Dagens inlägg innehåller tre funderingar.

Den första handlar om konservatismens medvetna skapande av rangskillnader i samhället.

En av konservatismens grundpelare är enligt Russel Kirk förvissningen ”…att ett civiliserat samhälle behöver rangskillnader och klasser (order and classes).” (Russel Kirk, The Conservative Mind (1954), citerat ur Ernst Wigforss, “Om provisoriska utopier”, Insikt och handling 2 (Lund 1958), s. 105-106).

Det nordiska arbetet med att motverka detta synsätt och istället ge alla barn samma chans och som dåtidens liberaler och socialdemokrater ledde gav oss enhetsskolan. Denna revs ner i Sverige genom friskolereformen 1992. Genom att ge mer välbeställda människor möjligheten att fly skolor med barn de inte vill att deras barn ska umgås med har vi nu skapat en tydlig tudelning av befolkningen.

Det illustreras tydligt genom följande bild som kommer från professor Jonas Vlachos twitterkonto:

Svenska barn går nu i två olika typer av skolsystem beroende på föräldrarnas inkomst och härkomst. Var det detta vi ville? Och berättade man det för oss?

* * *

Min andra fundering handlar om att en regering satte Håkan Sörman, som är ordförande i styrelsen för den största skolkoncernen Academedia, att utreda den kommunalekonomiska utjämningen och därmed kunna påverka skolfinansieringen till det bolag han är ordförande i (Fi 2022.03).

Det här är något som Marcus Larsson på tankesmedjan Balans skrivit mycket om. Det måste sägas rent ut att detta är jäv och korruption på en nivå så att man inte riktigt kan förstå att man lever i en västerländsk liberal demokrati (men det gäller ju i hög grad frågan om offentlig insyn i all skolverksamhet också, lobbyister och politiker i skön förening mm. mm. – listan kan göras lång).

* * *

Den tredje funderingen är mer av ett hejarop. Hurra för rektor Linnea Lindqvist som fortsätter med sitt enorma arbete för den svenska skolan. Hon är som sin egen utredningstjänst och utredningskansli i ett.

Jag har sagt tidigare att hon borde få medalj, men det kanske snarare är ett uppdrag att göra sådant här hon borde får betalt av staten för att göra. En person som henne kanske kan ersätta en sådan som Håkan Sörman ovan?

Nu har hon tagit fram ett förslag till hur skolans finansiering kan ordnas som förtjänar att läsas av många och tas på allvar i parti- och regeringskanslier.

En rubrik i en lärartidning fick mig att fundera: ”Nya skolministern Lotta Edholm … _ så vill hon skapa en ny skola”. Först blev jag så där trött som vi inom skolan ofta blir över alla utspel. ”Vad ska hon nu hitta på”, tänkte jag. Sedan inser jag ju att skolministern inte är ansvarig för rubriksättningen. Men rubriken belyser något.

Det verkar finnas en förväntan i Sverige på att skolministrar ska göra om och förändra hela tiden. Inte minst gäller det betygsystem och kursplaner. Det hade ju varit rimligt om det var riksdagens och regeringens ledamöter och deras kanslier som var bäst lämpade att göra sådana saker. Men det är de ju inte – för det första.

För det andra innebär en sådan ordning eller förväntan att skolpolitik, ända in i små detaljer, blir ryckig och svår för professionerna i skolan att hantera. Och det är ju dessa professioner som i verkligheten kan de här frågorna.

Ta en sådan sak som att det står i Tidöavtalet (och därmed är ett uppdrag till skolministern) att ”Skolledningen ska ha mandat att besluta om ordningsregler (elever ska kunna ge synpunkter och förslag, men rätten att vara med i beslutandet tas bort).” Det vill säga: Vi ska tydligt uttrycka att det är en auktoritär ordning som gäller och för elever är det lyda som gäller.

”De tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna”

Det blir en sådan kontrast till när man lyssnar på en framgångsrik rektor med svåra förutsättningar, Raija Ilkonen, på Enbacksskolan i Stockholm. Hon beskriver det som en framgångsfaktor att de tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna. Och att de där använde elevernas egna ord. Det var viktigt för att om arbetet med ordning inte vilade på både de vuxna och eleverna blir det inte hållbart.

Hon kan också berätta att de införde regler om bemötande. Men inte för eleverna utan för lärarna. Det är avgörande för hennes och hennes medarbetares elever att de vuxna runt omkring bemöter dem så att de får hopp.

Regler, kursplaner, betygsystem som tas fram långt från skolan och nya vart fjärde år eller oftare är helt enkelt inte ett framgångsrecept. Jag blev så glad över ett samtal som vi hade i podden ”Kornhall & Netz” med den finske statssekreteraren Dan Koivulaakso (kommer snart att läggas ut där poddar finns) där han beskrev att sådana frågor inte beslutas om av riksdag och regering i Finland. Att man tvärtom mycket medvetet har frikopplat den politiska nivån från beslut som rör de professionellas sakområden i skolan. Detta för att undvika sådana problem.

I övrigt gläder jag mig åt att det snart nu bara finns ett lärarfack. Det innebär också att den här bloggen i den här formen snart tar slut. Det här var inlägg nummer 268 så det har blivit ganska många!