderna i Google Meet och Jamboard och vill ni se den igen hittar ni den här: Grunderna i Google Meet och Jamboard. Mina filmer riktar sig till lärare på mellan- och högstadiet, men självklart kan ni som jobbar på gymnasiet också använda er av dem. 

Idag ska jag visa er hur ni kan ta nästa steg i undervisningen och framförallt ha aktiva elever. Det jag ser är att många lärare skickar ut uppgifter som eleven ska arbeta med enskilt eller att läraren pratar rakt in i skärmen alldeles för länge. Du tappar dina elevers fokus mycket snabbare via skärmen och behöver aktivera dem. Flera av er gör det via till exempel chatten i Google Meet, men i filmen nedan ska jag visa hur du kan göra detta ännu bättre genom tillägget Pear Deck. 

Sist i filmen kommer jag också resonera om det går att bedöma elever som inte är i klassrummet. Jag ger lite tips på hur du kan tänka nu. 

Mycket nöje: 

Kommentera

Många lärare hör av sig och är väldigt stressade över att högstadiet nu på flera ställen går över på distans. Huvudmän har inte tagit i sitt ansvar och förberett sina lärare. Vilka har fått stöd och vilka har inte?

Jag gjorde en instruktionsvideo för att hjälpa den som känner sig orolig och stressad inför skolstarten, som lite hjälp på traven. 

Det är en 16 minuter lång video med lättsam genomgång av Google Meet, Jamboard (digital whiteboard) och Classroomscreen. Inga krångligheter, bara följ med i mina instruktioner.

Lycka till med skolstarten.

//Sara

Kommentera

Nuförtiden verkar det som att lärare inte kan genomföra bra lektioner och god undervisning om dom inte använder bildstöd i form av widigitsymboler. Jag har under en längre tid funderat över varför en modell plötsligt blir helgonförklarad och det som ska lösa elevers svårigheter?

Just nu verkar förklaringsmodellen vara att läraren måste lära sig använda så kallade widgitsymboler. Dessa sägs underlätta lärandet för alla elever.

Widgitsymboler kan se ut som dom ni ser i bilderna nedan. 

(Källa:symbolbruket.se)

Widgit online är ett företag som verkligen lyckats slå sig in på skolmarknaderna i många olika länder och det är bara att gratulera företaget till briljant marknadsföring. Det är inte det jag vänder mig mot, utan det är hypen och masshysterin som vissa lärare och specialpedagoger uppvisar i förhållande till att övriga lärare ”måste” lära sig att använda bildstöd.

När jag, i sociala medier, ser lärare som frågar efter bildstöd i form av widigitsymboler till skönlitterära böcker blir jag mörkrädd. Då har det gått för långt.

Jag märker framförallt hypen i sociala medier, i kommentarsfält, på Instagram och i samtal med lärare runt om i landet. Det verkar som att när konton med många följare på Instagram plockar upp en modell eller produkt och matar ut inlägg efter inlägg som ser väldigt flashiga ut, då känner andra lärare sig manade att härma och följa efter. Det kan ju naturligtvis vara bra inlägg att härma, men om du inte reflekterar över hur till exempel widigitsymboler kommer att tas emot och göra skillnad på elevernas lärande i just din klass är det mycket bekymmersamt.  

Det råder ingen tvekan om att bilder och filmer/filmklipp är viktigt stöd för att vi, oavsett om vi är i skolan eller hemma, ska minnas olika saker bättre, men kan vi inte enas om att vi byter ut det förenklade begreppet bildstöd mot visuellt stöd för att göra begreppet bredare? Vi får inte fastna i att bildstöd per automatik betyder avskalade streckgubbar. 

Ett visuellt stöd kan till exempel vara fotografier, ritade bilder på tavlan, diagram, tabeller och modeller. Genom att använda bilder och filmklipp så kan vi använda flera uttrycksätt, skapa associationer och öka elevernas förståelse.

I min egen undervisning använder jag mig ofta av filmklipp, bilder och begrepp, gärna i förväg och innan vi till exempel inleder gemensam läsning av en skönlitterär bok. Jag använder inte widigitsymboler om det inte är en specifik elev som tydligt behöver det och jag skriver inte upp på tavlan allt vad vi ska göra lektionstid. Jag vill vara lyhörd för vilken väg min lektion tar och lyssna in eleverna. Ibland tar en muntlig diskussion en helt annan väg än vad jag trott den skulle göra och då behöver jag kunna följa med i den.

