A eller F – ett lotteri! 

Eleven kan inte förmå sig att göra tilldelade uppgifter under lektionstid trots att hen verkar vilja. Hen sitter och ritar på i stort sett alla lektioner. Läraren försöker med allt – att utgå från elevens intresse, sitta bredvid eleven, ge tydliga instruktioner, ge en instruktion i taget, ge instruktionerna via filmer, se till att digitala hjälpmedel finns, prata med föräldrarna, försöka motivera och så vidare.

Eleven har åtgärdsprogram, men vill inte ta emot hjälp. En diagnos finns och inom diagnosen ryms svårigheter att komma igång och att sedan slutföra påbörjat arbete. Under årskurs åtta gjorde eleven gamla nationella prov i engelska. Redan då hade eleven A på alla delar.

Under årskurs nio har eleven skrivit ett par halvfärdiga texter på ungefär en trefjärdedels A4-sida och utöver det inte någonting mer än nationella provet i engelska. Där fick eleven klockrena A på alla delar. Inga uppgifter fungerar att göra, så vida det inte handlar om en särskild genre som eleven är nästintill besatt av. Eleven gör i stort sett bara uppgifter som eleven vet är NP.

Det andra elevexemplet är en elev som tidigare under högstadiet visat kunskaper på C–A-nivå, men som nu under vårterminen i åttan drabbats av psykisk ohälsa. Eleven har hög frånvaro och klarar inte längre av den stress och press som hen utsätts för i skolan. De få gånger eleven är närvarande under lektionstid visar eleven på att hen har vissa kunskaper, men har ju naturligtvis inte gjort samma uppgifter som övriga elever. Läraren menar att eleven bör få F i betyg.

Ovanstående är ett hopplock av olika elevers svårigheter som jag mött i under åren och som jag satt ihop till två fiktiva elever. Fiktiva eller inte, elever med sådana här svårigheter möter vi dagligen i våra verksamheter.

Den intressanta diskussionen är vilket betyg dessa elever bör få? Ska elev 1 ha A eller F? Hen visar tydligt att hen kan uttrycka sig på en mycket hög nivå och utan problem kan kommunicera med en engelsktalande person. Det gör hen varje dag bland annat via Discord och i de spel som hen spelar. Eleven pratar och skriver helt obehindrat med flyt och med ett väldigt avancerat ordförråd.

I kunskapskraven i engelska för år 7–9 för A står bland annat: ”I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer … ” och ”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat några företeelser i olika sammanhang och områden där engelska används och kan då också göra välutvecklade och nyanserade jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.”

Det är i dessa kunskapskrav jag som lärare stöter på patrull. Olika genrer? Hur många är olika? Räcker det, för betyget A, med en uppsats på A-nivå inom NP och två halvfärdiga texter som förvisso håller mycket hög kvalité så långt hen har skrivit?

Eleven ska göra jämförelser med egna erfarenheter – hen vet att man dricker te i England och dricker Guinness på Irland och att man inte gör det i samma utsträckning i Sverige. Är det att göra jämförelser? Ja, möjligen med god vilja väldigt enkelt.

Nationella prov är inte detsamma som slutbetyget, det är vi nog alla överens om. NP testar heller inte alla kunskapskrav. Realia och olika genrer kan inte testas via NP. Det är vi också överens om. Diskussionen uppstår kring ovanstående citerade kunskapskrav.

Jag ställde frågan: ”Kan eleven få A i engelska om eleven haft A på NP men i övrigt nästan inga resultat ?” i min favorit-Facebookgrupp ”Engelska för år 6–9”.  En lång diskussion, som pågick i flera dagar, tog fart och deltagarna var inte överens om vilket betyg eleven borde få.

I diskussionen deltog alltifrån mycket rutinerade lärare till lärarstudenter. Ganska snart delades tråden i två läger. Det ena, som tyckte att eleven skulle få F, då hen inte visat prov på alla kunskapskrav och det andra som tyckte att eleven självklart skulle få A då förmågorna läsa, tala, lyssna och skriva befinner sig på den nivån. Mycket intressant tycker jag.

