hanadi_syrien

Hanadi kan inte framträda med sitt riktiga namn av rädsla för att IS ska få veta att hon, en lärare i ett turkiskt flyktingläger, lär ut att det de säger är falskt.

| Foto: Elisabeth Ubbe
Reportage

”Jag lär dem att IS religion är farlig”

Hon undervisar i en barack och bor mitt bland Islamiska statens rekryterare. Läraren, som vi kan kalla Hanadi, vägrar se sina elever strida för extremistgruppen i Syrien.

Skolan under IS styre
  • Hösten 2013 meddelade Islamiska staten, IS, att dess första skola öppnat i den syriska staden Raqqa. 
  • Hur utbildningssituationen ser ut i de områden IS tagit kontroll över skiljer sig åt från område till område. I många områden har undervisningen helt stängts ned. I andra driver extremistgruppen skolor utifrån sin egen läroplan. 
  • I IS läroplan har skolämnen som matematik, kemi, fysik, samhällskunskap, filosofi, historia, konst och musik förbjudits. Samtidigt har islamisk lag och vapenträning införts. 
  • IS har även introducerat egna skolböcker som bland annat innehåller bilder på vapen. 
  • Pojkar och flickor undervisas separat. Flickor är skyldiga att bära heltäckande kläder.
  • IS har skapat utbildningsministerium som kräver att lärarna genomgår kurser i islamisk lag. Många lärare har vägrat och därmed blivit av med sina jobb. 
  • De lärare som valt att fortsätta att arbeta under IS-styre är ofta fortfarande formellt anställda av den syriska regimen. Men IS hindrar dem från att hämta ut sina löner. 
  • Syriska aktivister från IS-kontrollerade områden uppger att många föräldrar är så rädda att deras barn ska bli hjärntvättade i de IS-drivna skolorna att de föredrar att inte skicka dem dit. Många föräldrar har inte råd att låta sina barn gå i IS skolor även om de skulle vilja sedan IS infört skolavgifter. 
  • Oppositionella syriska medier rapporterar om lärare som fortsatt att lära ut enligt den gamla läroplanen och bedriver undervisning i sina hem i hemlighet.

Hanadi tänker tillbaka på en ung pojke hon kände. Han bodde i flyktinglägret vid den turkiska gränsen där hon är lärare. 

– Han hette Nasser och var 16 år. Han var familjens enda barn. En morgon när de vaknade hittade de honom inte. Efter några dagar fick de ett telefonsamtal: Nasser är med IS. Hans familj försökte hämta honom inte bara en, utan två gånger, men han ville inte återvända. Han stannade med IS i ett år. Sedan dog han. 

I en barack som står uppställd mellan tälten i lägret ligger Hanadis skola. Härifrån är det inte mer än ett par kilometer till Syrien. 

När hon kom till flyktinglägret för fyra år sedan trodde hon att hon hade hittat säkerhet, inte att problemen hon lämnat i Syrien skulle komma ikapp henne. Men så började hon prata med sina elever om hur de hade det. Särskilt tonårspojkarna som hon såg sova om dagarna och spela kort i lägrets leriga gränder om nätterna.

– Det är deras liv. Jag blir ledsen över deras situation, därför går jag till dem och hör efter, säger hon. 

Men svaren hon får är inte lugnande. Tvärtom. När hon sätter sig ned med de unga pojkarna börjar de berätta. Om frustrationen, om fångenskapen och om bristen på framtidsutsikter. 

– De kom hit till Turkiet för att få stabilitet, säger Hanadi. Men det finns inte. Särskilt för de unga pojkarna finns inget hopp. Att leva i ett tält är inget liv. Det är ett hårt liv. Bara den som sett ett läger inifrån kan förstå hur det är. 

De försöker mata in sina tankar i de små.

Eleverna hon pratar med vill alla ta sig ut ur det dammiga tältlägret. De ser två vägar ut. Den första är den till Europa. Men den är stängd. Det är också den andra, den till Syrien, men dit finns det människor som kan ta dem. Ett stenkast från skolan och de desillusionerade tonåringarna bor IS rekryterare.

– De äter och dricker och lever i lägret men det är känt att de arbetar för dem, säger hon. De försöker mata in sina tankar i de små. De som är 15–16 år som de kan få kontroll över. De säger åt dem att lägerlivet inte är ett liv, det är att leva utan värdighet. De fortsätter att övertala dem tills de känner att de är redo och de kan ta med dem till Syrien.

Men Hanadi är fast besluten att inte låta det ske. Som hon ser det är utbildning och jobb den enda lösningen. Därför sitter hon dagar och nätter och försöker övertyga de unga pojkarna om att välja en tredje väg: den genom utbildning. 

Men motståndet hon möter är starkt. Rekryterarnas erbjudande ter sig mer lockande än den långa och svåra väg hon försöker få dem att välja. IS erbjuder pengar, spänning och ett sätt att återvända hem. Pojkarna frågar henne: Vad tjänar det till att vi studerar? Efter studenten finns inga universitet, efter universitetet finns det inga jobb. 

På det har Hanadi inga svar att ge.

I stället försöker hon ofta övertyga dem med kunskap. Genom att ge dem information om vad IS är och står för hoppas hon att de inte ska låta sig övertygas.

– Jag lär dem att IS religion är lögn, att den är farlig, säger Hanadi. Att islam inte säger att 16-åriga pojkar ska lämna sina familjer och dö. Det heter inte islam, det heter självmord.

Hon kan inte framträda med sitt riktiga namn av rädsla för att IS ska få veta att hon, en lärare i ett turkiskt flyktingläger, lär ut att det de säger är falskt. Hon vet inte vilka IS-rekryterarna är, bara att de finns där mitt ibland hennes elever.

– Det finns inga som arbetar mot det här, säger hon. Jag är helt ensam. Inga människor, inga organisationer. Vi måste göra något så att de här barnen inte går förlorade.

Om vi inte utbildar oss kommer vi aldrig att komma ut härifrån.

Hon är övertygad om att IS rekryterare hade varit chanslösa om barnen i flyktinglägret hade haft andra möjligheter. För många av hennes elever sträcker sig inte framtidsplanerna längre än till vad de ska äta under dagen. 

– När jag frågar vilket barn som helst ”vad vill du?” så svarar de: ”Jag vill bo i ett hus. Vi är trötta på att bo i tält.” Det är barnens stora dröm.

Fyra år i ett och samma tält. Den verkligheten delar även Hanadi. Också hon drömmer om att låta sina fyra barn bo i ett hus. Hon tror att styrkan att engagera sig i eleverna stammar från hennes starka hopp om att både de och hon en dag ska kunna lämna lägret.

– Det är det som får mig att arbeta. Om vi inte utbildar oss kommer vi aldrig att komma ut härifrån och någon gång få leva i ett hus som andra människor.  

Kommentera