Dagarna är oändliga och juni-natten ”blir inte av”, för att låna Harry Martinssons ord. Det kanske är dags för en kort sommarbetraktelse detta pandemins år 2021.

Jag ska inte stanna vid pandemin utan bara kort nämna att jag är full av beundran för allt det arbete som lagts ner i skolan det här året. Detta trots vad jag ser som försumlig och icke tillfredsställande hantering från olika myndigheter. Det är som lärare numera helt betraktas som försumliga i systemet. Lite ”collateral damage” (indirekta skador, fri övers) bland dem är inte så viktigt.

Medan det ju faktiskt är så att skolsystemet står och faller med våra lärare. Något som redan Fridtjuv Berg skrev 1883. Om vi bara får rätt ungdomar att välja läraryrket så har vi kommit långt på vägen menade han. Och det är en sanning som står sig.

  • Infantilisera inte läraryrket!

När jag är inne på det så slås jag av hur lärare allt mer ses som lydiga robotar och allt mindre som autonoma professionsutövare. Ett i raden av symtom på det är Skolinspektionens rapport om läromedel.

Jag tycker att det är ett fall framåt att man bryr sig om läromedel. Men det finns en underton i rapporten som, om man inte är försiktig, leder till en infantilisering av lärarkåren.

Att rektor har det övergripande ansvaret på en skola är en självklarhet. Men en lika stor självklarhet är att det är lärarna som individer och kollegium som är utbildade till och arbetar med undervisning inklusive att avgöra vilka arbetsredskap de vill använda. Men denna förminskande inställning till läraryrket går igen i så mycket – från detaljerade betygsmatriser till det fokus på nationella prov som kontrollinstans för lärares påstått försumliga arbete som uppstått.

  • Gör något åt grundproblemen istället!

Det vi borde diskutera är hur läraryrket på allvar kan återställas. En av grundbultarna i det diskuteras väldigt sällan. Och det är en dimension som hör intimt ihop med synen på läraren.

Betygsättning är myndighetsutövning som alla lärare vet. Men betraktas lärare som tjänstemän i det offentliga? En grundläggande fråga – som aldrig utretts i Sverige – är om en sådan myndighetsutövning egentligen kan genomföras inom aktiebolag. Det här låter kanske tekniskt men det är oerhört viktigt. Det är något som utredaren mm Per Molander lyfte på ett seminarium för någon vecka sedan på ABF i Stockholm.

Han fick under seminariet understöd i problemen kring att driva skolor som aktiebolag av Ann-Marie Pålsson, som ju fått i uppdrag av LR att utreda hur aktiebolagsformen skulle kunna tas bort som driftsform i skolan. Hon menar att det finns fler grundläggande krockar mellan aktiebolagslagen och de lagar som offentlig verksamhet lyder under.

En av de viktiga observationerna här är att frågan aldrig har blivit utredd! Vi har ett skolsystem där viktiga lagar som demokratin verkar inom kanske satts ur spel utan att man har brytt sig om att ta reda på om så är fallet.

  • Begränsa etableringsfriheten!

När vi ändå är inne på det spåret: Almega gick i DN-debatt ut och menade att det faktum att skolvalet är uppskattat i utsatta områden är ett bevis för att det är bra med skolval och friskolor. Men det är faktiskt inte så man avgör om ett skolsystem är bra. Några dagar senare kommer också Skolinspektionens beslut (Dnr SI 2019:7842) där ännu en skola stängs på grund av både ekonomiska oegentligheter och koppling till terrorism.

Hur kan vi ha ett skolsystem där också barn, inte minst i utsatta områden, blir ”collateral damage”? Företrädarna för dagens system brukar hävda att de stängda skolorna visar att systemet fungerar. Nej det gör det inte. Det visar att barn far illa! Skolstängningar har kraftfulla negativa effekter på de elever de drabbar.

I Skolinspektionens beslut står:

”Av Säkerhetspolisens uppgifter framgår vidare att nuvarande styrelse direkt eller indirekt har kontakt med personer som är under uppföljning av Säkerhetspolisen utifrån att de anses bidra till tillväxten av den våldsbejakande islamistiska miljön i Örebro. Det är allvarliga uppgifter.”

”Av utredningen i ärendet framgår att det finns en fordran på ett aktiebolag uppgående till ett för Stiftelsen mycket betydande belopp. Aktiebolaget tillhör den s.k. förbjudna kretsen enligt stiftelselagen och Skolinspektionen bedömer att det kan röra sig om ett otillåtet penninglån. Lånet står även i strid med Stiftelsens ändamål som är att bedriva skolverksamhet.”

Vi behöver alltså konstatera att svensk myndighetsutövning och ansvar för barns skolgång och fostran under en, enligt Skolinspektionen, tid bedrevs av ekonomiska brottslingar och terrorister. Hur kan det ens vara möjligt?

Skolinspektionen skriver om deras prövningar att:

”I förarbetena till lagstiftningen om ägar- och ledningsprövning uttrycks att syftet med lagstiftningen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn, vilket är viktigt för samhällets förtroende för sektorn.”

Eh – nej. Men det är så friskolesektorn ser det – att det handlar om förtroendet för dem. Men det samhället borde bry sig om är barnen som drabbas. Jag kan bara instämma i Expressens Anna Dahlgrens kommentar: ”Hur många skandaler tål den svenska skolmarknaden? Borgerligheten måste sluta vara så ideologiskt förblindad och ta sitt ansvar att rensa upp bland avarterna.”

  • Till slut:

Skola är långt ifrån elände och mörker. Det är tvärtom. Hur systemet än är riggat går sammanlagt miljoner barn, ungdomar och vuxna till sina arbetsplatser i skolan och det som sker där är fullt av engagemang, av lust och upptäckarglädje. Det finns en inbyggd motor i skolan. Det är helt enkelt roligt att ses, roligt att lära sig och inte minst roligt att undervisa. Mötet med eleverna är det som motiverar och som driver. Nu hoppas vi få tillbaka de mötena överallt när pandemin klingar av.

Om du vill ha lite motivation kring arbete med elever så finns det tre filmer på den här kanalen på Youtube. De är skapade av ett EU-projekt ”European Tool kit for Schools”. En av filmerna är från Malmaskolan i Kolsva!

Glad sommar!

Kommentera

Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Kommentera

Idag lämnade regeringens utredare Björn Åstrand över sin utredning om hur svenska skolan ska kunna bli mer likvärdig igen. Den föreslår saker som egentligen borde vara självklara och som fack och andra har hävdat länge.

Utredningen föreslår för det första ett gemensamt skolval där man samtidigt är garanterad plats på den närmaste kommunala skolan om man inte vill göra ett aktivt val. För att fördela platser menar man att huvudmän ska kunna välja mellan olika förtursregler, men att just kötid slopas som möjlig urvalsgrund.

Vidare föreslår utredningen något som var en självklarhet när man först började prata om skolpeng i Sverige, nämligen att det allmänna (= kommunerna) måste försäkras om att det får täckning för de merkostnader som det innebär att man har det yttersta ansvaret för skolplikten.

För det fjärde utvecklar man det problematiska statsbidragssystemet med ett sektorsbidrag som huvudmännen kan söka utifrån en plan om skolutveckling.

Och det sista förslaget handlar om att Skolverket ska ha en tydlig regional närvaro.

Inget av de här förslagen är nya. De har på olika sätt framförts av många utredningar och inte minst skolans alla fackliga organisationer. De är en självklar miniminivå för att vi ska börja komma åt några av de problem som den ideologiserade decentraliseringen och marknadifieringen av svensk skola skapat. Det är också förslag som det borde vara lätt för de flesta partier att sluta upp kring, eftersom de heller inte rör vid tex friskolors vara eller inte vara.

Det kommer naturligtvis att finnas tyckare som menar att kötid är det viktigaste inslaget i svensk skola, eller att det offentliga inte har ett speciellt ansvar för helheten (de senare har ju en allt tuffare tid ju mer pågående epidemi visar betydelsen av central planering av samhällscentrala institutioner), men dessa borde inte nu få sätta tonen i debatten. Det är dags för mer förnuft, helt enkelt.

Jag vill betona igen att dessa förslag har starkt stöd i vad såväl lärarfack som skolledarförbund har för hållning i frågorna, det vill säga hos de som faktiskt jobbar i den här verkligheten. Det är också viktigt att detta är i linje med såväl Skolkommissionen, Leif Lewins kommunaliseringsutredning och de bedömningar som OECD gång på gång har försökt hjälpa oss med.

Låt oss fatta dessa beslut så vi kan börja ha lite ordning och reda i skolan.

Kommentera

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Kommentera

På ett sätt känns det sorgligt att gång på gång behöva skriva det självklara, det som alla betraktare utifrån ser och det som vi borde åtgärdat för länge sedan. Å andra sidan är det ju så att det uppenbara till slut blir synligt för alla. Detta var min första tanke när jag såg Svenskt Näringslivs senaste inlägg i skoldebatten. Under lång tid har de bara förespråkat ett helt skolföretagarvänligt perspektiv. Det vill säga de har verkat som en lobbygrupp för ett väldigt snävt ekonomiskt intresse. I sin senaste rapport tar de ett mer övergripande perspektiv och de sällar sig då till den överväldigande majoritet som nu ser en statlig finansiering av skolan som ett självklart nästa steg för den svenska skolan.

Att man fortfarande från näringslivets sida inte kan se att skolval i sig är problematiskt är intressant. Jag undrar om det är representativt för näringslivet egentligen. Vem, utom vissa skolföretagare, vinner på att skolan inte förmår ta hand om alla begåvningar i ett allt mer segregerat system? (Se gärna min och German Benders rapport om segregation på högstadiet). Inte minst eftersom till exempel OECD allt tydligare uttrycker en tvekan över skolval i offentliga skolsystem. I deras senaste ”Pisa in Focus” är de nu tydliga med vad de ser vara effekten av skolval. De skriver: ”Länder där urvalsprincipen närhet till bostad tenderar att ha skolor med mer liknande socioekonomiska profiler. Däremot tenderar missgynnade studenter att vara samlade i ett begränsat antal skolor i länder där detta inte sker”. Det vill säga de ser effekter av boendesegregation där man har bara närhetsprincip, men en stark negativ segregation (bortval) där det finns skolval. Man avslutar med ”Utan lämpliga bestämmelser kan skolvalsprogram leda till större socioekonomisk segregering mellan skolor om bara rika familjer utnyttjar det större antalet tillgängliga alternativ och om översökta skolor kan ”skumma av” de med de högsta prestationerna. Att ge fler alternativ till föräldrar är kanske inte tillräckligt för att minska social segregation över skolor. Att balansera skolans val och eget kapital kräver att skolvalet regleras så att skolor konkurrerar om kvalitet snarare än på selektivitet.” Det vill säga samma tydliga besked som OECD gav till Sverige både 1992 och 2015: För att skolval inte ska fungera segregerande måste det regleras. Och när det förs fram i Sverige så ropar friskolelobbyn ”– de vill göra skolvalet till lotteri”. När det de facto är det motsatta. Vi vill göra skolan mindre till ett lotteri, och mer till en grund för en meritokrati.

Svenskt Näringsliv vill också ha central rättning av nationella prov och reglering av betygsättning i förhållande till resultaten på dessa. Jag är tveksam till om en dålig medicin är en bra metod att komma tillrätta med en felaktig diagnos. Vad menar jag? Allt för hård styrning av betyg efter resultat på prov (vars kvalitet kan ifrågasättas) kan vara ett verkligt blindspår. Betyg satta av oberoende skickliga lärare är en viktig och oersättlig grund för bedömning av prestationer och inlärning. Behovet av kontroll finns på grund av den marknad skolan blivit i Sverige. Det är sjukdomen som borde åtgärdas. En tydlig illustration finns i Göteborg där en förälder gjorde en analys och lade upp på Facebook:

Dvs problemet är marknaden. Medicinen är att ta bort de korrumperande elementen: allt för kraftfull skolpeng/skolvalsmekanism och vinstintresset. Då blir den dåliga medicinen onödig och vi kan återgå till att arbeta professionellt i skolan med de här frågorna. Svenskt Näringsliv måste sluta bete sig som försvarare av detta och se till sina företagares verkliga intresse i ett skolsystem vilket är bra utbildning till alla svenska barn och ungdomar.

I USA som inte i någon delstat har ett så brutalt marknadssystem som Sverige, finns en stark och levande diskussion kring de friskolor, charter schools, som där är relativt vanliga (beroende på delstater och skoldistrikt. USA är inte ett skolsystem utan 15 000…). Dessa liknar mer en form av entreprenadskolor, dvs de verkar ofta under någon form av begränsande, upphandlingsliknande kontrakt. Där har man till exempel identifierat följande problem med Charterskolor:

1. Charterskolor skapar ekonomisk press på det offentliga skolsystemet. Detta eftersom pengar läcker ut ur detta på grundval av skolpengsmodeller. Man kan inte skära ner i lokal- och personalkostnader per elev.
2. Charterskolor förstärker segregationen.
3. På grund av positivt urval till charterskolor stigmatiseras offentliga skolor som dåliga.
4. Charterskolor utnyttjas för att på olika oetiska sätt tjäna pengar.
5. Det verkar som friskolor inte ger bättre resultat.
6. Skolpengssystem finansierar religiös och social segregation.
7. De som är för charterskolor tar de pengarna från det offentliga systemet istället för att tillföra pengar.
8. Idén om charterskolor bryter ner tanken på skola som en gemensam nytta.
9. Diskussionerna om detta tar fokus bort från de viktiga frågorna och problemen i skolsystemet.

Vi känner igen alla de här punkterna från vad som hänt i Sverige. Bara att det skett i större skala här. Varför har vi inte en intelligent debatt om detta? Hur kan det komma sig att detta inte är en viktig diskussionspunkt för svenska borgerliga partier? För de som har de åsikter jag redogjort för från OECDs sida eller i den amerikanska debatten är inte socialister. Detta är main stream-tankar i de flesta länder i världen. De flesta länder tycker man ska bygga ett skolsystem på en förnuftig och rationell bas, och som en del av ett samhällsbygge i första hand.

Precis som OECDs analytiker 1992 påpekade gjorde vi så en gång i Sverige. Se gärna mina två blogginlägg om detta här och här. Istället valde Sverige att på ideologisk bas förändra ett av världens bästa skolsystem. Och det utan en plan och utan något egentligt mål. En av de som då mottog den försvunna rapporten var Beatrice Ask. Om ingen annan vill svara på hur det kom sig att man struntade i OECDs varningar, och dessutom inte diarieförde rapporten, så är hon fortfarande aktiv politiker och bör göra det.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.