Flera ansåg att ett F var självklart att sätta då eleven inte visat prov på varken realia eller att skriva i olika genrer. ”Varför ska vi ha alla kunskapskrav om vi inte testar dem?” var det återkommande argumentet för att sätta F. Att ha kommunikationen i centrum, det vill säga att läsa, tala, lyssna och skriva på en avancerad nivå, vägde över för många. De ansåg inte att realia- kunskapskravet vägde lika tungt (eller alls) som att kunna uttrycka sig flytande på engelska och därmed skulle eleven få A i deras klassrum.

Det är här det uppstår problem. Ur elevens synvinkel blir det helt avgörande för elevens framtid beroende på vilken åsikt läraren har. Ett F i engelska kan innebära att eleven inte kommer in på det gymnasieprogram som eleven sökt.

Vad beror det på att synsättet är så olika? Hur kan det vara så olika tolkningar? Strikt tolkat så har ju F-gänget rätt. Du måste ha visat prov på alla kunskapskrav för att betyg ska sättas. Moraliskt och empatiskt har A-gänget rätt. Men är det med empati vi ska sätta betyg i Sverige?

När det gäller elevexempel två där eleven varit frånvarande på grund av sjukdom måste läraren fundera kring vad eleven faktiskt KAN och hur läraren vet vad eleven kan. Vi kan inte fastna i vad eleven har gjort eller inte lämnat in och att det är orättvist mot övriga elever som gjort den och den uppgiften.

Du behöver som lärare hitta former för att ta reda på elevens kunskaper. Kan eleven spela in sig själv? Kan du passa på att prata med eleven när den är på plats?

På Skolverkets hemsida kan vi läsa att:

”Betyget ska spegla elevens kunskaper vid tiden för betygssättningen. När du bedömer elevers kunskaper i förhållande till kunskapskraven, ska du utgå från all tillgänglig information till och med den aktuella terminen. Det betyder att även underlag från tidigare terminer kan vara relevanta. Bedömningen gäller alltså de delar av kunskapskraven i ett ämne som har behandlats i undervisningen, fram till och med den aktuella terminen och betygssättningstillfället. Men de kunskaper eleverna har visat den senaste terminen kan ofta väga tyngre vid betygssättningen, eftersom deras kunskaper ofta fördjupats genom undervisningen.”

”Det är ett lotteri för dessa elever”

I fallet med den frånvarande eleven kan du alltså titta på vad eleven tidigare presterat och värdera det mot vad du vet att eleven kan idag.

Det är ett lotteri för dessa elever vilket betyg det kommer att bli. Riktlinjerna måste alltså bli tydligare. Eller är det så att riktlinjerna är glasklara och A-gänget i exemplet med engelska begår tjänstefel?

Om eleverna i exemplen ovan varit mina hade jag verkligen försökt få engelskeleven att visa prov på realia-kunskapskravet och jag hade haft en tät dialog med den frånvarande eleven och hemmet för att lägga upp undervisningen och bedömningsuppgifterna så att de är rimliga utifrån elevens sjukdomsbild. Självklart hade jag också använt mig av alla anpassningar som jag kunde komma på. Det är svårt och klurigt, men vi måste i alla fall försöka, eller hur?

Denna text publicerade jag första gången 2015. Det är inte klokt att texten, med några mindre ändringar, håller för att sex år senare publiceras igen.

Nu när vi ska implementera LGR 22 har vi världens chans att ta ett omtag om synen på undervisning, bedömning och betygssättning. Jag hoppas verkligen att lärare runt om i landet får tid att ingående diskutera de förändrade skrivningarna i LGR 22 och att skolledningar inte bara ser det som att det räcker med ett par enstaka konferenser och sedan är det klart.

Även om betygsättningen inte är likvärdig i hela Sverige så måste väl ett minimikrav ändå vara att det är likvärdigt på den enskilda skolan?

Tänk nu tillbaka på texten och sätt er in i elevernas bekymmer. Handen på hjärtat. Vilket betyg skulle du sätta?

Kommentera

Telefonen ringer ganska sent på kvällen och det står ”inget uppringnings-id”. Det är en ilsken röst som inleder med att fråga om jag vet att jag har förstört livet för deras ungdom?

”Du tvingar vårt barn att läsa och skriva själv. Jag läser i olika bloggar och forum att du kan pysa och då kan du sätta betyg i alla fall.”

