Nyligen skrev jag ett inlägg om vad som hände när jag bemötte en elev som gjort en nazisthälsning på min lektion. Det som var tänkt att illustrera vikten av att se avsikten bakom ett agerande kom istället att få fokus där debatten om skolan idag ofta hamnar, nämligen om straff och konsekvenser.
Många kommenterade att man ansåg att jag var för mjäkig som inte anmälde eller satte emot hårdare mot ett sådant övertramp. Vissa beskrev detta som ett hatbrott och att eleven närmast måste bestraffas hårdare än en tillsägelse för detta och att jag absolut inte kan göra så som jag gjorde, att det skulle göra saker värre i klassen. Jag menar att det är fel att resonera så, då det skulle innebära en dubbelbestraffning och pulverisera min relation till den här eleven. Därför tänker jag bemöta dessa tankar här.
Till att börja med behöver vi se varför det finns en känsla av att bestraffning är det rätta sättet att lära någon förändra ett beteende. Det här menar jag är en nedärvd funktion hos oss människor. Det känns bra och skapar en fysiologisk reaktion när man ger konsekvenser.
Jag luras till att tro att det funkar bäst. Det var också min initiala tanke i detta fall att ryta till åt eleven, i helklass, för att markera hur tokigt det är att göra en sådan absurd sak. Min mamma och pappa har gjort så mot mig och deras föräldrar mot dem tidigare och så vidare. Så hur kan det vara fel, om det har funkat i tidigare generationer?
En italiensk studie har kollat på elever i klasser med lärare som tror på konsekvenser, respektive visar empati för eleven som gör fel. Mobbning ökade i klasserna med konsekvenser. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Jo, förmodligen att i de flesta fall är det bättre att ta reda på vad som ligger bakom ett beteende, istället för att bestraffa beteendet i sig.
”Det fick mig att vilja försöka göra rätt”
Det tar mig in på nästa punkt när det kommer till detta, nämligen hur barn lär sig skilja på vad som är rätt och fel, och hur vi som lärare kan guida barnen att välja ett bättre alternativ i framtiden. Visst, det är sant att vi lär oss att undvika straff och faror, att kraftigt markera vet vi känns bra och rätt, men är det rätt med hårdare konsekvenser?
Svaret blir både ett ja och nej. Ja, det finns en chans att barnet blir så skrämd att hen inte vågar göra en sådan sak framför läraren för rädslan att bli bestraffad. Problemet är att följden av denna rädsla leder till ett av två beteenden – söka negativ förstärkning genom att trotsa en markering eller att problemet flyttas, där läraren inte har uppsyn över barnen.
Det första exemplet har jag själv befunnit mig ofta i som barn. Jag visste vad som var rätt och fel, ändå valde jag att göra fel. Till slut var det förväntat av mig att göra det valet. Läraren bekräftade mitt dåliga beteende genom tillsägelser, hemringningar och till och med avstängning. Gjorde det att jag slutade med det dåliga beteendet? Nej, det snarare förstärktes. Jag själv mådde oerhört dåligt av det men fortsatte ändå. Så till den grad att jag blev placerad på en annan skola. Ett självskadebeteende.
Vad hjälpte mig bryta detta självskadebeteende då? Svaret är tämligen enkelt: kärlek.
Jag mötte lärare och pedagoger som gav mig en kram när jag var arg. Som hade empati i ögonen när jag slängde saker omkring mig eller hamnade i bråk. Jag mötte vuxna människor som såg hur dåligt jag mådde och ville hjälpa mig. Deras vilja att se mig som en individ, som en människa, var det som gjorde att jag klarade av skolan. Det fick mig att vilja försöka göra rätt – även när det var läskigt och kunde bli fel utan att jag styrde över det. Jag tog inte längre det dåliga alternativet att göra fel med flit. Jag ville vara duktig, för deras skull. För även när inte jag brydde mig om mig så gjorde de det. Och det räddade mig.
Därför tror jag benhårt på att hårdare straff och konsekvenser aldrig kan vara lösningen. Det som är lösningen är lärare och pedagoger som har tid att se och prata med barnen. Som har empati att förstå eller försöka sätta sig in i den situation som barnet befinner sig i. För många av oss går igenom personliga kaos när vi befinner oss i skolan.
Skolpolitiker pratar idag om att lärare ska få mer mandat för konsekvenser och ordningsregler. Få talar om det lärare egentligen behöver, nämligen tid. Tid att bygga en relation till de barn de undervisar. För vi behöver en vägledare, en vän att hålla i hand. Inte en bödel som bestraffar oss så fort vi gör ett fel. Vi vuxna i skolan behöver se över vårt sätt att bemöta barn som utmanar.
Därför ger jag hellre en kram till en elev som gör en nazisthälsning. Och så här i efterhand kan jag konstatera att det var vad som var bäst. Min och elevens relation har stärkts och istället för att söka uppmärksamhet på ett negativt sätt söker nu eleven mitt beröm. Hela gruppdynamiken kan förändras av en sådan här händelse, allt på grund av en elev.
