Förra inlägget handlade om vad kollegialt lärande är och vad det kan få för betydelse för lärandet på din skola, så länge ni undviker vissa fallgropar. Nu är det dags att staka ut konkreta vägar framåt för att göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi tittar på det utifrån två perspektiv:

• Du
• Du och alla andra

Du:

1. Bestäm dig för om du tror att du blir en bättre lärare med genom att på riktigt jobba med andra eller genom att köra ditt eget race. Om samarbete är din väg, bestäm dig då för att det verkligen går att få till ett positivt kollegialt lärande på din skola. Hur klyschigt det än låter är en förutsättning för att lyckas att du känner dig genuint engagerade och tror på det här.  

2. Gå inte och vänta på att du ska bli engagerad, utan välj att engagera dig. Hur många gånger har du inte suttit med människor som i teorin vet hur saker och ting ska gå till, men sällan agerar. Ta själv de första stegen till förändring. Formulera dina mål med det kollegiala lärandet, skriv ner målen och berätta om dem för någon. Ta det från tanke, till uttalat till aktion. När? Du kanske tänker att det bästa tillfället redan varit, men i så fall är det näst bästa nu, inte nästa läsår. 

3. Läs gärna på mer om den här lärandeformen. För när du möter motstånd, och det kommer du att göra, har du en trygghet i att veta vilka du har på din sida, även sådana som inte är med er i rummet. 

För oss komvuxlärare finns det lika mycket att läsa om kollegialt lärande, men väldigt lite om dess utfall i en komvuxmiljö. Jag tror att behovet av det är stort eftersom det har skett en del successiva förändringar, till exempel mot mer distansundervisning och kortare kurser. Vilka nya krav ställer det på kollegiets pedagogiska kunnande?

Du och alla andra:

1. Det kan vara lättast att börja i liten skala med en eller några likasinnade kollegor. Du samarbetar säkert med flera redan. Skulle det finnas utrymme för ökad systematik, uppföljning och återkoppling? Auskulterar ni hos varandra?

2. Få med alla andra. Prata med fler kollegor och även skolledningen om att du ser ett behov av ökat kollegialt lärande. Gör det till en mötespunkt där du ger ditt perspektiv och idéer, och låt alla dela med sig av sina. Ha också några konkreta exempel från det kollegiala lärande som du redan testat i liten skala. Ser kollegiet samma behov? Kan det testas inom något pedagogiskt utvecklingsområde som redan är igång? 

3. Få tid och utrymme att faktiskt genomföra det. Det är något som flera av er läsare har påtalat att jag måste ta upp. Om kollegialt lärande inte ska kännas som en pålaga eller stressfaktor måste det avsättas tid. Här är därför några konkreta sätt att få tid och utrymme till kollegialt lärande:

• Se det som kompetensutveckling. Istället för att gå på olika föreläsningar kan skolan satsa på studiedagar där man aktiverar det kunnande som faktiskt redan finns på skolan. Ska personer utifrån komma in till er kompetensutveckling, får det vara tydligt kopplat till det ni har sett ett behov lära mer kring. På min skola bjöd vi till exempel in personer från Stockholms universitet som delade med sig av sitt eget arbete och material kring auskultationer, inför att vi själva skulle börja besöka varandras klassrum. 
• En annan sak som vi gjorde var att under två terminer kunde lärare ta ut komptid för genomförda auskultationer. Det skapade visserligen inte mer tid för det, men man fick ändå tillbaka av den tid man lade ner. Kan ni göra något liknande?
• Har ni någon handledare inom enheten eller kan ta in en extern handledare för det kollegiala arbetet? Det kan hjälpa med att få till effektiva processer när ni ska komma igång (M. Lindqvist, Kollegialt lärande – Att handleda i skolans värld, 2019). 
• Ta vara på den gemensamma mötestid som finns. Är era möten effektiva och med fokus på det som verkligen är viktigast för er? Finns det information som skulle kunna skickas på mejl istället för att förmedlas på möten? Möten kan i vissa fall behöva bli mer skapande och mindre berättande.

***

I nästa inlägg ska vi tackla just effektiva möten. Det vill säga varför möten för många lärare kan kännas ineffektiva och meningslösa. Som att de inte främjar arbetet med det vi är på skolan för – att ha riktigt bra undervisning med våra elever. Känner du igen dig? Kan vi göra något åt det? Några steg på vägen till bättre möten kommer i nästa inlägg.

Men innan dess vill jag få en bättre uppfattning om läsarnas erfarenheter kring möten på skolan. Klicka på länken och svara på frågan genom att välja den bild som bäst beskriver din känsla under möten. 

>>> Hur brukar du känna dig under möten på jobbet? <<<

”Kollegialt lärande är skräp.”

”Kollegialt lärande är det viktigaste vi kan göra.”

Jag har under mina lärarår hunnit möta båda de här inställningarna till kollegialt lärande. Just så här efter varandra i ett samtal också. Då var jag själv fortfarande för ny, för mycket diplomat, för att göra min egen röst hörd. Vems sida står du på? Eller håller du dig än så länge mittemellan?

När jag studerade till lärare var det eleverna och mina ämnen jag såg framför mig. Att vi kollegor skulle bidra till varandras trivsel tänkte jag förstås. Men hur viktiga ni skulle vara för mitt och mina elevers lärande, det anade jag inte.

Samarbete mellan lärare är en bristvara i svenska skolor. En rapport från Skolverket (2016) visar att svenska lärare mer sällan auskulterar eller ger återkoppling på varandras lektioner än lärare i andra Talis-länder. Trots att lärare är positiva till coachning, kollegiala observationer och självvärdering, uppger 57% att de aldrig observerar kollegor och var tredje lärare får inte feedback av rektor eller kollegor (Skolverket 2014). 

Vi lärare behöver mer av varandra, inte minst inom ramarna för ett välfungerande kollegialt lärande. Men fallgroparna är många. Har du redan gått i några sådana och önskar en text som håller med om att det är skräp? Läs vidare ändå, och se om du ändrar dig.

Först, vad är det? Denna grundläggande fråga är ofta den första fallgropen. För vaga definitioner och olika tolkningar av begreppet kollegialt lärande leder till att vi pratar om olika saker, och själva lärandet minskar eller uteblir (Larsson i Skolverket 2019).

En definition är: lärande som sker när vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete (Skolverket 2015). Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen. 

Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Om det vill sig väl, vill säga.

När vi har en gemensam definition kan en kritisk fråga komma – vad ska vi med till? I kollegiet kan det finnas väldigt olika uppfattningar om värdet av samarbete överlag. En del har dåliga erfarenheter av det och andra har kanske jobbat på sina egna sätt så länge att ensamarbetet är en del av deras läraridentitet. Har du några sådana kollegor, eller känner igen dig själv? 

Självklart har vi våra dagar. Alltså dagar då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. 

Om någon ändå säger till dig att kollegialt lärande är skräp kan du vara lite besserwisser och hänvisa till forskningsstödet. Skolverket (2016) lyfter det samlade forskningsläget som pekar mot ett starkt stöd för den här samarbetsformens kraft i flera avseenden. 

Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande.

En anledning till det är att konstruktiv kritik på den egna undervisningen från kollegor är avgörande för vår undervisningsutveckling. Det beror bland annat på att det tycks leda till välgrundade undervisningsförändringar som befästs i större utsträckning än andra insatser, som till exempel extern fortbildning. Kan du komma ihåg förändringar du har gjort efter respons från någon kollega? Eller har du inte haft möjlighet att ingå i verkligt givande samarbeten?

Något som kan vara lika viktigt är de känslomässiga värdena i arbetet som främjas. Det kan vara av särskilt vikt med tanke på att svenska lärare placerar sig i topp på listan av “missnöjda med sitt yrkesval”, bland 34 Talis-länder. 

Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans. Den är typen av utvärdering av och återkoppling i arbetet har i forskning (Skolverket 2016) visat positiva effekter på lärares tillfredsställelse och självtillit.

Finns det fallgropar gällande känslomässiga värden av kollegialt lärande? En vän till mig som också jobbar som lärare sa att jag måste ta upp något som många lärare känner: det finns kollegor som letar fel hos andra och inte skräder med orden. Dåliga relationer och gammalt groll kan göra lektionsbesök till något väldigt olustigt. Hur löser man det? I nästa inlägg ska vi med läsarnas hjälp ta oss an den frågan.

För oss komvuxlärare vill jag också understryka vikten av kollegialt lärande av ytterligare en anledning. Forskning och beprövad erfarenhet om vuxnas lärande är en bristvara, men behovet stort (A. Fejes 2016). Se ditt och dina kollegors lärande som en möjlighet att bidra till kunskapsgapet. Sätt målet att driva, dokumentera och dela ert lärande på ett sätt som gör det användbart för komvuxkollegor på andra skolor. Det kommer på sikt att stärka professionen, och din arbetsglädje också.

En av de största fallgroparna för lärares kollegiala lärande kvarstår dessvärre: hur ska det konkret gå till? Hur gör vi kollegialt lärande till något positivt för oss och i förlängningen våra elevers lärande? Hur får vi tid till det? Hur kan du som lärare se till att det inte bli ytterligare en pålagd utvecklingsinsats som rinner ut i sanden?

