Dagarna är oändliga och juni-natten ”blir inte av”, för att låna Harry Martinssons ord. Det kanske är dags för en kort sommarbetraktelse detta pandemins år 2021.

Jag ska inte stanna vid pandemin utan bara kort nämna att jag är full av beundran för allt det arbete som lagts ner i skolan det här året. Detta trots vad jag ser som försumlig och icke tillfredsställande hantering från olika myndigheter. Det är som lärare numera helt betraktas som försumliga i systemet. Lite ”collateral damage” (indirekta skador, fri övers) bland dem är inte så viktigt.

Medan det ju faktiskt är så att skolsystemet står och faller med våra lärare. Något som redan Fridtjuv Berg skrev 1883. Om vi bara får rätt ungdomar att välja läraryrket så har vi kommit långt på vägen menade han. Och det är en sanning som står sig.

  • Infantilisera inte läraryrket!

När jag är inne på det så slås jag av hur lärare allt mer ses som lydiga robotar och allt mindre som autonoma professionsutövare. Ett i raden av symtom på det är Skolinspektionens rapport om läromedel.

Jag tycker att det är ett fall framåt att man bryr sig om läromedel. Men det finns en underton i rapporten som, om man inte är försiktig, leder till en infantilisering av lärarkåren.

Att rektor har det övergripande ansvaret på en skola är en självklarhet. Men en lika stor självklarhet är att det är lärarna som individer och kollegium som är utbildade till och arbetar med undervisning inklusive att avgöra vilka arbetsredskap de vill använda. Men denna förminskande inställning till läraryrket går igen i så mycket – från detaljerade betygsmatriser till det fokus på nationella prov som kontrollinstans för lärares påstått försumliga arbete som uppstått.

  • Gör något åt grundproblemen istället!

Det vi borde diskutera är hur läraryrket på allvar kan återställas. En av grundbultarna i det diskuteras väldigt sällan. Och det är en dimension som hör intimt ihop med synen på läraren.

Betygsättning är myndighetsutövning som alla lärare vet. Men betraktas lärare som tjänstemän i det offentliga? En grundläggande fråga – som aldrig utretts i Sverige – är om en sådan myndighetsutövning egentligen kan genomföras inom aktiebolag. Det här låter kanske tekniskt men det är oerhört viktigt. Det är något som utredaren mm Per Molander lyfte på ett seminarium för någon vecka sedan på ABF i Stockholm.

Han fick under seminariet understöd i problemen kring att driva skolor som aktiebolag av Ann-Marie Pålsson, som ju fått i uppdrag av LR att utreda hur aktiebolagsformen skulle kunna tas bort som driftsform i skolan. Hon menar att det finns fler grundläggande krockar mellan aktiebolagslagen och de lagar som offentlig verksamhet lyder under.

En av de viktiga observationerna här är att frågan aldrig har blivit utredd! Vi har ett skolsystem där viktiga lagar som demokratin verkar inom kanske satts ur spel utan att man har brytt sig om att ta reda på om så är fallet.

  • Begränsa etableringsfriheten!

När vi ändå är inne på det spåret: Almega gick i DN-debatt ut och menade att det faktum att skolvalet är uppskattat i utsatta områden är ett bevis för att det är bra med skolval och friskolor. Men det är faktiskt inte så man avgör om ett skolsystem är bra. Några dagar senare kommer också Skolinspektionens beslut (Dnr SI 2019:7842) där ännu en skola stängs på grund av både ekonomiska oegentligheter och koppling till terrorism.

Hur kan vi ha ett skolsystem där också barn, inte minst i utsatta områden, blir ”collateral damage”? Företrädarna för dagens system brukar hävda att de stängda skolorna visar att systemet fungerar. Nej det gör det inte. Det visar att barn far illa! Skolstängningar har kraftfulla negativa effekter på de elever de drabbar.

I Skolinspektionens beslut står:

”Av Säkerhetspolisens uppgifter framgår vidare att nuvarande styrelse direkt eller indirekt har kontakt med personer som är under uppföljning av Säkerhetspolisen utifrån att de anses bidra till tillväxten av den våldsbejakande islamistiska miljön i Örebro. Det är allvarliga uppgifter.”

