Gustav Fridolins svar på mitt öppna brev om prao

Jag fick svar från Gustav Fridolin:

”Hej Liselott,

Ville bara skriva en rad och tacka för din initierade text om vår lagrådsremiss om obligatorisk prao (i Skolvärlden). Tror precis som du att det är viktigt att när detta lagfästs, det också blir tryck på huvudmännen/kommunerna att organisera praon gemensamt och på ett sätt som inte lägger det som en extra uppgift för SYV och lärare. När lagen är avlämnad till riksdagen är planen att träffa SKL och andra aktörer för att diskutera hur lagen kan leda till bra processer runt om i kommunerna, och då kommer jag kunna ha med ditt brev i ryggen. Tack.

Trevlig helg (eller när nu mailet kommer fram)

Gustav”

Senast det fanns något som reglerade prao var när det fanns beskrivet i LGR80, sidan 28–29. …”Under tiden i grundskolan skall eleverna genom skolans försorg få en praktisk arbetslivsorientering. Till den skall anslås upp till tio veckor. Den omfattningen kan emellertid inte uppnås omedelbart i varje kommun, bl a av det skälet att det kan vara svårt att få fram tillräckligt antal platser för verksamheten. Den praktiska arbetslivsorienteringen skall dock omfatta minst sex veckor för varje elev under hela grundskoletiden.

Genom arbetslivsorienteringen och genom skolans studie- och yrkesorientering skall eleverna tillägna sig kunskap om olika verksamhetsområden, arbetsmiljöer, arbetsuppgifter och yrken och om arbetets betydelse för människorna och samhället. De skall skaffa sig insikt i partsförhållandena i arbetslivet, i de olika synsätt och intressen, som parterna företräder, och kunskaper om lagar och avtal, om arbetsgivares och arbetstagares rättigheter och skyldigheter, om sambanden mellan dessa faktorer och om företagsamhetens förutsättningar. De skall få kunskap om arbetsförmedlingarnas uppgifter och service till arbetssökande och arbetsgivare. I skolan skall eleverna i olika ämnen få möjligheter att bearbeta sina erfarenheter, så att dessa kan bidra till ett väl övervägt studie- och yrkesval.

Arbetslivsorienteringen skall liksom skolans övriga verksamhet motverka sådana begränsningar i studie- och yrkesvalet, som beror på traditionellt könsrolls- och statustänkande eller social och kulturell bakgrund. Den skall inriktas mot jämställdhet mellan könen i familj, arbetsliv och samhälle i övrigt. Arbetslivsorienteringen är liksom övrig studie- och yrkesorientering i vid mening en angelägenhet för alla i skolan. Den skall i olika former ingå i skolans verksamhet från första till sista årskursen och i övergången från skola till arbetsliv. Kunskaper om arbetslivet och arbetsmarknaden kan förvärvas både genom praktisk verksamhet inom och utom skolan och genom undervisningen i skolans olika ämnen. All arbetslivserfarenhet — också elevernas egen från fritid och ferier — bör tillvaratas i skolarbetet. Även skolans eget arbetsliv och de olika personalgruppernas uppgifter och situation bör således uppmärksammas.

I årskurs 9 skall studie- och yrkesorienteringen intensifieras, bl a genom elevernas direkta kontakter med olika utbildningsvägar. I samband med intagningen till gymnasieskolan och den uppsökande studie- och yrkesorienteringen måste skolan tillgodose vissa elevers särskilda behov av vägledning inför val av utbildning och av kontakt med arbetslivet. De direkta arbetslivskontakterna skall ske i form av studiebesök och längre perioder under vilka eleverna aktivt deltar i verksamheten på arbetsplatserna. Skolstyrelsen skall besluta om arbetslivskontakternas sammanlagda längd inom ramen sex till tio veckor och om deras förläggning inom stadier och årskurser. Besluten skall förberedas i det lokala planeringsrådet (SSA-rådet).

Genom arbetslivsorienteringen skall elever under högstadietiden genom minst veckolånga perioder skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

* Teknik och tillverkning

* Handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk

* Kontor och förvaltning, vård och undervisning.

Skolan skall därvid verka för att eleverna kombinerar valen inom de tre sektorerna på ett sådant sätt, att de ger pojkar inblick i kvinnodominerade yrken och flickor i mansdominerade.”

I dagens läroplan LPO94 är skrivelsen vag och handlar om samverkan med arbetslivet och närsamhället som ett av underlagen för fortsatta studier.

Många kommuner fick kalla fötter och upphörde med prao när Arbetsmiljöverket gav ut skärpta arbetsmiljökrav för det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan. Inte alla dock, det finns skolor som löst frågan om riksbedömning på ett tillfredsställande sätt och de har fortsatt att ha prao. Många elever kan uppleva det som orättvist att vissa skolor har prao och inte andra. Det finns också upplevda orättvisor vad gäller tillgången till arbetsplatser för elever att få prova på, då landet är väldigt varierat. Vissa regioner har blomstrande näringsliv och gott och praktikplatser och andra regioner har ytterst små möjligheter att erbjuda praktikplatser till eleverna.

Jag kan tycka att det handlar om rättsäkerhet, rättvisa och ansvar att en verksamhet som prao ska ha en ordentlig reglering som alla skolor – kommunala och fristående – ska följa. Det är jättebra att elever kan försöka skaffa egna prao-platser och därmed öva i konsten att söka jobb ”på riktigt”, men inte alla elever klarar av detta. Inget ämne i skolan saknar läromedel och det ska inte heller prao göra, därför måste det finnas upparbetade näringslivskontakter med prao-platser till skolan som skolan ska ha tillgång till.

Någon behöver skaffa dessa platser, förr fanns så kallade SSA-råd som gjorde detta, idag finns på sina håll praktikplatsanskaffare. Att skaffa och upprätthålla goda relationer till praktikplatser tar tid och kräver engagemang och jag har svårt att se att lärarna och studie- och yrkesvägledarna ute på skolorna ska ha tid med detta. Det händer ibland att elever och praktikplatshandledare inte kommer överens, då behöver någon ibland gå emellan då kan det vara bra om det finns en neutral person till exempel praktikplatsanordnare som hjälper till att lösa konflikten.