Låt oss prata om distansundervisningens konsekvenser

Negativ kapacitet kallas företeelsen där du lyckas befinna dig i ett läge där osäkerhet, paradoxer och tvetydighet existerar utan att du känner dig tvungen att åtgärda dessa eller ens kunna förklara dem. Fokus ligger inte på att lösa problemen utan snarare granska och ifrågasätta varför vissa regler och strukturer ser ut som de gör. Syftet är naturligtvis att komma fram till ett nytt och bättre sätt att agera eller tänka. Det här handlar inte om att vara allmänt negativ eller kritisk utan om att du vill få den verksamhet du arbetar inom att växa och utvecklas. 

Det är en väsentlig skillnad på att ha problem som kan lösas eller att befinna sig i ett tillstånd som du inte själv kan förändra. Vissa saker är absolut lättare att påverka än andra men det här inlägget kommer att handla om hur vi väljer att hantera en av de situationer vi befinner oss i.

Jag kommer inte att gå in på vad jag tycker är rätt eller fel utan jag kommer att försöka navigera inom den negativa kapaciteten och kritiskt granska de val vi gör idag, när vi från regeringshåll fått i uppdrag att inom skolan till stor del organisera undervisningen i syfte att minska smittspridningen av covid-19. 

Det finns nämligen en fara med att i så stor utsträckning som möjligt försöka motverka en enda sak, smittspridningen. Risken är stor att vi missar allt annat som är så viktigt för så många. De flesta länder har begränsat den fria rörligheten, stängt skolorna och en hel del sjukvård har ställts in. Vi förstår varför men enligt färsk FN-statistik har restriktionerna kostat lika många liv som covid-19, det vill säga två och en halv miljon människor.

Det vi fokuserar på växer. I många fall är det ju bra. Vill vi lyckas och väljer att fokusera på utveckling så kommer vi att växa som individer. Vill vi fokusera på att minska smittspridningen så kommer vi troligtvis att lyckas med det men vad offrar vi längs vägen om vi inte samtidigt uppmärksammar hur vi ska skapa de bästa förutsättningarna för våra barn och ungdomar? 

Inte helt förvånande visar forskningen att stängda skolor och distansundervisning gör att eleverna har svårare att ta till sig kunskap. Elevernas chanser till högavlönade jobb i framtiden minskar också i och med den mer svårtillgängliga kunskapsinhämtningen. Sverige har inte varit lika drabbat som många andra länder i skolnedstängningar men totalt i världen rör det sig om cirka 1,6 miljarder elever (!). Självklart blir eleverna lidande när den sociala process som ett lärande innebär uteblir eller minskar när det sker bakom skärmar. Hur ska vi täcka alla dessa kunskapsluckor som kommer att ge eleverna sämre förkunskaper och försvåra deras framtida studier eller arbetslivssituationer?

Jag ifrågasätter inte att vi ska göra allt vi kan för att minska smittspridningen av covid-19. Däremot undrar jag hur rektorer, lärare och pedagoger ska kunna ägna sig åt sitt skoluppdrag: att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. 

Vi behöver ägna oss åt att förebygga situationer då de mest utsatta eleverna riskerar att må dåligt eller helt förlora sin motivation. Vi behöver prata om hur våra lärare ska orka vara kreativa och drivna i att hitta lärprocesser som håller över tid. Vi behöver diskutera vilka elever som är sårbara och hur vi ska nå dem. 

Tillsammans med hemmen ska vi skapa aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Låt oss därför fokusera på detta skapande och låt oss prata öppet om vilka konsekvenser vår distansundervisning kommer att medföra.