1919 skriver Elsa Beskow om en undervisningsmaskin i sagosamlingen ”Muntergök”. Doktor Klokamundus (den allra lärdaste och styvaste i landet!) bygger där en undervisnings- och uppfostringsmaskin i landet Kringelikrokien. I den skulle de vanartiga och busiga pojkarna, bland annat hans egen son Petrus, stoppas in. De skulle sedan komma ut ”utan vidare besvär varken för föräldrar eller lärare”. Billigt, bra och arbetsbesparande!

Bland annat innehöll maskinen en grammofon som upprepade frågan eller räknetalet tills det blivit rätt besvarat (adaptiv teknologi?). Men hans rådiga son tog reda på hemligheterna i maskinen och såg till så att han och hans kumpaner i stället kunde roa sig och leva äventyrsliv.

Klokamundus funderade sedan hela sitt liv på vad som hade gått fel. Och det fick han grubbla länge på eftersom det ju inte fanns något fel på maskinen.

Idag hittade jag följande text i mitt flöde som jag har översatt till svenska (och förvanskat varumärkena). Det är en text som vänder sig till lärare som efter pandemin ska ta upp trådarna i sin undervisning. Man kan väl gissa att den framför allt vänder sig till beslutande chefer som ska betala för det.

”För att verkligen anpassa elevernas återhämtning och återfå inlärningsmomentet behöver du bedömningsdata som visar vad eleverna vet, vad de inte vet och vad nästa steg är, oavsett om de ligger ovanför, under eller i det betyg de bör ha. Våra skanningbedömningar ger de data du behöver för att fatta bevisbaserade beslut för varje elev:

  • Få ett standardbaserat riktmärke för nuvarande elevkunskaper med adaptiva tester som möter elever där de är.
  • Identifiera specifika kunskapsluckor i kunskapsnivå så att du kan justera undervisningen för att hjälpa eleverna att återfå förlorad kunskap.
  • Bestäm nästa steg med rapporterna Studentprofil och Lärandemål.
  • Definiera automatiskt personligt lärande baserat på testresultat med hjälp av anslutningar till vanliga individualiseringsplattformar som Classroof®, netspy® och Intelligens®.”

Undervisningsmaskinen är här!

Mitt enda problem är att om jag inte helt missuppfattat läraryrket så är det precis det ovanstående som en lärare gör fast utan maskin och troligen med fler parametrar inblandade och enligt Pisa 2018 mer framgångsrikt.

Jag ser, precis som Elsa Beskow, det inte som en bra dröm att maskiner övertar människans roll i undervisning. Jag skulle säga tvärtom att vi med alla de maskiner vi nu umgås med och genom så har den mänskliga dimensionen blivit än viktigare.

En annan text i mitt flöde var då så mycket viktigare tycker jag. Den handlar om hur vi ska ta hand om alla lärare som arbetat hårt under pandemin och se till att de känner sig uppskattade för sitt arbete och hur vi ska kunna samla ihop all den erfarenhet och den kunskap som nu finns i lärarkåren om hur man hanterar undervisning när alla yttre parametrar ställs på ända.

Kommentera

Det är påtagligt att båda lärarfacken nu har höjt tonläget kring hanteringen av coronapandemin i skolorna. Man ställer högre och fler krav på både regering men också på skolhuvudmän och skolor kring hanteringen av pandemin. Detta är väl också i någon mening normalt. Först är man alla i samma nationella chock och sedan börjar man se detaljerna och var saker behöver förändras och förbättras.

Det finns däremot en hel del oklarheter kring de vägval man gjorde i Sverige i våras som ännu inte är utredda. Det finns mejlkonversationer som kan tolkas som att man valde att låta smittan sprida sig i yngre kohorter med skolan som verktyg. Tyvärr verkar de beslut som tagits och/eller skälen till dem inte finnas dokumenterade.

Krisledningen i den här epidemin verkar ha pågått i mejltrådar, telefonmöten och korridorprat, inte i dokumenterade analyser och beslut. Den skillnad som nu finns bland partiledare kring vad som egentligen sades till dem är ganska betecknande för situationen.

Det är dock mycket uppenbart att den bild av smitta bland barn, men framförallt på skolor och förskolor som kommunicerades under våren fått sig en riktig törn av data från verkligheten. Tvärtom är det ju nu mycket tydligt att det var både skolor och förskolor som var de mest drabbade arbetsplatserna i Sverige under hösten. Inte minst är det anmärkningsvärt att barnskötare befinner sig bland de mest smittade yrkesgrupperna.

  • Antalet smittade september–november 2020. Källa: FOHM

Sedan har vi det intressanta faktum att det finns någon sorts kvardröjande tanke om att den svenska strategin är att inte stänga skolor för att minska smittspridningen.

Jag har tidigare beskrivit att det finns ganska robusta data som pekar på att skolstängningar har stor effekt på smittspridningen i ett land. Mot detta står en sammanfattning som den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, gjort där man pekar på skolans betydelse för barn och där man avråder från att stänga skolor. Något som FHM har använt i sin argumentation. Den svenska myndigheten har också hävdat att Sverige nu blivit ett exempel på att man inte behöver stänga skolor för att bekämpa pandemin.

Men läget är ju långt ifrån så enkelt. Man stänger skolor överallt i Europa för att försöka få bukt med pandemin, inte minst den nya brittiska mutationen, och i Sverige stängde vi gymnasieskolorna hela våren och nu igen i vinter.

I Sverige ser smittläget lite bättre ut nu efter jullovet – precis som vi såg en kraftfull minskning av smittan i samband med sommarlovet förra året. Det är en av indicierna som visar skolors roll för att etablera nya smittkedjor. Den som inte är så insatt skulle nu kunna tro att vi går tillbaka till att ha skolorna öppna i Sverige och att den svenska modellen med öppna skolor fungerar. Men sanningen är ju faktiskt den motsatta.

Skolverket undersökte nyligen hur många huvudmän i Sverige som utnyttjar den nya möjligheten att på rekommendationer av smittskyddsmyndigheter övergå till distansundervisning på högstadiet. Och det är ju en stor andel av skolorna. Man skriver:

”Två tredjedelar av huvudmännen har helt eller delvis övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla, eller nästan alla sina skolenheter. Cirka 60 procent av huvudmännen har övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla sina skolenheter. Det är nästan 30 procent av huvudmännen som inte övergått till fjärr- eller distansundervisningen vid någon skolenhet.”

Och:

”Där fjärr- eller distansundervisning nu bedrivs i högstadiet omfattar den som regel en stor del av undervisningen. Bland de huvudmän med skolenheter som övergått till fjärr- eller distansundervisning uppgav ungefär två tredjedelar att detta gällde all, eller nästan all undervisning.”

Det vill säga att i Sverige har vi de facto övergått till att genom lokala beslut stänga en stor del av våra högstadieskolor (samtidigt som gymnasierna varit stängda). Vilket i sin tur kan vara en stor anledning till att smittan gått ner. Och på samma sätt kommer ju öppnade skolor att återigen innebära en risk för smittspridning – såklart.

Detta är naturligtvis något man bör kommunicera och tydliggöra. En strategi är beroende av att befolkningen förstår och kan följa med. Det är inget problem att säga: ”vi hade fel och vi justerar”. Men att hävda en sak, och göra något annat – då blir det kognitiv dissonans.

Jag tycker utifrån min förståelse av coronapandemin att det är mycket bra att man använder lokala möjligheter att stänga skolor. Det är också uppenbart när man ser på en bild av i vilka regioner och kommuner detta har skett att det följer smittläget och pandemins styrka. Det här är naturligtvis hur man borde ha agerat redan under våren. Frågan är hur många liv som hade räddats om man hade stängt ner grundskolorna i Stockholm och Östergötland under våren? Betydelsen av tidiga åtgärder är ju en av de viktigaste lärdomarna under den här pandemin vilket inte minst den här studien från USA:s smittskyddsmyndighet visar.

Men jag tycker att det vore rimligt att Folkhälsomyndigheten officiellt går ut och säger att detta är vad som nu är den svenska strategin och tar avstånd från den hållning de tidigare hävdat – att skolor är riskfria miljöer. Jag vet att de resonerar som att erkännande av misstag kan ses som en svaghet eller ge mindre förtroende. Men alla erfarenheter från kommunikation i kris pekar på det motsatta (däremot är det jobbigt för egot – men det är en helt annan sak).

Det finns ett problem och där måste facken vara på tårna. När besluten blir lokala öppnar det också upp för lokalt godtycke. Det vill ju till att man verkligen stänger där det behövs och har öppet där man kan. Vi vet alla att det finns skolor som borde varit stängda för länge sedan. Skolor där klasstorlekarna borde ha minskats för länge sedan. Skolor där trängsel i korridorer, matsalar med mera varit för stor. Därför är facken viktiga för att ge alla dessa individer det stöd som behövs för att så långt det är möjligt säkra alla arbetsplatser ur smittskyddsperspektiv.

Med allt detta sagt vill jag också uttrycka att jag på alla sätt förstår de som menar att skola är viktigt, att mötena är viktiga.

Pandemin är en katastrof vi levt med nu i ett år. En katastrof som skördar liv och orsakar en mängd andra negativa konsekvenser för barn, för ungdomar och för vuxna. Men det är klart vi måste ha en diskussion om ansvar när skillnaderna mellan de nordiska länderna ser ut som nedan.

Och det är självklart att fackföreningarna i yrken som under hösten var de mest drabbade – personal i skolan – nu ställer hårda krav på ordning, reda och smittskyddsrutiner ute i verksamheterna.

Att man i detta läge diskuterar lämpligheten i att använda mun- eller andningsskydd är anmärkningsvärt huvudlöst.

Data från Johns Hopkins University, https://coronavirus.jhu.edu/map.html och https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality, 210127.

Kommentera

En regerings primära uppgift är att skydda sin befolkning.

På torsdagen rapporterades det in 8 881 nya smittade i Sverige. Det är 900 fler än förra torsdagens drygt 7 900. Smittan är på inget sätt under kontroll. Den observerade fall/dödsfalls-kvoten i Sverige är 2,2 procent enligt Johns Hopkins-universitetet. Det innebär att utifrån bara de som konstaterades smittade från en onsdag till en torsdag kan vi förvänta oss att 8 881 * 2,2 % = 195 människor kommer att dö – på grund av en dags smittspridning.

Om den utveckling vi nu ser säger den ansvarige statsepidemiologen ”Även om kurvan i Sverige är relativt platt är det viktigt att fortsätta att följa rekommendationer och restriktioner”. Jag undrar om jag drömmer när jag ser det citatet, ”även”, ”platt”?

Jag har varit imponerad av Stefan Löfvens sätt att hantera regeringskriser. Han verkar i det fördolda men han ser till att lösa situationer som sett olösliga ut. Men nu är det faktiskt dags för regeringen att kliva fram. Uppdraget är nu inte att uppmana medborgarna att skydda sig själva: Uppdraget är att skydda medborgarna!

Om det inte finns lagutrymme (på grund av allt för sena processer kring pandemilagstiftning) att göra vad man gjort i andra länder där man påverkat utvecklingen som Österrike, Belgien, Norge med flera, det vill säga stänga köpcentrum och andra sådana åtgärder så måste man nu omedelbart:

  • Rekommendera användning av munskydd i alla offentliga miljöer.
  • Håll gymnasieskolor och högstadieskolor stängda en månad efter jullovet.

Jag tror inte det blir svårt att motivera detta för en befolkning eftersom det ger möjlighet för oss att få en paus som möjliggör att många av våra skyddsvärda medborgare ska få en chans att hinna bli vaccinerade innan de dör.

I Danmark har man ”ställt in julen” som man säger, av den anledningen.

I övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att om att Folkhälsomyndigheten lägger medel på konstiga studier. Enligt uppgift genomför man ett forskningsprojekt för att försöka utreda eventuell korsimmunitet hos lärare. Detta för att kunna förklara varför lärare inte blir så sjuka i Covid-19. Är det så att medan människor dör i Sverige jagar myndigheten fortfarande efter sitt hjärnspöke – flockimmuniteten?

Det finns flera märkligheter med detta. Det första är att själva grunden för projektet är ju kraftfullt tillbakavisat av forskare vilket jag beskrev här. Lärare blir inte mindre sjuka. Det andra är att man tar av resurser under brinnande pandemi till ett sådant projekt och det tredje är att man överhuvudtaget håller på med forskning. Det finns ju inte i deras regleringsbrev.

Lämna forskningen åt dem som kan det och se till att sköta det uppdrag ni har och som finns i lagen: ”… tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”.

Kommentera

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Kommentera

Jag beskrev i ett blogginlägg arbetet på Vårbyskolan i Huddinge. Det var då utifrån en tidningsartikel. Men jag ville veta mer och inte minst huruvida jag hade uppfattat dem rätt så jag bad dem om att få komma och besöka dem. Det mötet var så intressant eftersom det blottade en del saker som jag tycker det finns anledning att belysa.

1) Bara behöriga lärare

Det första var att de nu, i förorten, med ett vad som brukar anses tungt upptagningsområde har i princip bara behöriga lärare. De har behöriga lärare som ringer och frågar om det finns plats för dem på Vårby skola. För de vill jobba där.

Som på många andra välfungerande skolor uttryckte man på Vårby en irritation över den svartvita mediebilden av förortens skolor. Min erfarenhet är att skolor som fungerar med tuffare omständigheter är de bästa att arbeta på. Man kan inte vara på en sådan skola utan att utvecklas både som människa och lärare.

2) Finansieringen

Det andra var problemen som uppstår på grund av det statliga och kommunala lapptäcket av finansieringar. Detta beror dels på att huvudmännen inte tar sitt ansvar som det är tänkt, en fullständigt missriktadvälvilja/feghet från våra nationella politiker att ta över finansieringen av skolan och den välvilja som gör att olika statliga bidrag trattas ner genom en kommuns ekonomi.

Det gör finansieringen ryckig och svår. Detta är en generell kritik. För Huddinge kommun var det ändå uppenbart att man hade en strategi som gjorde att skolan hade den finansiering man behövde för att kunna fullfölja sitt uppdrag.

I den här typen av socioekonomiska fördelningsmodeller (som det borde vara en självklarhet att staten antingen tog hand om eller satte upp ramar för) måste man ta höjd för att utmaningarna i en skola inte är linjära med den socioekonomiska bakgrunden utan att en sådan kurva faktiskt ofta är logaritmisk. Det vill säga att graden av utmaningar ökar hastigare med lägre socioekonomisk bakgrund.

Vårbyskolan.
Vårbyskolan. | Foto: Per Kornhall

3) Moralisk grund

Det tredje var den tydliga moraliska grund som skolan vilade på. Det var inte frågan om att välja elever. Man hade de elever man hade och alla skulle få en så bra skola som möjligt. Man skulle nu utveckla ett närmare samarbete med socialtjänsten, något som ofta haltar i våra skolor på grund av trångsynta system. Man vägrade också att konkurrera med de privata skolorna med hjälp av enkel marknadsföring som gratis SL-kort och annat. Det var undervisningen som skulle vara bra. Punkt.

Den moraliska grunden visar sig också i det uppföljningssystem man har. Det fanns inte bara till för att följa upp elevernas utveckling så man kunde anpassa undervisning och resurser efter behov utan också för att kunna visa elever som inte nådde målen att de faktiskt hela tiden utvecklades. Alla elever behöver veta att deras ansträngningar är viktiga, även om man på grund av att man är nyanländ inte kan nå fram till kursplanens mål.

4) Minskat utflöde

Det fjärde var den upprördhet jag känner vid varje sådant här skolbesök när man berättar om just hur de privata skolorna lockar till sig de välutbildades barn. Och då inte sällan med ”fringe benefits” och en marknadsföring om att de är de bättre skolorna.

Nu ser man på Vårbyskolan dels att utflödet från upptagningsområdet har minskat och man ser också elever som kommer tillbaka när de upptäcker att den andra skolan inte var bättre, tvärtom, även om den hade andra elever. Det är stötande med den segregering som pågår och som skolvalet möjliggör.

5) Lågaffektivt bemötande

Den femte observationen handlar om något som varit väldigt aktuellt på sistone, lågaffektivt bemötande. För Vårbyskolan var detta en naturlig del i den verktygslåda de använde sig av. Och det är det ju. Att inte använda sig av lågaffektivt bemötande vid olika eskalerande situationer i skolan vore ju direkt korkat. Jag blir väldigt oroad när nu skoldebattörer går ut och pratar om ”hårdare tag” i skolan. Det fungerade inte förr och det kommer inte att fungera nu.

Vad som däremot krävs är ett hårt arbete av en samlad vuxenvärld för att sätta normer och etablera skolan som en arbetsplats. På en av de bästa skolor jag vet, Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar, har de två regler: ”man ska vara snäll” och ”man får inte skojbrottas”. Men där jobbar också lärarna stenhårt med varje ny grupp och elev för att sätta de normer och den respekt för varandra som en arbetsplats måste innehålla. 

Med det sagt är det lika självklart att lärare i sitt handlande inte ska vara rädda för att staten med hjälp av Skolinspektionen ska förklara dem som brottslingar om det är så att de behöver agera för att skydda sig själva eller andra. Lågaffektivt bemötande är något som man kan undervisa om, inte beordra.

Jag kan inte undanhålla Skolvärldens läsare en underbar beskrivningen av hur det var förr. På en tid när (faktiskt) en del av rutinen i skolan var att barnen fick gå ut och plocka ris till de risknippen som slets sönder.

Som ett icke alls menat allvarligt inlägg i pågående debatt om disciplin i skolan kommer alltså här ett litet utdrag ur Samuel Ödmans ”Hågkomster” från Växjö skola och gymnasium från 1780-talet:

”I detta stora rum församlades alla fyra klasserna på en gång, varvid under läsningen ett så förfärligt buller uppstod, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma eller på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar, som, för att höras under denna symfoni, nödgades skrika med full hals, och fyra kollegor, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycken skrän, gjorde att den som stod i dörren inte kunde urskilja något ord utan trodde sig vara stadd i en dröm, där allt blandades med jämmer och oreda: latin, katekes, glosor och stryk.” (Ljus klassiker 1957)

Hundra år senare hade skolan förändrats. Då kan vi läsa detta i Tidning för lärarinnor nr 31, 1899:

”Gif icke barnen för långa läxor. De måste ha tid att leka, äta och sova.” 

”Låt icke det du lär barnen övergå deras förstånd. Mycket av hvad barnen höra i skolan kunna de ej fatta och lära följaktligen mycket lite däraf.” 

”Kom ihåg, att det är barnen som skola tänka, icke du som skall tänka för de, att det är dem som du skall förmå tala och icke du som skall tala för dem, att det är de som skola använda sina krafter, då bli icke dina utslitna i förtid.” 

”Försök få en god läroton. En mjuk, vänlig röst är musik i en skolsal.” 

”Öva dina lärjungar i att tala sitt modersmål väl, men avbryt dem inte med dina rättelser under det de tala. När de tystnat skall du komma med dina anmärkningar. Sedan må de omsäga meningen som den bör vara.” 

”Upprepa högst sällan en fråga. Vänj dina lärjungar att höra efter hvad du säger. Uppmärksamhet har en lärarinna rättighet att fordra.” 

”Gif dina tröga lärjungar tid att tänka efter.” 

Det bästa beröm en inspektör gav en lärarinna var: Hon gav sina trögtänkta pojkar tid att fundera ut svaret på sina frågor.

Hårdare tag? Nej, jag tror inte det.

Bestämt vänliga tag och en ansvarstagande vuxenhet? Ja. Precis som det jag såg i Vårby. 

Jag vill avsluta med att tacka Vårbyskolans rektorer och personal för att de tog sig tid att prata med mig.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.