Jag minns en föreläsning med Per Holknekt som jag var på för flera år sedan. Per berättade att han vid ett visst tillfälle i livet själv gick upp på scenen istället för att sitta i publiken och se på när andra uppträdde. Det får mig att tänka på att vi ofta ägnar vår tid åt att fundera på hur andra är och vad andra gör och vad vi säger till varandra att vara och göra. Vi ägnar mer tid än någonsin åt att titta på serier och sociala medier. På andra som uppträder.

Så varför kliver vi inte själva upp på scenen och gör det vi drömmer om att göra?

Kanske är vi osäkra på vad vi vill framföra i livet. Kanske är vi rädda för att misslyckas. Det är alltid lättare att se någon annan lyckas eller misslyckas. Och prata om det. Åsikter finns det gott om och jag kan ibland fundera på vilket värde en åsikt egentligen har. Alla tycker ju något och verkar veta vad som behöver göras. Mod är mer sällsynt och den som vågar gå mot strömmen har ofta en förmåga att inspirera oss och plötsligt få oss att vilja lyssna. Inspiration kan ge oss mod att våga försöka kliva upp på scenen.

Visste du att ordet inspiration betyder inandning? Att fylla lungorna med luft. En aktivitet som är alldeles nödvändig för att vi alls ska leva. Utan inspiration dör vi. Kanske är det inte den aktivitet som vi först tänker på när vi inspireras men det kan få oss att förstå hur viktigt det är med nya intryck och att se andra lyckas med något vi själva drömmer om. I en lärandesituation (det vill säga livet) kan det vara alldeles nödvändigt för den som är osäker och rädd att se att personen bredvid klarar uppgiften. Det kan vara helt avgörande för att den som tvekar ska våga sig på att själv försöka.

Johannes Hansen är en person som ofta inspirerar mig med sina slagkraftiga ord. Ett exempel är när han säger ”Peppa mig eller flytta på dig!”. Vid flera tillfällen har det hänt att elever kommer till mig och säger att deras vänner eller familj frågar dem varför de inte klarar skolan bättre än de gör eller som säger att de inte borde välja ett visst program för att det nog är för svårt för dem. Vilka är andra att säga till oss att vi inte klarar av svåra uppgifter?

Visst är det lite märkligt att vi inte ger oss själva lite mer cred, lite mer tro. Vi verkar ibland ha en illusion om att vi måste ha ett snabbt resultat och alldeles för ofta glömmer vi att alla stordåd kräver många små steg, små ansträngningar och små justeringar. Om du aldrig hoppat höjdhopp så kan du ju förstå att det kommer att krävas extremt mycket träning för att du ska hoppa lika högt som Stefan Holm. Men när det kommer till andra utmaningar har vi mycket svårare att acceptera att träning krävs. Många misslyckade försök kommer att kanta vår väg till framgång men endast den som ger upp har misslyckats.

Vi behöver ge oss själva regelbunden inspiration. Ny luft behöver fylla våra lungor för att vi ska vilja fortsätta och inte falla för frestelsen att ge upp eller lyssna på andra som säger att du inte kan. Fundera lite på vem du vill inspireras av.

Vems tankar är värda att lyssna på? Vem har lyckats med det du vill göra? Vilka omkring dig är värdefulla för just dig och dina drömmar?

Träna på att formulera din dröm och låt bli att argumentera mot dig själv. Försök istället att hitta de förutsättningar du behöver för att själv kliva upp på scenen och om du behöver så säg till dina vänner, lärare eller kollegor att de ska peppa dig eller flytta på sig.

Kommentera

Okej, jag håller med er. Den här pandemin suger och det talas alldeles för lite om hur den påverkar oss som varje dag befinner oss i skolan. Många röster i den debatt som finns rör självklart hur vi som är i skolan kan skydda oss mot covid-19 genom att hålla avstånd, bära munskydd och visir och hålla nere antalet individer i kollektivtrafiken och på andra gemensamma ytor. Den debatten håller jag mig utanför i det här inlägget. Jag vill istället lyfta fram vilka konsekvenser kvaliteten får på den utbildning som eleverna ska få i skolan.

Jag delar en känsla av hjälplöshet och otillräcklighet med mina lärare. Och vi bevittnar tillsammans en sårbarhet hos alla våra elever som försöker lära sig fysik, kemi, matematik och andra omfattande ämnen på egen hand hemifrån, med läraren som handledare som gör allt hen kan för att eleverna ska få den bästa kvaliteten.

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en optimist. Jag ser oftast saker och ting i ett ljust perspektiv och försöker välja att hantera situationerna jag hamnar i så att de kan tillföra något i mitt liv. Pandemin är ingen situation vi hamnat i, den är ett tillstånd och om jag ska leva som jag själv lär så borde jag välja att inte tänka för mycket på den.

Jag försöker verkligen men blir förstås precis som ni andra påmind om den varje dag i arbetet. Olika individer reagerar väldigt olika på det som händer omkring oss men gemensamt för oss flesta är att vi tvingas arbeta dag för dag eller i bästa fall vecka för vecka.

Och jag förstår att det är svårt att ge besked om hur vi ska organisera undervisningen i skolan, det gör jag verkligen. Det är snabba vändningar och smittläget kan förändras med kort varsel. Det jag inte förstår är varför regeringen oftast lämnar beskedet någon dag innan veckan är slut och på så sätt ger lärarna en dag (som ofta är fylld av egna lektioner) till att kasta om hela sin planering för några veckor framåt. Och sedan igen. Och igen.

Det finns visserligen få som är så flexibla som lärarna och de har varit helt lysande på att ställa om från närundervisning till fjärrundervisning och de är med kort varsel helt inställda på att växla från fjärrundervisning till närundervisning. Men att, under obestämd tid, planera för en undervisning som klarar en successiv återgång för eleverna innebär både när- och fjärrundervisning, för vissa klasser, årskurser eller elever.

Ett sådant upplägg är inte bara utmanande för alla inblandade utan påverkar oundvikligen även kvaliteten på undervisningen. Lägg därtill eleverna som anses vara sårbara. Och eleverna som inte kommer att få de betyg de önskar för att de helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen på den nivå som de vill eftersom de inte kan få den utveckling som de skulle fått i klassrummet.

Vi lär oss av varandra och vi gör så gott vi kan på distans men de elever som valt att läsa på ett gymnasium där de får umgås med och lära sig av varandra, där de får ha lärarna omkring sig som på ett ögonblick snappar upp om någon inte mår så bra, är utanför gemenskapen, inte löser en uppgift eller uttalar orden fel, de hamnar i kläm.

Regeringen talar om en utbildningsskuld och trots min sprudlande optimism måste jag ändå bekänna att det är inte längre tal om en utbildningsskuld. Det är tal om en samhällsskuld.

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm