Vi lärare borde sluta skylla på föräldrarna

Vi sitter på lärarmöte med en uppgift av förstelärarna att diskutera två kapitel ur boken ”Ledarskap i klassrummet” av John Steinberg där han lyfter vikten av att hålla skolan formell och försöka hålla undan informella inslag. Som exempel lyfter Steinberg klädseln. Han anser att läraren bör klä upp sig för att visa att skolan är ett finrum. Man kan ha olika åsikter kring vikten av kläder men det är inte vad vår diskussion ska komma att handla om. Det är den följande diskussionen som jag tycker är intressant och typisk för skolan.

Efter att vi kommit fram till att det viktigaste är att läraren känner sig trygg i sina kläder kommer vi (som så ofta) in på föräldrasnack. Vi pratar om (bristen på) respekt för läraren. En lärare nämner situationer som kan uppstå i matsalen att elever vägrar äta för att det inte är gott. Det här, menar läraren, är något man får med sig hemifrån. Får man välja och vraka hemma blir det problem när man kommer till skolan och ska äta.

Jag kan hålla med, skolmatens syfte är främst att få i sig näring, att orka med hela skoldagen. Då blir det problem ifall eleven förväntar sig en matsensation vid varje besök i matsalen. Vårt samtal fortsätter och kommer in på att föräldrar förmodligen inte har de uppfostrande samtal om skolan som man hade förr i tiden. Att man tilltalar vuxna och lärare med en förtänkt respekt. Att det är ett privilegium att få gå i skolan. Att det är viktigt med utbildning osv.

Det är detta jag tycker är så typiskt med samtalen lärare emellan i skolan. Allt blir någon annans problem. Det är föräldrarnas fel att eleverna är oförskämda mot lärare. Det är föräldrarnas fel ifall barn inte gör sina läxor och kommer sent. Och visst, det här stämmer säkerligen till viss del. Den i särklass största påverkansfaktorn för hur det går för ett barn i skolan är föräldrarnas akademiska bakgrund och socioekonomiska faktorer. Då är det inte så konstigt att som föräldrarna är blir barnen. Men hur kan vi påverka detta?

”Det är min uppgift, mitt ansvar”

Det är för mig den viktigaste frågan. Det handlar om att äga ett problem och våga göra det. Hur ska vi kunna påverka vad föräldrarna säger till varandra, miljön barn befinner sig i hemma eller vad föräldrar gör? Det är närmast omöjligt. Men det vi kan påverka är verksamheten i skolan. Vad eleven kommer med för ryggsäck till skolan är fasta parametrar och inget jag anser att vi bör slå oss fria från genom att säga att det är föräldrarnas ansvar.

För när vi som skola vågar äga problemet, då har vi också makt att göra något åt det. Det spelar egentligen ingen roll om vi har elever som bara äter pasta. Vi löser det problemet så barnet inte går hungrig under dagen. Ifall en elev beter sig dåligt mot sina kamrater, då jobbar vi extra med värdegrunden och vänskapsrelationer i skolan.

Det låter kanske som att jag försöker komma med enkla lösningar här. Skolan har trots allt ett oändligt ansvar när det kommer till att ge eleverna den utbildning de har rätt till. Lärare vänder sig ut och in för att få undervisningen att fungera. Jag menar på inget sätt att förminska lärarens uppdrag och kasta tillbaka det i lärarens knä. Det här är komplext och svårt. Men första steget är att se problemet och inte skjuta ifrån sig det. Bara för att vi har många problem att bolla med betyder det inte att jag per automatik kan genom en försvarsmekanism skjuta ifrån mig sådant som är svårt.

Jag måste våga se vad jag som lärare faktiskt kan påverka. Och kan jag inte påverka så finns det alltid något jag kan göra ändå. Jag kan lyfta problemet vidare inom organisationen till rektor eller elevhälsoteamet. Det är inte fult att våga be om hjälp för sådant jag inte kan hantera.

Till slut är det trots allt jag som står i klassrummet, och det är jag som har ansvar att bedriva undervisningen med de elever jag har framför mig. Oavsett vilka de är. Det är min uppgift, det är mitt ansvar. Och för att kunna hitta lösningar måste jag sluta prata om vad föräldrar gör och inte gör och börja prata om vad skolan kan göra för att stötta eleverna och/eller föräldrarna.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm