Hur kan elever få störa lektioner och kränka andra?

Hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever?

Det är en absurd fråga, och här finns det många som vill säga sitt med ett spann mellan vårdnadshavare och politiker i riksdagen. Ska det egentligen vara så svårt att få ordning i klassrummet? Måste vi ha reformer från politiker för att få det att fungera?

Svaret känns tämligen enkelt, men frågan är betydligt mer komplex än så.

För att kunna förstå varför vi ens måste ställa oss en sådan absurd fråga är det viktigt att förstå hur lärarens situation har utvecklats.

Elever och föräldrar har fått mer att säga till om kring skolgången och det stöd som en elev behöver och har rätt till. Det är inte dåligt i sig, snarare tvärtom. Det är bra med engagemang. Problemet är att i takt med att resursklasser och stödpedagoger försvinner så ökar behoven i varje klass. Där hamnar läraren i kläm mellan elevers behov och tillgängliga resurser.

Som lärare står man numer ofta där ensam och förväntas kunna lösa alla situationer genom utbildning om diagnoser, i komet, lågaffektivt bemötande eller valfri annan metod på struktur och konflikthantering. 

Dessa är inte heller dåliga i sig. Det är jättebra att ha kunskap om diagnoser, förhållningssätt och tekniker. För det hjälper verkligen, när man har resurser för dem. Det har inte läraren idag, och då får man snarare en falsk trygghet och en syndabock som får stå till svars när arbetsron inte går att upprätthålla.

Resultatet blir att läraren hamnar i kläm mellan vårdnadshavare som vill få sitt barns behov bemötta, huvudman som inte kompenserar för de behov som finns och ifall man har riktig otur, skolinspektionen. Där är det inte trivsamt att vara. Då är det inte så konstigt att som lärare försöka undvika situationer som skapar konflikt i den här ”bermudatriangeln”.

Men, det finns fortfarande aspekter som jag anser varje lärare bör känna till och tänka på för att undvika ett tassande. När det kommer till elever som ofta bryter mot ordningsregler är det viktigaste att vara tydlig och konsekvent.

Efter att jag fick min adhd-diagnos började personal tassa runt mig. Detta gjorde mig tokförvirrad och lite arg. Det var frustrerande. Har man redan svårt att se var gränsen går så behöver man inte få nya, egna gränser. Det leder snarare till att man känner sig annorlunda eller fel.

Det man behöver är stöd i att förstå regler. Man behöver hjälp med att kunna följa dem och man behöver få hjälp genom att bli påmind då och då vad som gäller. Det skapar mer frustration hos den som är utåtagerande att inte veta gränserna. Hur ska man då kunna se gränsen om man får en egen eller den ständigt flyttas? Det skapar otrygghet och vad gör man när man blir otrygg? Tar kontroll.

Därför jag kan tycka det är helt meningslöst att veta om en elev har diagnos eller inte. För en diagnos kan på sin höjd vara en förklaring, aldrig en ursäkt. Vi kommer upptäcka vad som inte funkar och vi måste ändå bemöta det efter det symptom det ger och i den situation vi befinner oss. Där är det bra att ha verktyg, där är det ett måste att ha resurser för att kunna verkställa dessa.

Får en elev konsekvensen ofta, då måste vi kolla på åtgärder för att förebygga detta. Men som lärare får man aldrig acceptera att det förekommer kränkningar eller bråk på en lektion. När en situation håller på att uppstå, säg vad som är fel och vad som blir konsekvensen. När en regel bryts, eller när det känns som att det är på väg att hända – var inte rädd för att påminna om vad som gäller.

Fungerar det inte, ta konflikten. Svårare än så ska det inte vara.

Men i realiteten är det svårare. För idag vågar inte lärare säga till elever längre eftersom bevisbördan har hamnat hos läraren. Konsekvenserna av detta är flera, bland annat att situationer som är i gråzonen närmast blir omöjliga att bemöta, då de riskerar att falla tillbaka på läraren. Så istället tassas det försiktigt, störningsmoment i klassrummet och subtila kränkningar får allt för ofta glida under radarn. Och jag tror inte det finns en lärare som vill göra detta, utan det är en överlevnadsstrategi, för försöker man ta itu med situationen finns det en risk att den eskalerar eller att man bemöter på fel sätt och får ta skit för det.

Så, hur kan elever tolereras att störa på lektionerna och kränka andra elever, mitt framför en lärare?

Svaret är att det inte är något som kan tolereras. Men vi måste se förbi lärarens undervisning som anledningen till att det inte uppehålls.

Den sanna boven i dramat är NPM och den som tror att skolan är en verksamhet som går att effektivisera några procent varje år. Att lärare får mer undervisningstid, färre kollegor och fler elever är en klart större anledning till problem i arbetsmiljön i klassrummet än kunskapen om NPF och didaktiska metoder.

Sanningen är att vi inte har råd att spara in mer på skolan.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm