Jag är ny på min skola. Eller åtminstone är det första gången som jag är med om en läsårsstart här. Powerpoints sätts ihop, rutiner checkas av, samlingar i hörsalar och personalfotografering kläms in. Jag älskar skolan av många anledningar och den här speciella uppstarten är en av dem. På de flesta jobb kommer man tillbaka efter semestern, hälsar på varandra och det är förmodligen en god stämning och så men kom igen, vilken energi det är på en skola den veckan då lärarna kommer tillbaka efter sommarledigheten!

Alla jag möter är taggade, glada och tacksamma över att äntligen få börja med eleverna på plats igen. Jag upplever att det är extra mycket glädje i luften efter det år vi gått igenom. Att träffas och skratta tillsammans är inget vi längre tar för givet. Visst finns en oro över att vi ska hamna i samma läge igen men de här första dagarna i uppstarten är den känslan inte påtagligt närvarande. Istället finns skratten, gemenskapen, engagemanget, kunskap, erfarenhet och en strävan efter att få förmedla kursernas innehåll till eleverna på bästa sätt. Även personalfotograferingen fyller sitt syfte. Den får åtminstone mig att känna att vi är tillsammans, det är vår skola och det är våra gemensamma elever. Jag känner en elektrisk stöt rusa igenom min kropp av genuin tacksamhet och glädje över att få vara med dessa fina människor som vill så väl.

Som jag ser det är mitt främsta uppdrag den här veckan att tillsammans med mina närmsta kollegor ge lärarna så bra förutsättningar som möjligt genom att ge dem tid och leverera den information som de behöver för att på bästa sätt starta upp det nya läsåret.

”Vi behöver behövas”

En viktig lärdom från förra året är att vi behöver jobba mer tillsammans. Ett sådant arbetssätt innebär prestigelöshet och det i sin tur innebär att vi behöver be om hjälp innan vi inte längre kan bli hjälpta. Inom skolan, kanske i hela samhället, är vi många som är lite för stolta, som hoppas lite för mycket på att det ska ordna till sig i slutändan. Kanske kan vi använda oss lite mer av varandras erfarenheter och kunskaper och samtidigt få någon annan att känna sig värdefull genom möjligheten att få tillföra värde?

I den för mig nya uppstarten har jag känt mig ganska tafatt om jag ska vara ärlig. Rutinen för uppstarten var väl inarbetad och första gången man är med på något kan det vara svårt att veta var man gör mest nytta. Så jag har mest hakat på och försökt hänga med i mina duktiga kollegors takt för att lära mig till nästa år.

I slutet av veckan konstaterade jag att det kändes som att jag inte gjort något alls. Ingen powerpoint, inga tipspromenadfrågor, inga utskick, planeringar, ingenting bortsett från dåligt samvete. Ibland är det jobbigt att vara ny. Jag lättade mitt hjärta inför ett par av mina kollegor varav den ena sa: ”Men du har fått oss andra att må bra.” Dessa ord gjorde mig både tyst och väldigt känslosam. Det slog mig att vi inte alltid måste fokusera på vad vi presterar utan att vi faktiskt kan tillföra värde på andra sätt.

Jag föreläste i veckan på en grundskola och en av uppgifterna pedagogerna skulle göra var att ta fram skolans framgångsord, alltså vad pedagogerna tycker att framgång betyder för dem. Några av orden var engagemang, gemenskap, trygghet och glädje. Hur gör man för att skapa dessa känslor? Förmodligen inte bara powerpoints och lektionsplaneringar. Det finns inom oss och det handlar om känslor som förmedlas genom blickar, kroppsspråk, hur vi lyssnar och kommunicerar. Till stor del handlar dessa framgångsord om relationer och ett ömsesidigt förtroende. En känsla av att vi bryr oss om varandra och att vi finns här för varandra.

Vi behöver ibland låta bli att göra och istället fundera på hur vi kan bli bättre på att tillföra och på så sätt skapa den framgångsrika arbetsplats som vi vill vara på och längta till. Det är väl det flexibilitet innebär, att vi ser var vi behövs mest, när och på vilket sätt. Naturligtvis måste vi göra en mängd saker, det är ju en del av den strategi vi behöver ha för att uppnå våra mål. Men vi behöver också stanna upp och fånga in känslor och stämningar för att se var vi behöver bidra med energi, lugn, bekräftelse eller bara ett ömsesidigt skratt.

Vi behöver behövas. Det är det som skapar gemenskap.

”Ha fler lektioner utomhus”. Så säger Anna Ekström i SVT:s ”Helgstudion”. Hon säger också att huvudmännen måste tänka långt utanför boxen och att de måste lägga mer fokus på att ventilera våra lokaler så att skolorna blir smittsäkra.

Det börjar genast snurra i huvudet på mig. Jag gillar att tänka utanför boxen och jag är verkligen en sann optimist så det här borde gå bra. Funderar lite kort på hur vardagen i skolan ser ut i dagsläget då vissa klasser är inne i halvklass och lärarna gör sitt yttersta för att undervisa eleverna som är på distans och de som är på plats.

Ljudet behöver vara bra så att eleverna som sitter hemma hör vad både läraren och klasskamraterna säger. Lärarna måste också kunna använda sig av pedagogiska verktyg som projektorn, datorn och olika läromedel. Eleverna måste kunna använda sig av sina datorer, skrivredskap, böcker och så vidare. Helst behöver de kunna sitta under tak eftersom vädret just nu trots, eller på grund av, att det är vår är lite oförutsägbart.

Jag ser framför mig att eleverna är utomhus och att de ska hålla avstånd till varandra och att lärarna ska göra sig hörda och att det kommer att vara jobbigt för elever och lärare att stå upp i långa lektioner och hela dagar.

Men det är klart, nu tänker jag ju bara innanför boxen. Jag måste tänka utanför. Eleverna behöver kanske inga böcker, datorer eller annat material och de kan komma in i helklasser om vi ska vara utomhus. Eller just det, det kan de ju inte för då blir det trängsel i kollektivtrafiken eftersom hälften av våra elever tar sig till skolan kollektivt.

”Gaah, det är två månader kvar av läsåret”

Hur som helst, vi fortsätter i halvklass då. Fast hur ska eleverna hemma då få ta del av undervisningen? Hmm, återvändsgränd igen.

Jag gör ett nytt försök. Om vi inte har några begränsningar alls ekonomiskt, kan vi då skapa utomhusklassrum? Paviljonger med sittplatser för trettiotvå elever (fyra vid varje bord) alla bor i stan, ingen behöver åka kollektivt eftersom vi undervisar över klassgränserna. De som behöver nyttja kollektivtrafiken får fortsätta undervisningen på distans.

Eller, vänta, det känns ju inte så likvärdigt. Och hur skulle de få ta del av undervisningen nu igen om den inte spelas in. Jo, en lärare kan undervisa de som är på plats utomhus och en annan tar hand om de som är på distans. Men hur gör vi då med bedömningen? Och var får vi tag på fler legitimerade lärare? Det är ju bara två månader kvar.

Jo, men de som bor utanför stan kan ju ha sin undervisning på kvällar och helger. Då är ju lärarna också lediga. Så om lärarna jobbar dubbelt så kanske vi kan få ihop det med alla labbar, praktiska kurser och examinationer. Men just det, lärarna behöver ju vara lediga också. Och det skulle ju kosta enormt mycket pengar om vi skulle betala för att dubbla undervisningen. Och de pengarna har ju inte skolan.

Gaah, det är två månader kvar av läsåret och vi vet inte hur vi helt ska ställa om våra verksamheter. Det verkar som om skolverksamheten inte är gjord för att organiseras utomhus.

Snälla Anna Ekström, hjälp oss att tänka utanför boxen. Vi vill absolut inte lägga över det jobbet på lärarna men det är ingen lätt uppgift, inte ens för huvudmännen. Vi vill alla väl. Vi vill att våra elever ska få den kunskap de har rätt till och att de genom skolan ska bildas och utbildas så att vi främjar en allsidig personlig utveckling som gör individen aktiv, kreativ, kompetent och ansvarskännande, både som individ och medborgare.

Men för att vi ska kunna göra det så behöver vi nog hjälpas åt att tänka utanför boxen. Andra verksamheter får mer pengar för att kunna ställa om men skolan verkar som enda bidrag få rådet att tänka utanför boxen. Vi har inte gjort annat än att tänka utanför boxen det senaste året men det enda vi vet är att vi måste få det att fungera innanför boxen (skolan).

Negativ kapacitet kallas företeelsen där du lyckas befinna dig i ett läge där osäkerhet, paradoxer och tvetydighet existerar utan att du känner dig tvungen att åtgärda dessa eller ens kunna förklara dem. Fokus ligger inte på att lösa problemen utan snarare granska och ifrågasätta varför vissa regler och strukturer ser ut som de gör. Syftet är naturligtvis att komma fram till ett nytt och bättre sätt att agera eller tänka. Det här handlar inte om att vara allmänt negativ eller kritisk utan om att du vill få den verksamhet du arbetar inom att växa och utvecklas. 

Det är en väsentlig skillnad på att ha problem som kan lösas eller att befinna sig i ett tillstånd som du inte själv kan förändra. Vissa saker är absolut lättare att påverka än andra men det här inlägget kommer att handla om hur vi väljer att hantera en av de situationer vi befinner oss i.

Jag kommer inte att gå in på vad jag tycker är rätt eller fel utan jag kommer att försöka navigera inom den negativa kapaciteten och kritiskt granska de val vi gör idag, när vi från regeringshåll fått i uppdrag att inom skolan till stor del organisera undervisningen i syfte att minska smittspridningen av covid-19. 

Det finns nämligen en fara med att i så stor utsträckning som möjligt försöka motverka en enda sak, smittspridningen. Risken är stor att vi missar allt annat som är så viktigt för så många. De flesta länder har begränsat den fria rörligheten, stängt skolorna och en hel del sjukvård har ställts in. Vi förstår varför men enligt färsk FN-statistik har restriktionerna kostat lika många liv som covid-19, det vill säga två och en halv miljon människor.

Det vi fokuserar på växer. I många fall är det ju bra. Vill vi lyckas och väljer att fokusera på utveckling så kommer vi att växa som individer. Vill vi fokusera på att minska smittspridningen så kommer vi troligtvis att lyckas med det men vad offrar vi längs vägen om vi inte samtidigt uppmärksammar hur vi ska skapa de bästa förutsättningarna för våra barn och ungdomar? 

Inte helt förvånande visar forskningen att stängda skolor och distansundervisning gör att eleverna har svårare att ta till sig kunskap. Elevernas chanser till högavlönade jobb i framtiden minskar också i och med den mer svårtillgängliga kunskapsinhämtningen. Sverige har inte varit lika drabbat som många andra länder i skolnedstängningar men totalt i världen rör det sig om cirka 1,6 miljarder elever (!). Självklart blir eleverna lidande när den sociala process som ett lärande innebär uteblir eller minskar när det sker bakom skärmar. Hur ska vi täcka alla dessa kunskapsluckor som kommer att ge eleverna sämre förkunskaper och försvåra deras framtida studier eller arbetslivssituationer?

Jag ifrågasätter inte att vi ska göra allt vi kan för att minska smittspridningen av covid-19. Däremot undrar jag hur rektorer, lärare och pedagoger ska kunna ägna sig åt sitt skoluppdrag: att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. 

Vi behöver ägna oss åt att förebygga situationer då de mest utsatta eleverna riskerar att må dåligt eller helt förlora sin motivation. Vi behöver prata om hur våra lärare ska orka vara kreativa och drivna i att hitta lärprocesser som håller över tid. Vi behöver diskutera vilka elever som är sårbara och hur vi ska nå dem. 

Tillsammans med hemmen ska vi skapa aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Låt oss därför fokusera på detta skapande och låt oss prata öppet om vilka konsekvenser vår distansundervisning kommer att medföra.

Okej, jag håller med er. Den här pandemin suger och det talas alldeles för lite om hur den påverkar oss som varje dag befinner oss i skolan. Många röster i den debatt som finns rör självklart hur vi som är i skolan kan skydda oss mot covid-19 genom att hålla avstånd, bära munskydd och visir och hålla nere antalet individer i kollektivtrafiken och på andra gemensamma ytor. Den debatten håller jag mig utanför i det här inlägget. Jag vill istället lyfta fram vilka konsekvenser kvaliteten får på den utbildning som eleverna ska få i skolan.

Jag delar en känsla av hjälplöshet och otillräcklighet med mina lärare. Och vi bevittnar tillsammans en sårbarhet hos alla våra elever som försöker lära sig fysik, kemi, matematik och andra omfattande ämnen på egen hand hemifrån, med läraren som handledare som gör allt hen kan för att eleverna ska få den bästa kvaliteten.

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en optimist. Jag ser oftast saker och ting i ett ljust perspektiv och försöker välja att hantera situationerna jag hamnar i så att de kan tillföra något i mitt liv. Pandemin är ingen situation vi hamnat i, den är ett tillstånd och om jag ska leva som jag själv lär så borde jag välja att inte tänka för mycket på den.

Jag försöker verkligen men blir förstås precis som ni andra påmind om den varje dag i arbetet. Olika individer reagerar väldigt olika på det som händer omkring oss men gemensamt för oss flesta är att vi tvingas arbeta dag för dag eller i bästa fall vecka för vecka.

Och jag förstår att det är svårt att ge besked om hur vi ska organisera undervisningen i skolan, det gör jag verkligen. Det är snabba vändningar och smittläget kan förändras med kort varsel. Det jag inte förstår är varför regeringen oftast lämnar beskedet någon dag innan veckan är slut och på så sätt ger lärarna en dag (som ofta är fylld av egna lektioner) till att kasta om hela sin planering för några veckor framåt. Och sedan igen. Och igen.

Det finns visserligen få som är så flexibla som lärarna och de har varit helt lysande på att ställa om från närundervisning till fjärrundervisning och de är med kort varsel helt inställda på att växla från fjärrundervisning till närundervisning. Men att, under obestämd tid, planera för en undervisning som klarar en successiv återgång för eleverna innebär både när- och fjärrundervisning, för vissa klasser, årskurser eller elever.

Ett sådant upplägg är inte bara utmanande för alla inblandade utan påverkar oundvikligen även kvaliteten på undervisningen. Lägg därtill eleverna som anses vara sårbara. Och eleverna som inte kommer att få de betyg de önskar för att de helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen på den nivå som de vill eftersom de inte kan få den utveckling som de skulle fått i klassrummet.

Vi lär oss av varandra och vi gör så gott vi kan på distans men de elever som valt att läsa på ett gymnasium där de får umgås med och lära sig av varandra, där de får ha lärarna omkring sig som på ett ögonblick snappar upp om någon inte mår så bra, är utanför gemenskapen, inte löser en uppgift eller uttalar orden fel, de hamnar i kläm.

Regeringen talar om en utbildningsskuld och trots min sprudlande optimism måste jag ändå bekänna att det är inte längre tal om en utbildningsskuld. Det är tal om en samhällsskuld.