Snart är det dags att sluta ett nytt avtal för landets kommunalt anställda lärare och studie- och yrkesvägledare. Det nuvarande kommunala avtalet HÖK18 löper ju ut den 31 mars. Vi är inne i ett intensivt skede i avtalsförhandlingarna med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, där vi har tydliga krav på att HÖK21 ska säkerställa en hållbar arbetsbelastning och god löneutveckling för alla lärare.

Ibland tror jag faktiskt att de som styr skolan inte alltid förstår konsekvenserna av ett kortsiktigt kvantitativt tänkande, som exempelvis går ut på att lärare tvingas undervisa fler timmar, samtidigt som tiden till för- och efterarbete minskar och undervisningens kvalitet försvagas. Vi behöver mer av det nödvändiga kvalitativa tänkandet.

Det är självklart att skolan måste ses som en investering och inte som en kostnad. Det är bland annat därför som staten måste ta ansvaret. Den som utformar uppdraget måste också ge förutsättningarna.

Det utgående skolavtalet skulle förbättra möjligheterna att arbeta som lärare och studie- och yrkesvägledare på ett kvalitativt sätt och med bibehållen hälsa. Fokusfrågorna var arbetsmiljö och lönestrukturer. Att arbetsmiljöarbete skulle bedrivas på varje skola och att kompetens, kontinuitet och erfarenhet skulle premieras.

Kommunerna har tyvärr inte i tillräcklig utsträckning levt upp till avtalets intentioner. Löften om minskad arbetsbelastning och en lönestruktur som premierar erfarenhet har inte infriats. Det glädjande är dock att där arbetsgivarna förstått att följa avtalet och har en god dialog med det lokala facket, har det fungerat väl.

Lärarnas Riksförbund är på det klara med att vi vill ha ett avtal som gör skillnad över hela landet, i varje klassrum. Varje lärare behöver fastställd undervisning, god löneutveckling och en hållbar arbetsmiljö.

Och denna gång måste avtalet följas på varenda skola, i varje kommun, för en helt central utgångspunkt i avtalet är att det man kommer överens om också utförs i praktiken. Här behöver alla ta sin del av ansvaret så att vi gemensamt kan åstadkomma en riktig vändning vad gäller arbetsbelastning, löneutveckling och kompetensutveckling.

Det är helt avgörande för att lösa lärarbristen och öka yrkets attraktivitet.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #3 2021
Kommentera

Ett misslyckande och en varning! Så måste jag tyvärr beskriva resultatet av LR:s undersökning som presenteras på Skolvärlden. Det är en av de första utvärderingarna av reformen om extra anpassningar och särskilt stöd som gjorts. År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan och vi har nu tagit reda på vad denna förändring har lett till. Har den haft någon effekt?

Det visar sig bland annat att 80 procent av lärarna har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd, och där det anmäls till rektor, inte får det. I stället förväntas lärarna göra ytterligare extra anpassningar. Varför fortsätta med konstgjord andning i form av extra anpassningar i stället för särskilt specialpedagogiskt stöd, undrar jag.

För skolan är det ett misslyckande och för den enskilde eleven kan det vara en katastrof, när det specialpedagogiska stödet inte sätts in i tid.

Förändringen i lagen handlade om att lärarna själva skulle besluta om så kallade extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd för en elev och som kunde skötas inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet var att minska lärarnas dokumentationsbörda så att de skulle kunna fokusera mer på undervisningen.

Men förändringen visar sig tvärtom ha orsakat en ökad arbetsbelastning för lärare med allt mer dokumentation. Fyra av fem av lärarna i undersökningen dokumenterar de extra anpassningarna som görs, framför allt på grund av att rektor eller elevhälsan kräver det, vilket innebär att det dokumenteras betydligt mer än vad regelverket föreskriver. Detta måste vi ta som en varning.

Det behövs ett omtag när det gäller att utreda och föreslå förändringar för att lätta på lärarnas dokumentationsbörda. Det gäller för övrigt också hela arbetsbelastningen. Arbetsgivaren måste ha bättre koll. Annars kommer vi att få se än mer av ökande sjukskrivningar och färre som vill välja läraryrket.

Det är oroande att arbetsbelastningen bland lärare och studie- och yrkesvägledare inte följs upp av arbetsgivarna. I en ny undersökning bland ombud från Lärarnas Riksförbund svarar en fjärdedel att inga skolor hos huvudmannen löpande följer upp arbetsbelastningen och endast 16 procent svarar att det görs på samtliga av huvudmannens skolor.

Detta är inte acceptabelt. Arbetsbelastningen för Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare har ökat dramatiskt sedan pandemin tog fart och ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är nu viktigare än någonsin.

I de förhandlingar som just nu pågår inom kommunal sektor med SKR är det viktigt att avtalet säkrar att det finns kunskap om och arbete med systematisk arbetsmiljö på varje skola. Vi måste hitta lösningar på arbetsbelastningen med fokus på friskfaktorer för ett hållbart arbetsliv.