* * *

I nästa inlägg ska vi väldigt konkret ta oss an hur man kan göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi ska se hur man kan navigera mellan nej-sägare, oreserverade ja-sägare och konflikträdda diplomater. Och i slutändan få med dem på tåget.

Men innan jag skriver det inlägget vill jag ha hjälp av er, kollegor runt om i landet. Hur kan vi undvika de olika fallgroparna? Vilka erfarenheter av, och idéer kring, hur man gör kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen kan du dela med dig av? Svara genom att klicka på länken nedan (öppna den i Chrome):

>>> Skriv ditt svar genom att klicka/trycka här <<<

Går lärararbetet i stå? Tillhör du de 40% av lärare som vill byta jobb? Om du gör det, och idag undervisar barn eller ungdomar, ska du här få fem anledningar att börja jobba på komvux istället. Men jag ska också vara öppen med ett par anledningar som kanske får dig att hålla dig borta.

• 1. Erfarenheterna i ditt klassrum. I mina klassrum möter jag elever med mycket livserfarenhet från stora delar av världen. Hos oss på SIFA studerar bara utländska akademiker, så det är en lite speciell del av komvux. Deras erfarenheter, kunnande, tankar om livet och lärandet i Sverige bidrar till väldigt stimulerande lektioner. 
• 2. Det är du och eleverna. Kommunikationen med vuxna elever är direkt. Är det något elevärende behöver inte andra familjemedlemmar kopplas in, vilket kan kännas skönt för en del lärare. Givetvis ska man vid behov ta in olika tredje parter, men mig personligen har det inte hänt under mina åtta år inom vuxenutbildning. 
• 3. Ingen betygshets. Självklart vill alla att eleverna ska nå så höga kunskaper som möjligt. Däremot har jag aldrig känt igen mig i den betygshets man ibland kan läsa om för gymnasieskolan. Särskilt på min nuvarande skola där eleverna redan har en akademisk examen, behöver inte betygen hos oss inte nödvändigtvis bli lika avgörande för deras framtid. 
• 4. Studiero. Som det varit sedan urminnes tider kommer förstås även vuxna elever ibland sent eller vill småprata med grannen på lektionen. Kanske känner du igen dig själv från något möte eller någon fortbildningsdag? Däremot kan jag inte säga att jag personligen upplevt ordningsproblem i mina klassrum. Jag har till exempel ännu inte behövt testa lågaffektivt bemötande, på jobbet.
• 5. Ett växande samhällsbehov av vuxenutbildning. Med över 400 000 studerande årligen är vuxenutbildningen idag större än gymnasieskolan. I takt med att fler arbetsuppgifter och hela yrkesgrupper automatiseras bort till robotar och AI kommer behovet av att vidareutbilda sig eller karriärväxla bara att bli större. För att lyckas med det måste det finnas många skickliga lärare för vuxna.

Sedan var det alltså ett par anledningar till att kanske inte undervisa på komvux. Hur tungt väger de här för dig?

• 1. Svårare att göra karriär. Det finns färre karriärtjänster, mindre än hälften så många som inom grund- och gymnasieskolan. Även om det inte finns någon helt samlad bild av lönestatistiken för lärare inom komvux, ser det ut som att vi tjänar ett par tusen mindre i månaden i snitt. Eftersom vi inte ingick lärarlönelyftet är det inte konstigt om vi halkat efter. 
• 2. Komvuxlärare – inte heller helt nöjda. Även inom komvux finns det skolor där till exempel arbetsbelastningen kan kännas hög eller där man tycker att det inte finns en politisk vilja till komvux. Som för alla skolformer gäller det att vi som lärare hittar en skola som ger oss förutsättningar att verkligen göra vårt jobb.

Det var alltså anledningarna för och emot att du ska testa något nytt genom att flytta över till komvux. Är du fortfarande nyfiken, eller har du blivit bortskrämd? Jag tycker förstås att du ska vara fortsatt intresserad. Samtidigt ska jag säga att jag själv har undervisat på gymnasiet och trivts väldigt bra med det. 

Om du vill prata med någon mer neutral om dina framtidstankar inom läraryrket kan du till exempel göra det genom Lärarnas Riksförbund. Som medlem har du ett gratis samtal per år med en karriärrådgivare. Utnyttja den möjligheten, och se vart din lärarbana leder. 

* * *

Tjuvlyssnat vid ett komvux, som delar byggnad med en grundskola. Dotter i tolvårsåldern, pappa och mamma går förbi komvuxskylten:

Dottern: ”Där ligger komvux.”

Pappan: ”Där får vi hoppas att du inte behöver gå.”

Tystnad

Mamman: ”Det är i alla fall bra att det finns.”