En av de saker som gjorde att jag engagerade mig i skoldebatten från början var lärarbristen i den svenska skolan. Jag skrev om det till exempel i ”Barnexperimentet” och här i Skolvärlden menade jag 2014 att en av de saker som skulle behöva åtgärdas för att komma till rätta med lärarbristen var synen på läraryrket som en tävling.

Jag menade då, och menar fortfarande att:

…detta (individuell lönesättning) bör om inte ersättas så åtminstone kompletteras (där detta blir den huvudsakliga komponenten!) med en ordentlig nationellt bestämd lönetrappa; en trappa med flera steg som bygger på gemensamma, tillsammans med professionen framtagna, kriterier. Kriterier med tydligt fokus på formella meriter och där varje steg innebär ett större ansvar. Det skulle stärka kåren.

På tisdagen kom nya siffror från Skolverket om hur många lärare som kommer behövas i framtiden. Man skriver nu ner prognosen om den framtida lärarbristen på grund av nya siffror på hur många elever det kommer vara i skolan, men det kommer fortfarande att fortsätta fattas en mängd lärare, speciellt under de närmaste åren.

Mängder av elever kommer att fortsätta att gå till klassrum där det finns inte behöriga lärare under all överskådlig framtid. För vi har ju redan nu en allvarlig brist.

Men vi måste också prata om den systematiska skillnaden i denna brist som finns mellan kommunala skolor och privatskolorna. Tankesmedjan Arena Idé har också nu släppt en rapport där de tittar på hur det ser ut med behörigheten och hur det skiljer mellan kommunala skolor och privatskolor. Rapportförfattaren Johan Enfeldt skriver:

”I dag är bara 82,0 procent av lärarna som undervisar i grundskolan behöriga. I de kommunala skolorna är andelen behöriga lärare 84,5 procent. I friskolorna är andelen behöriga lärare betydligt lägre, och ligger nu på endast 69,7 procent.”

Det är en dramatisk skillnad! Han menar därför att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning som tittar på hur finansieringen av skolan borde förändras så att det inte lönar sig att anställa obehöriga lärare. Jag kan tycka att det är en sak som den nu arbetande förstatligandeutredningen kunde ta med i sitt arbete. Det är inte acceptabelt att den vinstmotiverade delen av skolsystemet så flagrant avviker från det demokratiska samhällets kvalitetskrav på skolverksamhet.

Johan Enfeldt har också ett konkret förslag på ett sätt att försöka locka fler lärare tillbaka till skolan. Han föreslår:

  1. Rätt till tjänstledighet i ett år för behöriga lärare som i dag arbetar utanför skolan om de går tillbaka till en lärartjänst.
  2. Ekonomisk kompensation till arbetsgivare som beviljar sådan tjänstledighet i syfte att kunna rekrytera och lära upp en ersättare. Behovet av behöriga lärare berör hela samhället. Det är därför naturligt att andra privata och offentliga arbetsgivare involveras för att lösa bristen.

Jag tycker det förslaget är bra. Dels för att det signalerar tydligt att staten vill ta ansvar, dels för att det pekar ut att det är hela samhällets uppgift att lösa det här. Skolan är för viktig för vår framtid för att hanteras som vilken verksamhet som helst. Det är ingen bilfabrik utan en demokrati-fabrik!

Men jag tror inte att detta räcker utan att det är en del av vad vi måste göra. Framför allt måste vi vända tillbaka till grunden. Hur kan vi locka rätt ungdomar att vilja bli lärare? Jo, genom att åter göra det till det ansvarsfulla och fria arbete det en gång var. Genom att lärare inte är utsatta för rektorers godtycke i lönesättning och genom att tydligt reglera lärares arbetstid. 2015 skrev jag här att vi behöver:

  1. Ha kraftfulla åtgärder som gör att vi får in lärare i systemet. Vi måste skicka en tydlig signal både till de ungdomar som nu går i gymnasiet men också till de som övergivit läraryrket att det är ett framtidsyrke på alla sätt. Detta genom garanterad både individuell och kollegial kompetensutveckling, förmånliga studievillkor och ett förändrat löneläge tillsammans med förändringar i arbetsvillkor. Man bör definitivt diskutera ett återinförande av undervisningsskyldigheten och skapa ett genomskinligt och transparant lönesystem.
  2. Bygga dessa insatser och det nämnda institutet i samtal med berörda parter det vill säga professionerna, lärosätena och huvudmännen.
  3. Statens roll i detta är att skapa förutsättningar och övervaka men inte att detaljstyra utförandet.