”Av utredningen i ärendet framgår att det finns en fordran på ett aktiebolag uppgående till ett för Stiftelsen mycket betydande belopp. Aktiebolaget tillhör den s.k. förbjudna kretsen enligt stiftelselagen och Skolinspektionen bedömer att det kan röra sig om ett otillåtet penninglån. Lånet står även i strid med Stiftelsens ändamål som är att bedriva skolverksamhet.”

Vi behöver alltså konstatera att svensk myndighetsutövning och ansvar för barns skolgång och fostran under en, enligt Skolinspektionen, tid bedrevs av ekonomiska brottslingar och terrorister. Hur kan det ens vara möjligt?

Skolinspektionen skriver om deras prövningar att:

”I förarbetena till lagstiftningen om ägar- och ledningsprövning uttrycks att syftet med lagstiftningen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn, vilket är viktigt för samhällets förtroende för sektorn.”

Eh – nej. Men det är så friskolesektorn ser det – att det handlar om förtroendet för dem. Men det samhället borde bry sig om är barnen som drabbas. Jag kan bara instämma i Expressens Anna Dahlgrens kommentar: ”Hur många skandaler tål den svenska skolmarknaden? Borgerligheten måste sluta vara så ideologiskt förblindad och ta sitt ansvar att rensa upp bland avarterna.”

  • Till slut:

Skola är långt ifrån elände och mörker. Det är tvärtom. Hur systemet än är riggat går sammanlagt miljoner barn, ungdomar och vuxna till sina arbetsplatser i skolan och det som sker där är fullt av engagemang, av lust och upptäckarglädje. Det finns en inbyggd motor i skolan. Det är helt enkelt roligt att ses, roligt att lära sig och inte minst roligt att undervisa. Mötet med eleverna är det som motiverar och som driver. Nu hoppas vi få tillbaka de mötena överallt när pandemin klingar av.

Om du vill ha lite motivation kring arbete med elever så finns det tre filmer på den här kanalen på Youtube. De är skapade av ett EU-projekt ”European Tool kit for Schools”. En av filmerna är från Malmaskolan i Kolsva!

Glad sommar!

Kommentera

Det var en gång ett land. Landet lagom. Ett land där man trodde på att man kunde styra saker så att det blev bra för medborgarna.

Därför ordnade man så att lärare och rektorer var välutbildade och statliga tjänstemän. Det var viktigt att alla skulle kunna lita på dem och skolan och att alla barn skulle få samma chans till en bra utbildning.

Eftersom alla som arbetade i skolsystemet var tjänstemän så lydde man också lagarna som till exempel betonade att skolor skulle vara lika bra för alla barn. Det gällde även de lokala skolstyrelser som, eftersom lagen sa att de skulle se till att skolan blev jämlik, funderade över var skolor skulle ligga, så att man skulle få en bra blandning på elever till exempel.

Eftersom man trodde på styrning i det lilla landet Lagom fanns det skolstyrelser lokalt och en överstyrelse för skolan. Det var en skola som faktiskt var berömd i hela världen för sin höga och jämna kvalitet. Det var ett land som också var beundrat för sitt rationella beslutsfattande när det gällde skolan eftersom man i landet trodde på forskning och utredningar som metod för beslutsfattande om viktiga saker.

Men så kom det en ny generation politiker som inte trodde på styrning och som tyckte det där med utredningar var tråkigt. De ville att allt skulle få vara vilt och fritt och spännande, och trodde också att man inte kunde göra fel om man bara ville väl. Och de hade kommit på en ny grej: att Marknaden och Näringslivet skulle fixa allt och dessutom göra det mycket bättre. Inte bara världsbäst alltså, utan världsbästelibästast skulle det nu bli!

Utan styrning och tråkig byråkrati skulle skolan ju bli minst lika bra och tillfredsställande som en ny bil!

”Man detroniserade lärarkåren”

Så man tog bort styrelserna, man detroniserade lärarkåren och rektorerna och man gjorde med ett penndrag skolan i landet Lagom till en världsunik tummelplats för internationella riskkapitalister.

(Vilka trodde lärarna de att de var förresten? Bortskämda akademiker som borde veta sin plats. In med dem i den vanliga grottekvarnen. Låt dem tävla med varandra och se till så att de känner sig lika otrygga som alla vi andra på en prekariats-arbetsmarknad).

