Kollegialt lärande är inte skräp – men fallgroparna är många

”Kollegialt lärande är skräp.”

”Kollegialt lärande är det viktigaste vi kan göra.”

Jag har under mina lärarår hunnit möta båda de här inställningarna till kollegialt lärande. Just så här efter varandra i ett samtal också. Då var jag själv fortfarande för ny, för mycket diplomat, för att göra min egen röst hörd. Vems sida står du på? Eller håller du dig än så länge mittemellan?

När jag studerade till lärare var det eleverna och mina ämnen jag såg framför mig. Att vi kollegor skulle bidra till varandras trivsel tänkte jag förstås. Men hur viktiga ni skulle vara för mitt och mina elevers lärande, det anade jag inte.

Samarbete mellan lärare är en bristvara i svenska skolor. En rapport från Skolverket (2016) visar att svenska lärare mer sällan auskulterar eller ger återkoppling på varandras lektioner än lärare i andra Talis-länder. Trots att lärare är positiva till coachning, kollegiala observationer och självvärdering, uppger 57% att de aldrig observerar kollegor och var tredje lärare får inte feedback av rektor eller kollegor (Skolverket 2014). 

Vi lärare behöver mer av varandra, inte minst inom ramarna för ett välfungerande kollegialt lärande. Men fallgroparna är många. Har du redan gått i några sådana och önskar en text som håller med om att det är skräp? Läs vidare ändå, och se om du ändrar dig.

Först, vad är det? Denna grundläggande fråga är ofta den första fallgropen. För vaga definitioner och olika tolkningar av begreppet kollegialt lärande leder till att vi pratar om olika saker, och själva lärandet minskar eller uteblir (Larsson i Skolverket 2019).

En definition är: lärande som sker när vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete (Skolverket 2015). Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen. 

Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Om det vill sig väl, vill säga.

När vi har en gemensam definition kan en kritisk fråga komma – vad ska vi med till? I kollegiet kan det finnas väldigt olika uppfattningar om värdet av samarbete överlag. En del har dåliga erfarenheter av det och andra har kanske jobbat på sina egna sätt så länge att ensamarbetet är en del av deras läraridentitet. Har du några sådana kollegor, eller känner igen dig själv? 

Självklart har vi våra dagar. Alltså dagar då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. 

Om någon ändå säger till dig att kollegialt lärande är skräp kan du vara lite besserwisser och hänvisa till forskningsstödet. Skolverket (2016) lyfter det samlade forskningsläget som pekar mot ett starkt stöd för den här samarbetsformens kraft i flera avseenden. 

Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande.

En anledning till det är att konstruktiv kritik på den egna undervisningen från kollegor är avgörande för vår undervisningsutveckling. Det beror bland annat på att det tycks leda till välgrundade undervisningsförändringar som befästs i större utsträckning än andra insatser, som till exempel extern fortbildning. Kan du komma ihåg förändringar du har gjort efter respons från någon kollega? Eller har du inte haft möjlighet att ingå i verkligt givande samarbeten?

Något som kan vara lika viktigt är de känslomässiga värdena i arbetet som främjas. Det kan vara av särskilt vikt med tanke på att svenska lärare placerar sig i topp på listan av “missnöjda med sitt yrkesval”, bland 34 Talis-länder. 

Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans. Den är typen av utvärdering av och återkoppling i arbetet har i forskning (Skolverket 2016) visat positiva effekter på lärares tillfredsställelse och självtillit.

Finns det fallgropar gällande känslomässiga värden av kollegialt lärande? En vän till mig som också jobbar som lärare sa att jag måste ta upp något som många lärare känner: det finns kollegor som letar fel hos andra och inte skräder med orden. Dåliga relationer och gammalt groll kan göra lektionsbesök till något väldigt olustigt. Hur löser man det? I nästa inlägg ska vi med läsarnas hjälp ta oss an den frågan.

För oss komvuxlärare vill jag också understryka vikten av kollegialt lärande av ytterligare en anledning. Forskning och beprövad erfarenhet om vuxnas lärande är en bristvara, men behovet stort (A. Fejes 2016). Se ditt och dina kollegors lärande som en möjlighet att bidra till kunskapsgapet. Sätt målet att driva, dokumentera och dela ert lärande på ett sätt som gör det användbart för komvuxkollegor på andra skolor. Det kommer på sikt att stärka professionen, och din arbetsglädje också.

En av de största fallgroparna för lärares kollegiala lärande kvarstår dessvärre: hur ska det konkret gå till? Hur gör vi kollegialt lärande till något positivt för oss och i förlängningen våra elevers lärande? Hur får vi tid till det? Hur kan du som lärare se till att det inte bli ytterligare en pålagd utvecklingsinsats som rinner ut i sanden?

* * *

I nästa inlägg ska vi väldigt konkret ta oss an hur man kan göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi ska se hur man kan navigera mellan nej-sägare, oreserverade ja-sägare och konflikträdda diplomater. Och i slutändan få med dem på tåget.

Men innan jag skriver det inlägget vill jag ha hjälp av er, kollegor runt om i landet. Hur kan vi undvika de olika fallgroparna? Vilka erfarenheter av, och idéer kring, hur man gör kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen kan du dela med dig av? Svara genom att klicka på länken nedan (öppna den i Chrome):

>>> Skriv ditt svar genom att klicka/trycka här <<<