Jag tycker det stämmer fortfarande. Det institut jag nämner är det som OECD föreslog i sin rapport 2015.

Jag tror vi behöver en samlad vision för läraryrket i Sverige. Och att en av pusselbitarna för det byggs genom en lärarutbildning som vilar på en gemensam tanke om vad läraryrket är och hur man bäst förbereds för det.

Man föreslog (s. 111) skapandet av ett offentligt finansierat, semi-autonomt National institut for lärar- och skolledarkvalitet, för att integrera forskning och praktik, utveckla standarder, modeller och ramverk för grundutbildning och fortlöpande professionell utveckling, och ta itu med det nuvarande, mycket splittrade tillståndet i grundläggande lärarutbildning. Det var en bra tanke. Vi måste göra saker nu men också för framtiden.

Det är också min övertygelse att utifrån det läge vi nu fortsatt har måste diskutera om inte ett förstatligande av det offentliga skolsystemet (inte friskolorna), är den enda vägen som är möjlig om vi tillräckligt snabbt ska få till de förändringar som behövs, för att locka unga till yrket.

Kommentera

Filippa Mannerheim som bland annat är känd för att ha skrivit en av de mest uppmärksammade debattartiklarna om skolan på senare år har skrivit en bok om undervisning (”Konsten att undervisa, en bok om lärarens hantverk”).

Det kommer finnas en och annan därute som kommer avvisa den som gammalmodig och bakåtsträvande.

Jag ska vara tydlig med att jag inte är en av dem. Det Filippa skriver ner är en utmärkt manual, inte minst för en oerfaren lärare. Den är bra att ha i handen om man vill lära sig en del av det fundament som man en gång i tiden, medan man undervisade i metodik där, fick med sig från lärarutbildningarna. Det handlar om grundläggande undervisningsmetoder som man kan hitta över hela världen och som fungerar väl.

Det som gläder mig speciellt är hennes inställning till bedömning. Ta bara en sådan sak som att hon skriver att man inte kan ha samma prov till två olika klasser om inte undervisningen i båda klasserna varit likadan. Om du i den ena klassen på grund av olika saker inte kunde täcka ett område tillräckligt djupt kan du inte fråga djupa frågor på det området i den klassen. Annars blir det bara pennalistiskt mot den klass som inte fått möjlighet att lära sig. Och det enda du mäter är en skillnad mellan klasser som beror på dig som lärare och vad du gjort och inte på vad dina elever gjort.

Det intressanta är att samma resonemang kan sträckas ut till våra invecklade betygskriterier. Bedömer du eleverna mot en standard som Skolverket satt upp? Har inte din undervisning något med detta att göra?

Filippa skriver, Liksom Majsa Allelin i sin avhandling, att i skolan idag har bedömning blivit ett undervisningsinnehåll.

Jag blev extra glad åt Filippas resonemang om detta för det känns som en vettig röst i all den kriteriestress som annars präglar mycket av samtalet om skolan i Sverige, inte minst bland lärare.

Jag ska föreläsa nästa vecka. På en av bilderna har jag skrivit (och det var innan jag läste Filippas bok):

  • En lärares jobb är inte att förmedla kriterier och bedöma elever.
  • En lärares jobb är att undervisa så barn och unga lär sig.

Det tål att tänka på och kan föra med sig ganska stora konsekvenser. Och jag tror mer glädje i klassrummet.

Kommentera

Den nya socialdemokratiska regeringen fick en liten förändring på utbildningsdepartementet. Anna Ekström fortsätter vara ansvarig för departementet men flyttar fokus till högskolan, medan Lina Axelsson Kihlblom kliver in som skolminister.

Varför den här förändringen sker vet jag inte. Matilda Ernkrans har inte gjort så mycket väsen av sig som minister för högre utbildning och forskning och kanske vill Anna Ekström hinna med att göra något där innan nästa val?

Eller är det helt enkelt egentligen en förstärkning av det arbete som sker på skolsidan med alla de utredningar man kanske vill hinna göra något av – också det innan valet?

En sak är säker och det är att det är en tydlig markering av att Socialdemokraterna menar allvar med att de vill förändra skolmarknaden i Sverige. Lina Axelsson Kihlblom har utmärkt sig genom att vara en frispråkig rektor och skolchef som aldrig har backat från att framföra den kritik som hon delar med Sveriges lärare. Ett exempel finns här i Skolvärlden där hon skriver:

”Sverige står ut i jämförelse med andra länder och vårt skolsystem är extremt, så är vårt mående bland unga. Utslagning från en alltför svår läroplan, betygssystem med underkänt tidigt i åldrarna, gymnasiebehörighet, introduktionsprogram, det oorganiserade skolvalet, skolsegregation är huvudanledningar till att cirka 15 procent av Sveriges femtonåringar underkänns i en obligatorisk skolform och förvägras ett nationellt gymnasieprogram och därmed ett yrke och etablering i samhället.”

Lina har gedigen erfarenhet av att arbeta på olika nivåer i skolsystemet och satt med i Skolkommissionen. Man kan inte säga att hon inte vet vad hon pratar om.

Det ska bli intressant att följa henne och Utbildningsdepartementet från nu och fram till valet. Och i valet hoppas jag att Sveriges lärare visar att de är många genom att tydligt markera mot de politiker som fortfarande inte vill lyssna på de professionella i skolan.

Kommentera

Margit Richert skrev häromdagen årets vassaste kulturdebattartikel om drivkrafterna bakom marknadiseringen av välfärden. Hon beskriver hur hon som då troende nyliberal får höra sin dåvarande älskare, en högt uppsatt kristdemokrat säga ”Det går ju inte att göra Sverige borgerligt med argument. Vi får blöda sönder systemet. Lem för lem.”. Det hon beskriver var en plan för att omvandla systemet genom att ha sönder det.

Och blöder gör ju systemet. I mängder av svenska kommuner sitter man och betalar ut retroaktiva miljoner till friskolor. Miljoner som friskolorna har ”rätt” till eftersom deras etableringar har gjort den kommunala skolan dyrare per elev.

På grund av den naiva tron på att företagande är det bästa sättet att sköta allt räknar man också med att kriminella varje år plockar många miljarder ur de så kallade välfärdssystemen.

Lägger vi på det de vinster som utländska riskkapitalister som äger svenska skolkoncerner har tänkt sig tjäna på det extrema svenska skolsystemet och vinsterna man räknar med i företag som mjölkar den svenska vården, omsorgen, barn- och ungdomsvården på pengar så är det ingen tvekan om att systemet blöder och det på ett grovt sätt.

Omvärlden tittar på vårt experiment och blir oroade. Nu kom det till exempel signaler om att Norge inte kommer införa betygsintag till gymnasierna i hela landet. Man väljer att gå i riktningen mot ett sammanhållet skolsystem istället för konkurrens mellan skolor. Jag tro det som sker på andra sidan kölen skrämmer.

”Svårt att kombinera med ett vinstintresse”

Det här med vinster i välfärd och skola är också något vi svenskar inte gillar, vilket SOM-institutet visat år ut och år in. Konstigt nog utan att man sett spår av omvärderingar i de partier som värnat ett sådant system. Men det börjar visa sig sprickor nu. Man kan se svängningar på ledarsidor och på partikongresser även om fasaden fortfarande verkar försöka hållas intakt.

För det är inte alla som likt det moderata kommunalrådet i Lomma, Robert Wenglén vågar säga det så många vet: Att kejsaren är naken. Han säger i en intervju i Hallandsposten att friskolorna sysslar med ’cream skimming’, och att det är svårt att kombinera en likvärdig skola med ett vinstintresse.