LÄS MER – LR UTREDER HUR AKTIEBOLAG KAN FASAS UT FRÅN SKOLAN

I landet Lagom fanns det egentligen en allt överskuggande princip som i alla sammanhang inte fick kränkas. Det var det ”heliga kommunala självstyret”. Men eftersom det skulle lägga hinder i vägen för Marknaden och för de som vill tjäna pengar på skattemedel till skolan bestämde man att något lokalt demokratiskt beslutande kunde man inte ha i så viktiga frågor!

En egenskap i det ”system” som uppstod i landet Lagom är att det inte blev mycket till just system. En ”osynlig hand” är ju inte riktigt detsamma som ett system. Det som uppstod liknar mer sådant man studerar inom cybernetik och kaosteori. Ta skolpengen till exempel. Alla pratar om den men den var aldrig avsikten. Det var en bieffekt av en lagstiftning.

Många som jobbade i skolan i Landet (nu långt från lagom) hade helt enkelt inte längre till uppgift att i första hand lyda skollagen. Det är faktiskt sekundärt jämfört med deras första prioritet som naturligtvis var aktieägarnas intressen. För dem var några offrade elever här och där inget högt pris att betala för ännu en glad promenad till banken.

När nu data presenterades (igen) i landet (nu långt från) Lagom, om andelen obehöriga lärare i aktiebolagens skolor protesterade riskkapitalisternas samarbetsorganisation. Det var enligt dem:

  • 1. fel att påtala detta eftersom det visar att man var fientligt inställd till dem, och problemet var
  • 2. lärarnas fel eftersom de äldre (och då utbildade?) lärarna valde bort friskolorna.

Så det var inte deras fel!

(Jag har läst det ovanstående flera gånger men får inte riktigt ihop det. Jag ska försöka igen).

”Vi lever med ett bisarrt system”

I landet lagom (som ju blev landet så långt från lagom man kan komma) fanns nu ett världsunikt system med riskkapitalistägda privatskolor som tjänar pengar på segregation. Om man kan locka välutbildades barn till sina skolor kan man fylla klasserna, använda billiga personer som ”lärare” och casha in; ”varje barn extra till går direkt till vinst!”.

För att nu övergå till ett mer seriöst språkbruk: Vi lever med ett bisarrt system där de professionellas organisationer vill ha en annan ordning, där elever vill ha en annan ordning, där utredningar vill ha en annan ordning och där utländska bedömare rekommenderar en annan ordning, men där partikanslier leker tysta leken, för det är ju miljarder som står på spel.

”Collateral damage” i form av segregation och försämrade livschanser för de mest sårbara, skolnedläggningar och en trött yrkeskår är inte ett pris värt att betala för vinster åt utländskt riskkapital av svenska skattemedel ämnade att ge barn skolning, bildning och demokratisk fostran.

Jag ser med glädje att Ann-Marie Pålsson fått i uppdrag av Lärarnas Riksförbund att utreda hur vi kan få bort aktiebolagen ur skolan. Låt de där gubbarna för allt i världen finansiera bilfabrikerna!

Det demokratiska samhället är det som ska forma skolan.

Kommentera

En liten notis i nyhetsflödet: ”Det är bristande lämplighet i ägar- och ledningskretsen samt bristande ekonomiska förutsättningar som ligger till grund för beslutet”. Dessutom skriver Skolinspektionen i ett pressmeddelande att ägar- och ledningskretsen har lämnat missvisande information om bolagets ekonomi och låtit bli att betala skatt, enligt Altinget. Konsekvensen blir enligt Altinget att två skolor, en i Nacka och en i Stockholm behöver stänga till följd av beslutet. Skolornas elever kommer därmed att få byta skola.

För de som förordar en marknadsskola är det precis så här det ska gå till. En stark inspektion ska stänga skolor som drivs av oseriösa aktörer.

Men för eleverna är det naturligtvis en katastrof. Det sätter fingret på precis en av de saker som är grundläggande fel med det privatskolesystem vi har. Det är byggt för att skapa en marknad. Det är marknaden som staten bryr sig om att den ska vara frisk och må väl. Elever betraktas som en resurs i den marknaden och hur de råkar drabbas bryr sig inte staten och systemet om. Det är cyniskt och lika tragiskt varje gång det händer. ”Collateral damage” för att riskkapitalisterna ska kunna fortsätta festen i den svenska skolan.

