Det är faktiskt helt okej att känna att allt är mörkt och svart ibland

”Gräv där du står” är ett vanligt uttryck som används för att uppmuntra debuterande författare att se vilka historier som finns omkring dem. Under en riktigt tung dag kan jag känna att om jag gräver där jag står kommer jag att falla ned i en djup, geggig grop och sedan aldrig komma upp ur den. Livet känns gyttjigt emellanåt och det är svårt att hitta den där tråden som man ska dra i för att lösa upp livsknuten.

Det är november och mörkret tränger sig på. Jag blir lätt sittandes i soffan på kvällarna eller somnar till när jag nattar barnen (ofta innan barnen själva har somnat), vaknar lagom irriterad och kommer ner till nattugglorna (tonåringarna) som vill ha en andra middag serverad eftersom hungern åter river i magen på dem. Lägg därtill jobb, vob och vab, utebliven träning, barnens läxor och all annan otillräcklighet och du har fångat en bild av en rätt så vanlig novembervardag i mitt liv.

Det är då ganska lätt för mig att dra på den där offerkoftan, gråta en skvätt och tycka synd om mig eftersom jag aldrig får tid till att ta hand om mig själv eller ägna mig åt någon form av livskvalitet. Jag är visserligen ofta överdrivet positiv men även jag kan hamna i tillstånd då jag har svårt att komma ur mörkret som dominerar dagarna under vintern.

Välj att förstå mig rätt nu, jag menar förstås inte ett mörker som orsakas genom ett tillstånd av depression eller liknande. Det jag menar är det där mörkret som kan uppstå av upprepade dagar utan tillräckliga marginaler där allt oplanerat kan få plats.

I veckan tvingade jag dock ut mig själv i elljusspåret (vad ljust det är där!) och de första två kilometrarna ältade jag min egen bitterhet över hur icke-existerande dessa livsmarginaler är. Efter ytterligare två kilometer kom jag inte ihåg vad det var jag tyckte var så jobbigt och den sista kilometern kände jag mig lätt som en fjäder. Rundan avslutades med ett bad i havet.

”Just do it” är Nikes fenomenala slogan och av någon oförklarlig anledning så känns uttrycket alltid mer lämpligt efter att jag har gjort själva ansträngningen. ”Just did it” vill jag triumferande skrika tillbaka efter min löprunda. Hur svårt ska det vara?

”Acceptans är ett ord som kan vara skönt att säga högt när det är som värst”

Vi vet ju oftast vad som får oss att må bättre, bli starkare och hitta energi och ändå väljer vi, om än passivt, att inte göra just det. För om vi gör det så är det ju inte längre synd om oss. Och om det inte är synd om oss så kan vi inte förtjäna medlidande. Och om vi inte får medlidande så får vi inte bekräftelse och blir vi inte bekräftade så känns det lätt som att vi inte finns.

Fast nu när jag är ute på andra sidan igen så kan jag ju känna att jag inte behöver den där bekräftelsen längre. Att det är ganska skönt att känna sig lite starkare, lite mer maktfull. Och när jag känner mig starkare har jag lättare för att ge av min energi till någon annan som behöver den mer och då slutar det nästan alltid med att jag får mycket tillbaka. Och när jag får kärlek och omtanke tillbaka så blir jag så där varm och lycklig som alla förtjänar att vara de där blåsiga och mörka novemberdagarna.

Så när vi känner att vi borde få mer uppmärksamhet, bekräftelse, medlidande, omtanke eller kärlek så är det dags att börja ge just detta. Och när vi ger så får vi tillbaka. När vi tillför omgivningen värde så blir vi värdefulla för de omkring oss. Jag vet, det kan låta klyschigt men min erfarenhet är att det nästan alltid fungerar så.

Men med det sagt så är det faktiskt helt okej att få känna att allt är mörkt och svart ibland, för den känslan äger var och en av oss. Mörkret lättar nästan alltid efter ett tag och utan dalar finns heller inga toppar.

Acceptans är ett ord som kan vara skönt att säga högt när det är som värst. Acceptera att nu är det skitjobbigt och slitigt men snart vänder det igen. Gör det bästa av situationen och orkar du så se till att ”just do it” när det kommer till saker som du innerst inne vet kan få dig att känna glädje igen.

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.