Förutom att arbetsgivarna ska följa lagen och ingångna avtal borde de inse att det ligger i deras eget intresse att försöka tillgodose de önskemål som lärarkåren och studie- och yrkesvägledarna har. Vad kan göra att lärare och vägledare känner att det är värt att stanna kvar i yrket?

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #2 2021
Kommentera

Året 2020 var tufft, när hela världen utsattes för prövningar vi nog aldrig kunnat föreställa oss. Inte minst i skolan. Utbildning är grunden för det öppna demokratiska samhälle vi lever i och en förutsättning för individer att själva kunna forma sin framtid. Därför är era insatser i skolan så oerhört betydelsefulla. Kampen ni för varje dag för att kunskapstappet ska bli så litet som möjligt spelar roll för Sverige och för alla de elever ni möter varje dag. Detta måste mötas med respekt från samhällets sida och med en beredskap för vad som krävs för skolans del när vi väl kommit ut ur pandemin.

Corona är dock fortfarande ett högst påtagligt faktum när vårterminen nu inleds. Oron för vad som komma skall kommer att följa oss en bra bit in på den nya terminen. Och det är först med rimligare förutsättningar som lärare på allvar kan se ljusare på sin situation. 

Lärarnas arbetsbelastning, som var oroväckande hög redan före pandemin, har i virusets spår nått helt nya nivåer. Det ligger ett stort ansvar på arbetsgivare att se till att situationen i skolan blir mer hållbar, både vad gäller lärarnas arbetsbelastning och den fysiska arbetsmiljön. Våra medlemmar ska inte utsättas för risker, och därför ställer Lärarnas Riksförbund ett antal krav som måste uppfyllas för att skolorna ska kunna hållas öppna. Riskbedömningar måste göras på varje skola för att ta reda på vilka åtgärder som måste sättas in, munskydd ska erbjudas, personer i riskgrupp måste få arbeta hemifrån och regeringens rekommendation mot allmänna sammankomster med fler än åtta vuxna måste för skolans del innebära att alla möten sker digitalt.

Oavsett pandemi eller normalläge är den tunga arbetsbelastningen en helt avgörande fråga att komma till rätta med. Och för det kämpar vi bland annat i avtalsförhandlingarna. Först ut i år är det kommunala avtalet HÖK21. Efter en analys av hur det förra avtalet har fungerat är det helt uppenbart att kommunerna inte levt upp till avtalets intentioner. Löften om minskad arbetsbelastning samt en lönestruktur som premierar erfarenhet och kontinuitet har inte infriats. 

Tillsammans med Lärarförbundet har vi därför vässat våra krav och lämnat skarpa yrkanden på en fastställd undervisningstid och ny lönestruktur. Det vi yrkar på är att lärares undervisningstid ska fastställas vid läsårets början och att det till varje undervisningstimme kopplas tid till för- och efterarbete. Ett nytt avtal måste också innebära ett första steg mot ett helt nytt lönesystem, där alla arbetsgivare säkerställer arbetstagare en god löneutveckling under hela yrkeskarriären. Äldre och mer erfarna lärare ska få en lön i överrensstämmelse med den ökade kompetens de uppnått. 

Att hitta en gemensam väg i dessa frågor med vår motpart kommer att bli en oerhört tuff kamp, även om det i tider av allvarlig lärarbrist borde ligga i arbetsgivarnas intresse att skapa attraktivare villkor. Den bittra erfarenheten är också att när vi tecknar ett avtal med Sveriges Kommuner och Regioner finns det inga garantier för att det vi tecknar ner faktiskt sedan också genomförs i alla kommuner. För Lärarnas Riksförbund illustrerar detta än en gång varför staten behöver ta över huvudmannaskapet för skolan.

En ljusglimt under 2020 var att utredningen om att förstatliga skolan tillsattes av regeringen före jul. En utredning som knappast hade blivit av utan Lärarnas Riksförbunds mångåriga och envetna kamp.

Nu tar vi oss an de utmaningar och möjligheter som 2021 kommer att bära med sig. Än finns det många kamper att vinna.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #1 2021
Kommentera

Med endast några veckor kvar av höstterminen närmar vi oss slutet på ett år som inte varit något annat likt. Coronapandemin har kastat sin mörka skugga över samhället och skakat om hela vår tillvaro. Och vad som väntar efter årsskiftet är det ingen som vet.

Men det finns många lärdomar som vi kan ta med oss från det gångna året. Framförallt måste rektorer och huvudmän lyssna på oss lärare och studie- och yrkesvägledare och ta vår oro på allvar. Vi måste känna oss trygga med de åtgärder som sätts in, och det måste säkerställas att Folkhälsomyndighetens rekommendationer kan efterlevas även i skolan. För skolan måste ses som vilken annan arbetsplats som helst. Lärarna måste exempelvis kunna arbeta hemma i mycket större utsträckning. Det är helt orimligt att vi ska trängas i små personalrum och utföra arbete på plats som precis lika gärna kan göras hemifrån. Var finns logiken i det?

En rykande färsk undersökning från Lärarnas Riksförbund visar att en tredjedel av de tillfrågade skyddsombuden är missnöjda med de coronaåtgärder som skolorna genomförde inför höstterminen. Och närmare hälften svarar att lärare stressar mer, för att hinna med att ta igen kunskapstappet från i våras, inom ordinarie arbetstid. Bara ett fåtal lärare säger att det tillförts extra resurser för allt merarbete, eller att de har kompenserats för arbete som utförts på fritiden. Det är oacceptabelt!

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare tar vårt ansvar. Men det måste även våra arbetsgivare göra. Oavsett pandemi eller normalläge så vilar det ett stort ansvar på kommuner och friskolor att se till att lärarna har en hållbar arbetssituation. Det har vi utlovats via kollektivavtal. Verkligheten är i stället att utvecklingen går åt fel håll och nästan alla lärare vittnar om en ökad arbetsbörda. Det håller inte. 

Snart ska vi teckna nytt avtal med Sveriges kommuner och regioner, SKR, men vår erfarenhet av tidigare avtal säger att det inte finns garantier för att det vi avtalar om faktiskt också genomförs i alla kommuner. Därför kräver vi att staten tar över huvudmannaskapet för svensk skola. Lärarnas arbetsmiljö är alldeles för viktig, både ur ett individ- och ett samhällsperspektiv, för att lämnas åt kommunernas godtyckliga välvilja.

Under det gångna året har också frågan om skolans likvärdighet kommit allt mer i fokus. Flera stora och viktiga utredningar har lämnat sina förslag och samstämmigheten kring kravet på en likvärdig skola är stor. Återigen kan jag konstatera att Lärarnas Riksförbunds krav om ett förstatligande av skolan är rätt väg att gå. En statlig skola är en förutsättning för att förbättra lärarnas villkor och samtidigt ge eleverna större möjligheter att faktiskt lyckas med sin skolgång. 

Den rådande pandemin är långt ifrån över, men låt oss hoppas att situationen ändå ljusnar under det kommande året så att vi får tillbaka arbetsglädjen och möjligheten att bedriva undervisning på bästa sätt. Det är både vi lärare och våra elever värda! 

Svante Tideman, 1:e vice ordförande, Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #9 2020
Kommentera

När vi i Lärarnas Riksförbund klubbade av höstkongressen gjorde vi det som ett förbund med stort självförtroende och mycket energi – och med en bra färdplan för framtiden. Med den positiva känslan i ryggen ger vi oss nu med full kraft i färd med att vässa och stärka oss. Allt för att kunna göra större skillnad för lärare och studie- och yrkesvägledare. 

Förbundet har fått stort gehör i många systemfrågor som är viktiga för svensk skola. Samtidigt måste vi hela tiden ha medlemsnyttan i fokus och fråga oss om det finns något vi kan göra ännu bättre. För att uppnå fackliga framgångar i en tid där vi går stora utmaningar till mötes, måste vi utveckla vårt arbetssätt och bli ännu mer slagkraftiga. 

Det innebär att det Lärarnas Riksförbund som ni möter framöver är ett smalare och vassare förbund som för en tuffare politik. Som rejält växlar upp kampen för lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas arbetsmiljö, löner och villkor och för den omläggning av skolans styrning som är helt nödvändig. 

Det innebär också att vi ska vända på varje sten för att se om vi kan organisera oss på ett bättre sätt för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för er medlemmar. 

Förbundets kongress sa tydligt ja till att utreda frågan och vi säger aldrig nej till samverkan. Tvärtom, med en utsträckt hand vill vi bjuda in Lärarförbundet till ett ännu närmare samarbete. Det är helt avgörande att vi hittar en gemensam grund och konstruktiva former för hur vi tillsammans kan bli tuffare och tydligare vid det lokala och centrala förhandlingsbordet. Det är resultaten för våra medlemmar som måste stå i fokus.

Nästa stora prövning är att flytta fram positionerna när det gäller att teckna ett nytt kommunalt avtal, HÖK21, med Sveriges kommuner och regioner, SKR.

Redan före coronapandemin dignade kommunerna under ansvaret att finansiera skolan. Nu försöker arbetsgivarna motivera dåliga löneförhöjningar med hänvisning till coronakrisen och det ännu svårare ekonomiska läget. Det finns kommuner som hellre hankar sig fram med obehöriga än betalar sina lärare vad som krävs. Det håller inte.

Löneläget för lärare är en av grundorsakerna till lärarbristen. En annan är den tuffa arbetssituationen. På alltför många håll ökar lärarnas redan tunga arbetsbelastning på grund av de nedskärningar som pågår i kommunerna. Det brådskar med förändring. 

Samtidigt som arbetsgivarna måste inse allvaret och erkänna lärarnas betydelse, måste regeringen inse att kommunerna inte har kapacitet att vända utvecklingen och utgöra basen för ett utbildningssystem som präglas av hög grad av likvärdighet och läraryrkets höga status. Det blir en tuff match, men vi ska ge järnet för att få igenom våra krav.

Jag är stolt över vår devis ”Vi är LR” som i denna tid får en allt större betydelse. Tillsammans är vi starka och den kraften ska vi lägga på att bli ännu bättre på att tillvarata dina intressen.

Det som är bra för Lärarnas Riksförbunds medlemmar är bra för hela Sverige.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2020

Kommentera