Ett av de partier som valt väg och samtidigt snubblar i just marknadsfrågan är Liberalerna. Dess partiledare var ute och pratade om att det inte skulle vara okej om svenska skolor ägdes av kinesiska bolag. Samtidigt talade hon varmt om en svensk skolkoncern som tjänar stora pengar på segregationens drivkrafter och som ägs av en kedja av utländska riskkapitalistbolag och där spåren slutar i en ägarfamilj i USA. Ägarstrukturen är så komplicerad så Skolinspektionen har haft flera personer som försökt utreda den. Det är lite svårt att förstå argumentationen. Men det gäller mycket i det partiets skolpolitik.

Det parti som blev Liberalerna efter att ha hetat Folkpartiet bildades en gång genom en sammanslagning av två partier: De frisinnade och Sveriges liberala parti. Det är alltså ett parti som bytt namn. Något som dock kännetecknade partiet var att det då inte bytte hamn i betydelsen skepnad eller gestalt. Det var också länge lärarnas och folkrörelsernas parti. Ett arv som kanske ännu fanns kvar när förre partiledaren Jan Björklund gjorde skolan till sin fråga efter att ha varit skolborgarråd i Stockholm.

Men både i namn- och hamnbyten kan man nu verkligen undra vart de är på väg. Detta gäller också andra frågor som är än mer uppmärksammade. Hur har man gått från Bengt Westerbergs berömda uttåg från soffan där Ny demokrati skulle sitta med honom till den nuvarande partiledningens välkomnande av Sverigedemokraterna i ett regeringsunderlag? Något som faktiskt fått nämnde Bengt Westerberg att rekommendera borgerliga väljare som inte vill ha samarbete med SD att rösta på något annat än det parti han en gång var partiledare i (lyssna på min och Ingela Netz podd så får du höra honom säga just det). I sanning en dramatisk vändning.

”Precis som vilket neo-konservativt parti som helst”

Den liberala historien i det som sedan blev Liberalerna är i högsta grad en viktig del av svensk skolhistoria. Det är ingen överdrift att säga att liberaler och socialdemokrater tillsammans byggde upp den svenska skolan. Detta skedde från innan den allmänna folkskolans tillkomst ända fram till, men inte inkluderande kommunaliseringen. Under Göran Perssons kommunalisering stod liberalerna oförväget på lärarnas sida och röstade mot reformen. Men vad var det som hände sedan och vad är det som händer nu?

Nyamko Sabuni skrev nyligen en debattartikel om skolfrågor på DN och partiet har gjort en rad uttalanden i skolfrågor. Man vill nu: att barn ska gå mer i skolan, att man ska kunna tävla i svenska och barn i högre grad exkluderas, skickliga lärare ska belönas ännu mer, läroplanen rensas från allt utom kunskapsmål, och sedan då – så klart – ordning och reda. Precis som vilket neo-konservativt och marknadsliberalt parti som helst.

Men många av de frågor som lärarkåren, utredningar och OECD lyfter om svenska skolan lyser med sin frånvaro. Om skolvalets segregerande inverkan, om avlastning av alla lärare (inte belöning av få) och rimliga resurser till skolor med utmaningar, om att sätta bildning och demokrati i centrum av skolan?

En av de konstigaste sakerna i artikeln är den starka kritiken av den läroplan som nu gäller. Jag är den förste att säga att det finns brister i den. Men de ligger inte i att den innehåller mer än bara kunskap utan för mig handlar det om hur läroplanen tror man kan mäta kunskap; om betygskriteriernas märkliga inverkan på lärarkårens autonomi och självförtroende.

Men det som är märkligt i det Sabuni skriver är att den läroplanen faktiskt är framtagen av dem – av Jan Björklund. Det nämner hon inte med ett ord. Hur ska man kunna lita på ett sådant budskap? Bara för att hon är ny på posten kan hon väl inte bara hoppa över sitt eget partis historia?

Så vad är det för resa Liberalerna gjort sedan man släppte taget om den skola man byggde upp? När man efter kommunaliseringen öppnade dörren för en skolmarknad så övergav man det reformbygge för en skola där alla barn skulle få samma chans oavsett vem man var barn till. Idén om en sammanhållen skola är ju inte (som jag skrivit om tidigare) en socialdemokratisk idé utan faktiskt något som tex den liberale skolpolitikern och reformatorn Fridtjuv Berg hävdade med emfas redan på slutet av 1800-talet. Och det baseras på den grundläggande demokratiska upplysningsfilosofiska tanken om allas lika värde.

Det liberaler gjorde (och fått för lite cred för!) var att i samförstånd med andra goda krafter bygga ett gott samhälle. När det nu är makt till varje pris som gäller får vi krafter som inte bygger det samhället.

Det jag hör nu i mina kontakter med skolfolk är att partiet än mer alienerar sig från lärarkåren. ”Det är inte de utmaningar vi ser”, säger man. Varför man vill släppa både sin tydliga rågång mot de antidemokratiska krafterna samtidigt som man släpper kontakten med skolans folk i sin skolpolitik – det begriper jag inte.

Vem spinner den berättelsen och leder den verkligen framåt? Sverige behöver ett parti som tar lärarna och lärarnas frågor på allvar. Men som framför allt tar elevernas parti. Är en marknad verkligen så viktig att elevers skolgång ska trasas sönder bara för att staten och vuxenvärlden har fel prioriteringar i skolpolitiken?

Kommentera

Det har varit intressant, men inte särskilt smickrande för svensk politik att följa efterspelet till Riksrevisionens rapport om Pisa 2018. Själva sakfrågan handlar om dimensioner av kvalitetskontrollen av testet. Och egentligen handlar det om att allt för många rektorer valde att vara mänskliga. De ville inte utsätta nyanlända elever för förödmjukelsen att sitta igenom ett långt prov på ett språk de inte förstår.

Alla är eniga om två saker. Det ena är att det inte gjorde någon större skillnad för slutresultaten men också att det var fel så som det hanterades. Så bråket handlar om huruvida nog mycket har gjorts i efterhand för att komma tillrätta med problemen.

När det då gäller själva utbildningsministerns handlande så gav hon omedelbart OECD i uppdrag att undersöka saken. När de i sin tur sa att hanteringen var okej lade hon frågan åt sidan.

Det stora misstaget är kanske att Pisa inte längre ligger kvar inom forskningen utan att Skolverket tog in den i sin organisation?

Hur som haver. Oppositionspolitiker har nu sprungit benen av sig eftersom de nu ser sin chans att komma åt ett av regeringens starkaste statsråd. De vet om att Anna Ekström är kunnig, brett respekterad och skicklig. Att bli av med henne inför ett stundande val är en så stor skalp att man inte kan låta bli att försöka utnyttja situationen.

Om så skulle ske vore det en verklig förlust för svensk skola. Man får leta länge om man ska hitta en utbildningsminister med den kombination av kunskap, erfarenhet och handlingskraft som Anna Ekström har uppvisat. Trots en pandemi så har hennes departement medvetet och med respekt för såväl professioner som vetenskaplig kunskap tillsatt utredningar som gett väldigt viktiga underlag för kommande reformer i svensk skola. Utredningar som genom att de varit så väl genomförda dessutom har börjat få allt fler att ansluta sig till de reformförslag som lagts fram i dem.

”Till skillnad från Jan Björklund skjuter inte Anna Ekström från höften”

En intressant passus kring Pisa är ju att de positiva resultat som funnits i dem nu jämfört med tidigare inte är Anna Ekströms förtjänst. Så fort förändras inte skolresultat. Det är rimligt att det stopp och kanske återhämtning vi sett i Sveriges resultat jämfört med andra länder beror på någon eller några av de reformer som Jan Björklund genomförde när han satt på hennes post. Så ifrågasätter man de resultaten så ifrågasätter man ju också den effekten så klart.

Men till skillnad från Jan Björklund skjuter inte Anna Ekström från höften. Utspelen kommer inte först utan hos henne kommer utredningarna först. Det är en stor och viktig skillnad, en skillnad som skulle kunna leda till större politiska samförstånd jämfört med den konfrontativa politik Jan Björklund ofta förde.

I övrigt kan vi nu se att Folkhälsomyndigheten har kommit med nya prognoser. Istället för de förhoppningar de luftade om att tredje vågen skulle ebba ut i mitten av april siktar de nu mot sommaren. Det fanns ingen lärare som trodde på deras tidigare förutsägelser.

Vi har också nu sett en stark spridning bland ungdomar. Vi har sett att hälften av skolor som Arbetsmiljöverket inspekterat får kritik för brist på smittskyddsåtgärder och att en större andel av lärarna blivit smittade än genomsnittet i befolkningen. Ingen lärare blir förvånad.

Det som kan förvåna är den uppenbara nonchalans för människors lidande och lärares situation som Sverige uppvisat jämfört med våra grannländer.

Kommentera

Det här är en sådan skandal. Mycket större sådan än att skolor undantagit nyanlända elever från Pisa. Faktiskt.

Folkhälsomyndigheten har fört lärarna och antagligen också statsråd bakom ljuset. Jag har belyst det gång på gång, bland annat genom att referera till forskare som har kunnat visa det. Nu visar också Lärarnas Riksförbunds egen undersökning att det blivit precis som man kunde befara och lätt räkna ut.

Lärarnas Riksförbunds senaste medlemsundersökning visar att:

  • 24 procent av grundskollärarna har haft konstaterad covid-19, och 15 procent av lärarna på gymnasiet, samt studie- och yrkesvägledare (ni vet vad man sa: lärare blir inte mer smittade än andra…).
  • 6 av 10 svarande bedömer att de blev smittade på arbetsplatsen (ni vet man sa: man blir smittad hemma och på fritiden…).
  • Det kan jämföras med att cirka 10 procent av befolkningen i åldrarna 20–89 år har haft konstaterad covid-19, enligt Lärarnas Riksförbunds analys av Folkhälsomyndighetens statistik.

Lärarnas riksförbunds undersökning är en mindre undersökning bland 1 050 tillfrågade varav 59 procent svarade vilket är en hög andel. Men det finns ingen anledning att tro att en större undersökning skulle ge andra siffror vilket också verkar vara vad Anders Tegnell säger i sin kommentar.

Det är en kommentar som jag för övrigt tycker är typisk. Det han vill hantera är oro. Men det lärarna är oroliga för är smitta. Om Folkhälsomyndigheten agerade mer som en smittskyddsmyndighet skulle nog lärares oro stillas mer (om någon förstår vad jag menar med det). Det är inte oron som är problemet. Det är covid-19.

Det här uttalandet är dessutom felaktigt: ”När Skolvärlden tar upp siffran med statsepidemiolog Anders Tegnell vid torsdagens pressträff står han fast vid det som Folkhälsomyndighetens företrädare konsekvent har sagt: Lärare inte löper större risk att smittas av coronaviruset än andra yrkesgrupper i samhället.” Men det är inte vad LR:s siffror visar! Deras rapport visar att lärare löper samma risk som andra yrkeskategorier med många personliga kontakter. Det är en stor skillnad mellan de två budskapen.

”Vem bryr sig om lärarna i dagens skolsystem?”

Precis som Åsa Fahlén (och forskare innan henne) menar jag att förklaringen till att andelen smittade är högst i grundskolan självklart är att gymnasieskolans fjärr- och distansundervisning hjälpt till att hålla smittan nere. Nu när de öppnat tillstår myndigheten smittspridning på dem. Det är faktiskt bara de som blir förvånade över detta. Sveriges lärare blir det inte.

Åsa Fahlén sammanfattar LR:s undersökning med:

”Det är svårt att följa riktlinjer och rekommendationer, för att inte säga omöjligt. En del rekommendationer har uppfattas som rena hån av lärarkåren, och det är allvarligt att man under så här långt tid inte tagit det på allvar. Man har inte tagit lärarnas och vägledarnas oro på allvar, och det här visar att det är ett misstag”.

Jag vet inte om man kan kalla det ett misstag när man flera gånger har fått påpekat för sig konsekvenserna av vad man gör. Folkhälsomyndigheten har hela den här resan visat noll ödmjukhet inför lärares oro eller visat något tecken till att vilja erkänna misstag.

Men den ansvarige ministern bör bry sig om den lärarkår som är helt avgörande för Sveriges framtid. Redan innan detta var vi nere på 70 procent behöriga lärare i grundskolan i Sverige. I vissa kommuner är det bara 30 procent. Att utsätta den yrkeskåren för smitta utan rimlig chans att kunna skydda sig var inte rimligt i sig.

Men att ljuga för samma välutbildade yrkeskår om smittstatistiken är helt oacceptabelt.

Varför ska facken överhuvudtaget behöva bedriva smittskyddsarbete? Det borde vi ju ha en myndighet som gör! Ska facken verkligen behöva överpröva statliga myndigheters sifferexercis och propagandistiska kommunikation när det gäller en pandemi?

Den stora frågan jag landar i är: Vem bryr sig om lärarna i dagens skolsystem?

Kan det finnas ett samband mellan den frågan och lärarbristen?

Jag tror det.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.