Alla är olika – men lika inför skollagen

Igelbodaskolans specialpedagog Ingrid Wissting hade arbetat i 20 år med att anpassa undervisningen efter elever som behöver särskilt stöd, men den här gången tyckte hon att det var knepigt. Trots att omkring var tjugonde elev är särbegåvad är begreppet närmast okänt hos svenska lärare. Bara ett fåtal skolor arbetar medvetet med att hitta lösningar för elever som kräver särskild uppmärksamhet och extra stora utmaningar för att klara av sin skolgång.

– Efter flera möten med föräldrarna kom vi tillsammans fram till att eleven med största sannolikhet var särbegåvad. Då blev det enklare att göra rätt. Nu är eleven omtyckt och en stor resurs i klassrummet. Jag tror att många särbegåvade barn drabbas av felaktiga bokstavsdiagnoser, säger Ingrid Wissting.

Igelbodaskolans mellanstadielärare Ansa Messner, som själv har en son som är särbegåvad, fick eleven i sin klass. Hon och Ingrid Wissting gick på föreläsningar, läste på och kontaktade Mensa för att få råd.

– För mig är de här eleverna en sporre. Jag har ju haft dem tidigare, men inte tänkt på dem som särbegåvade. Ibland har jag tagit hit mina universitetsböcker till duktiga elever i mellanstadiet, säger Ansa Messner.

En gång plöjde en elev hennes bok om engelsk högskolegrammatik och en annan fördjupade sig i litteraturvetenskap på svenskan. 

– För att klara alla elever, men särskilt de särbegåvade, behöver man mod och is i magen. Tro inte att de inte lär sig något när de sitter och babblar. De lär sig genom att pröva ord och tankar.

Särbegåvade barn behöver vuxna som lyssnar och bekräftar dem precis som de är för att de ska må bra och fungera. Rådet är att placera dem långt fram i klassrummet och ta in deras kommentarer i undervisningen. Det är vanligt att de ställer till synes enkla frågor som gör att andra barn skrattar, berättar Ansa Messner.

– I de här frågorna finns en komplicerad tanke som du behöver möta genom att säga, ja ni andra skrattar, men kan ni svara? Någon ger ett schablonsvar, men då ber jag att de ska tänka djupare. Till slut ger jag dem flera svar och frågar om eleven är nöjd.

På väggen i klassrummet finns en illustration som visar olika förståelsenivåer – från att räkna upp fakta, till att använda och jämföra kunskap och slutligen kunna analysera och skapa ny kunskap. Ansa Messner brukar hänvisa till den när eleverna ställer frågor eller svarar.

– Ibland säger jag att den där frågan är nästan så högt upp att jag inte förstår den. Eller tvärtom, nu ligger du bara här nere, jag vill att du höjer dig. När de lite svagare eleverna ger mer avancerade svar berömmer jag dem och då blir de motiverade.

Specialpedagogernas rum i skolan är öppet för dem som behöver lite extra hjälp. Många särbegåvade har motoriskt svårt att skriva och flera har dyslexi. En väg framåt är att ge dem en dator med talsyntes och rättstavningsprogram.

– Jag har många verktyg och börjar alltid med att fråga hur eleven helst vill arbeta. De kanske vill göra prov muntligt som en intervju eller filma sig själv när de svarar på frågor. Resultatet lämnar eleven sen till läraren på en usb-sticka, säger Ingrid Wissting.

Ansa Messner:

– Jag tror att vi ofta gör fel i skolan när vi låter alla göra samma sak. Det står ju till och med i skollagen nu att undervisningen ska anpassas efter individen. Särbegåvade accepterar inte alltid uppgifterna. Då får vi hitta på något annat som också utgår från målen.

Särbegåvade kan ha svårt att redovisa uppgifter stegvis eftersom de är snabba och hoppar över tankeled.

– Självklart ska man följa läroplanen, som kräver bevis i steg, men ibland behöver man anpassa sig efter de här barnen, säger Ansa Messner.

Hur tänker du när du sätter betyg?

– Det gäller att vaska ut målen i allt de presterar. De flesta kan man ge ett papper och be dem prestera mål eftersom de är lydiga, men det går inte med de här barnen. Varför inte strunta i proven för alla elever, det stressar dem bara. Checka av målen i mötet med eleverna.

Finns det en risk att särbegåvade elever lämnas åt enskilt arbete utan lärarstöd?

– Jag tänker alltid på hur jag placerar eleverna och jag växlar en gång i månaden. Ibland är det bra att sätta de smartaste ihop för de sporrar varandra och om svaga får sitta ihop tvingas de att prata. Ibland kan man sätta tre jätteduktiga med en mellanduktig, som då får chans att höja sig.

Det finns också andra sätt att gruppera elever för att anpassa undervisningen. En av treorna läser numera engelska och matte med fyrorna för att få större utmaning. Hur som helst är det viktigt att skilja på särbegåvade och högpresterande elever.

– Högpresterande är ibland svårare att lyfta ytterligare. De nöjer sig ofta med det man ger dem och tänker inte lika fritt. Här får man gå in och styra mer med specifika uppgifter, medan man frågar en särbegåvad hur de vill göra och ger dem en valsituation för att de inte ska läsa sig, säger Ansa Messner.

Finns det en risk att man glömmer bort de normalbegåvade i jakten på att tillfredsställa ytterligheterna?

– Nej, som lärare måste du se alla, från särskoleinkluderade till normalpresterande och särbegåvade. Det gäller att fånga upp och berömma alla elevers styrkor och ge dem stöd inom deras svaga områden. Det är bra att vara öppen med olikheterna och lyfta fram dem i klassen. Särbegåvade kan hjälpa andra att ifrågasätta och tänka längre.