Bland skolmänniskor är motståndet mot det svenska marknadssystemet kompakt. Vinstintresset är fjärran från de ideal som besjälar oss som arbetar med skola och bildning. Därför är det oerhört glädjande att Socialdemokraternas ledning, av sina kongressombud, nu om än motvilligt ska driva frågan om vinsterna inte bara i skolan utan i välfärden i stort.

Mattias Karlsson som är chefredaktör på Hallandsposten avslutar artikeln om Robert Wenglén med:

”Robert Wenglén vill se ett kommunalt veto för etableringar av friskolor, ett gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor, konkurrens på lika villkor och ett förbud mot aktiebolagsdrivna skolkoncerner.

’Och så måste vi hitta ett sätt att kompensera de skolor som har de största utmaningarna.’

Så säger moderaten i Lomma.

Så borde partiledningen i Stockholm säga.

Så borde Moderaterna i hela Sverige säga.”

Jag kan bara hålla med.

Kommentera

Jonathan Swift skrev 1729 ”Ett anspråkslöst förslag för att hindra fattigas barn från att bli en börda för sina föräldrar eller landet och göra dem nyttiga för allmänheten”. Boken var naturligtvis en satir. Hans förslag gick ut på att de fattiga kan förbättra sin ekonomiska situation genom att sälja sina barn som delikatesser till rika människor. Swift argumenterar noggrant för sitt förslag. Han beskriver till exempel olika sätt att tillreda barn.

Att på det här viset vända på ett problem och genom en annan lins visa på orimligheter i resonemang är ett klassiskt sätt att belysa problem på och ledde till en omfattande debatt om situationen för fattiga i Irland.

Journalisten Sten Svensson tar till ett sådant grepp i en debattartikel i Göteborgsposten där han funderar över hur både orimligt och dessutom olagligt det skulle vara om det var staten som gjorde det som koncernskolorna gör runt om i landet. Han beskriver bland annat vad som händer när koncernskolor etablerar skolor och lockar till sig de mer välsituerade föräldrarnas barn:

”I det läget måste kommunen banta sin skolorganisation. Små skolor och skolor i utkanten av kommunen är de första som drabbas. Förlorare blir också de kommunala elever som behöver extra stöd i någon form. När koncernskolan fått sitt räcker inte resurserna till samma omfattning av specialundervisning och elevvård etcetera som tidigare. Då koncernskolan värvat de flesta elever med välutbildade föräldrar ökar kommunens andel av elever vars föräldrar har korta utbildningar. Det i sin tur höjer kostnaderna per elev för kommunen och det höjer nivån på skolpengen. Ju mer segregerad kommunen blir, desto mer lönsamt blir det för skolkoncernen.”

Men, skriver han:

”En statlig skolkoncern kan inte aktivt segregera elever och dessutom gynnas ekonomiskt av skolpengssystemet. Det skulle bryta mot skollagen som säger att skolan ska vara likvärdig och att resurserna ska fördelas efter behov. Nej, staten startar inga skolbolag utan överlåter det uppdraget till de privata skolkoncernerna. Staten kör nämligen med dubbla regelverk, ett för kommunerna som säger att skolan ska vara likvärdig och ett annat för de fristående skolorna som tillåter dem att tjäna pengar på att motverka likvärdigheten.”

Det vill säga att staten har gett skolkoncernerna rätt att göra det som vore olagligt för en statlig skola att göra. Att vi befinner oss i en sådan situation kan få en att fundera på om man lever i en dröm eller kanske snarare en mardröm.

Vem har tänkt ut detta? Hur kan det få vara på det sättet?

Apropå mardrömslika nutidssituationer och böcker (som ju t.ex. Jonathan Swift skrev flera bra) har Internetstiftelsen i en ny undersökning bland annat visat att:

  • sociala medier är den främsta digitala nyhetskällan bland barn och ungdomar i skolan.
  • inte ens hälften av de som går på högstadiet och gymnasiet har läst en pappersbok det senaste året.

Vad kommer det här att leda till på sikt? Och återigen: vem bestämde att det skulle vara på det sättet? Tycker vi att det är okej? Om inte – varför fortsätter det?

Håller vi på att koka grodan (barnen) så långsamt att vi inte ser förändringarna och riskerna?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.