Som lärare måste du vara disciplinerat flexibel. Naturligtvis ska du ha en planering att luta dig mot, men den kan inte följas slaviskt. Undervisning och lärande är inte instrumentellt och följer ingen check-lista. Lärande är böljande och formbart och du måste som lärare vara tydlig, men även följa gruppens svängningar. 

I samband med ovanstånde har jag också funderat på om vi i Sverige har hamnat där vi är då vi inte har tillräckligt många speciallärare som kan intensivarbeta med elever? Blir införandet av bildstöd en stresslösning och ett råd om extra anpassning istället för att det sätts in särskilt stöd? Det kanske inte ens blir en extra anpassning om det ges till hela klassen och ingår i lärarens vardagliga undervisning? Vet vi egentligen att det är just bildstöd i form av widgitsymboler som kommer hjälpa den specifike eleven att förstå innehållet i undervisningen eller ges det som ett trendande slentrianråd? Ges råd som att eleven behöver bildstöd just för att speciallärare inte har tid att arbeta med eleverna eller är det faktiskt det bästa för just den eleven? Är råd som bildstöd ett sätt att undvika diskutera lärarens undervisning på gruppnivå? Många funderingar som jag har klurat på, men inte har något vidare bra svar på. 

Jag menar att det inte finns en allenarådande undervisningsmodell som funkar i alla klasser. Just nu har jag till exempel två sjuor i engelska. Det är som att undervisa natt och dag. Jag måste i den ena gruppen verkligen fundera över hur jag ska presentera lektionsinnehållet, om jag har varit tillräckligt tydlig, hitta engagerande innehåll och framför allt vara en extremt tydlig ledare. Den andra gruppen hade jag kunnat undervisa ute i skogen med förbundna ögon! 

Allmängiltiga råd som man, svepande, ska tro fungerar i alla klasser måste gå i graven. Jag menar att det inte går. Du måste analysera vad som behövs i just den klassen, om det behövs olika sätt att undervisa beroende på när på dagen du har dom och vilket innehåll du tänker använda.  Undervisning fungerar inte i stuprör. 

Jag vill lyfta fram det oreflekterade användandet av olika modeller och produkter. Jag är starkt kritisk mot den förenklade världsbilden att alla måste göra likadant för att eleverna ska lära sig mer.

Absolut kan du använda widgitsymboler om du identifierat att det är det som dina elever behöver, men tänk först.

Kommentera

I veckan som gått har debatten kring läsning och hjälpmedel vid de nationella proven varit intensiv. Jag menar att debatten har kantrat och att fokus har hamnat på anpassa bort läsningen för eleverna istället för att satsa på god undervisning, träning och stöd av speciallärare. 

För er som missat debatten går den i korthet ut på att Örebro kommun,  i tingsrätten, dömts till att betala 10 000 kronor i skadestånd till en elev med dyslexi som inte fått använda sina vanliga hjälpmedel vid nationella proven i svenska. Eleven ska enligt domen blivit diskriminerad. Advokaten som driver fallet rekommenderar kommuner att inte följa Skolverkets direktiv.

Skolverket å sin sida har svarat att två andra domstolar samt justitiekanslern har kommit fram till att det inte är diskriminering. Skolverket står fast vid sina anvisningar att lärare ska testa det som avses att testas, det vill säga om en elev i år 3 och 6 vid provet i svenska får lyssna på texten testar provet hörförståelse istället för läsförståelse. Samma princip gäller vid proven i engelska.

En skillnad är dock att vid proven i svenska år 9 är det tillåtet att lyssna, då det inte är tänkt att testa avkodning. Avkodning är din förmåga att tolka tecken och sätta samman till ord. När eleverna går i nian förväntas de kunna detta och det är fokus på förståelse av text som gäller. 

I engelska skiljer vi i alla årskurser på läsförståelse och hörförståelse och det är inte tillåtet att lyssna vid läsförståelsen då det förvandlas till hörförståelse. Är ni med? 

Det som är mest tongivande i debatten är att man menar att elever med läs- och skrivsvårigheter ska få lov att lyssna på alla texter oavsett årskurs. Min uppfattning är att läser gör du på tryckt text och lyssnar gör man på ljud.

Begreppet “lyssneläsa” är inget jag använder mig av. Antingen lyssnar du eller så läser du. Det är för mig olika förmågor. Det kan vara utvecklande för lässvaga elever att lyssna samtidigt som dom läser, men jag menar att det är skillnad mot att endast lyssna.

Det finns elever med väldigt stora läs- och skrivsvårigheter som absolut ska använda sig av kompensatoriska hjälpmedel och lära sig strategier för läsning, men aldrig att jag skulle ta bort läsningen helt för dom. 

Det som dock händer när fokus i media är på att lyssna istället för läsa, är att även elever som kan läsa och skriva, men som tycker det är svårt och trist, menar att det är deras rättighet att få lyssna på text och att slippa läsa. Denna uppfattning är ofta uppbackad av deras föräldrar. Här behöver vi hjälpas åt för att svänga tillbaka debatten och visa på vikten av att kunna läsa och varför det är viktigt.

I över 20 år har jag själv undervisat i engelska och självklart då även haft många elever med läs-och skrivsvårigheter. Jag ser att det går att träna upp i stort sett alla elevers läsförmåga.

Jag menar att det som har försvunnit i diskussionen är vikten av strukturerad läsundervisning och att verkligen lära och träna barn och ungdomar i läsning. Det största problemet jag stöter på är dock att många ungdomar inte orkar anstränga sig för att ta till sig en text.

Att kämpa med läsning är ansträngande och eleverna vill inte. Det blir tjafs om detta hemma och den fighten orkar många föräldrar inte ta. Då hör man av sig till skolan och kräver att de ska få lyssna istället, vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till.

Föräldrar och elever måste ju vara nöjda och glada, eller hur? Det är att välja den enkla vägen.

Jag möter ibland hela klasser där läraren låter eleverna lyssna istället för att läsa. Jag vill bara skrika STOPP åt detta. Vad är det vi gör med våra barn när vi lär dom den enkla vägen ut?

Det går att utveckla sin läsförmåga, men det kräver träning. En massa träning. Det krävs kunskap hos lärarna om att undervisa i läs- och skrivinlärning. Det krävs också att skolan har resurser för att låta eleverna lästräna. Det räcker inte att eleverna med störst svårigheter får komma trettio minuter i veckan till specialpedagogen.

Det är här problemen är. Problemet är inte om eleven får lyssna eller inte. Självklart ska elever med svårigheter få lov att använda hjälpmedel, men inte utan att de också får god undervisning och träning. Att ta bort läsningen för dessa barn är att exkludera dem från övriga samhället.

Undervisningen och träningen gör att även elever med svårigheter utvecklar sin läsförmåga. Om det handlar om ren kunskapsinhämtning som att till exempel lära sig om andra världskriget i historia kan det vara av vikt att eleven inte behöver lägga all sin kraft på att läsa. Där menar jag att kombinationen av att ha texten framför sig och ljud i öronen är att föredra.

Jag läser ofta skönlitteratur med mina elever på engelska. Det gör även mina elever med dyslexi. De brukar läsa ett kapitel och lyssna tillsammans med text på ett kapitel. Det är jobbigt och vi kämpar tillsammans, men det går. 

I skrivande stund är jag på konferens för engelsklärare i USA. Här är debatten helt annorlunda. Inte ett ljud om att lyssna istället för att läsa. Tvärtom är budskapet att det är alla elevers rättighet att få lära sig läsa, att kunna läsa och dessutom att få möta olika sorters texter. Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv. Det jag ser att man satsar på här är riktad undervisning om läsning, med inspirerande böcker och teman som tilltalar barnen och ungdomarna. 

Jag upptäckte också att de verkar satsa på böcker som har förstorad text. Böckerna har precis samma innehåll och precis samma utsida som övriga böcker, men läraren kan välja att ge böcker med förstorad text till de elever som kämpar med sin läsning. I Sverige verkar det som att böcker med förstorad text bara går att få tag på via Bibliotekstjänst och det verkar vara ganska dyrt. Här tror jag att svenska förlag har en marknad att satsa på. 

Det är ett tufft uppdrag idag att stå emot de starka krafter som förespråkar att elever ska lyssna istället för att läsa. Personligen menar jag att alla behöver stå upp för det är varje barns rättighet att läsa och att kunna läsa. Att inte kunna läsa ordentligt är i allra högsta grad diskriminerande. 

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun undervisar i engelska på Ringsjöskolan i Höör. Hon har genomgått en digital revolution och har även en del av sin tjänst som IKT-pedagog i Höör. Hennes språkbloggar har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Här bloggar Sara om en språklärares vardag.