Inget småsnack om väder och vind utan rakt på. Min puls går upp, men jag lyckas behålla lugnet och ber kvinnan utveckla varför hon egentligen är arg.

När vi resonerat ett tag går mammans ilska över i en hulkande gråt. Det visar sig att mamman i själva verket är så frustrerad över att hennes barn inte har tillräckliga kunskaper för att nå betyget E i engelska. Barnet läste inte engelska på lågstadiet och hade, enligt mamman, anpassad engelska under mellanstadiet.

”Vårt barn har inte skrivit engelska utan bara haft muntliga glosor. Nu säger du att hen ska skriva själv och hen vägrar.”

Jag har full förståelse för att lärare på låg- och mellanstadiet ibland väljer att prioritera elevens utveckling i svenska framför engelska så detta ska absolut inte ses som pajkastning mot er.

”Pysparagrafen ska inte ses som en genväg”

När mamman syftar på att eleven kan ”pysas” menar hon att jag som lärare ska bortse från förmågan att skriva när jag sätter betyg.

Varje år vållar undantagsbestämmelsen, pysparagrafen i folkmun, huvudbry och det verkar finnas lika många tolkningar som det finns lärare och rektorer. Viktigt att veta som både vårdnadshavare och lärare är att undantagsbestämmelsen inte är till för att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska kunna få ett godkänt betyg.

Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleven ska nå en viss del av kunskapskraven. Eleven ska alltså ha fått så mycket stöd som eleven anses behöva för att paragrafen ska kunna användas, plus att funktionsnedsättningen måste vara bestående.

Om extra undervisning eller undervisning på ett annat sätt antas hjälpa eleven kan ”pysparagrafen” inte användas. Den ska alltså inte ses som en genväg för att kunna ge en elev ett betyg. Läraren kan också bara bortse från enstaka delar av kunskapskraven (skolverket.se) Läraren har ingen möjlighet att anpassa bort hela förmågor som att läsa eller skriva. Vissa verkar tycka detta ska göras, men hur tycker ni då läraren ska förhålla sig till ”pysparagrafen”? Ska lärarna bara strunta i de riktlinjer de är ålagda att följa?

Jag har under mina år som engelsklärare sett otaliga exempel på elever som känner att dom inte kan någon engelska när de kommer i sjuan, känner att de är värdelösa, har noll självkänsla och är mycket svåra att motivera till träning. Lika många är dock de elever som faktiskt gått ut årskurs nio med minst E (godkänt) i betyg.

I huvudet på Bruun pågår just nu en torktumlare av olika tankar och funderingar kring läs- och skrivundervisning i engelska. Jag tänker mycket på detta och tycker det är så svårt. Hur ska jag på bästa sätt lära just den eleven läsa och skriva på engelska? Hur ska jag hinna sitta ned med eleven och visa och förklara? Är det rimligt att hinna och kunna göra det som ensam lärare i klasser med 25–30 elever som många av oss har?

Några konkreta saker som jag trots allt sett har mycket god effekt under åren är att när vi läser skönlitteratur på engelska så högläser jag mycket. Jag stannar upp, frågar om de vet vad olika ord betyder, har samtal om texten och hjälper eleverna på gruppnivå att förstå.

”Jag är noga med att vi skriver mycket tillsammans”

När eleven sedan enskilt ska ta sig an texter brukar jag ge rådet att eleven läser en sida eller ett kapitel med lyssningsstöd till och läser nästa sida eller kapitel utan. De måste dock träna på att läsa själva. Det tar jag aldrig bort. På till exempel Esl-Bits.netEPIC  och Oxford Owl  finns många bra böcker med både text och ljud som jag ofta använder i undervisningen.

När eleven skriver engelsk text brukar jag dela upp skrivandet i olika trappsteg. Det första steget, om eleven upplever att den inte alls kan skriva, är att “skriva av engelsk text”. Genom att skriva av text brukar jag få igång den mest motvillige elev. När eleven härmat text ett tag är det dags att gå vidare. Nästa steg är att eleven får så kallade ”börjor”. Eleven får fem meningar där jag skrivit början på meningen och eleven själv ska skriva slutet.

Eleven har stöd av program i datorn och kan markera texten och få den uppläst, så kallad talsyntes. Eleven hör att något är fel och kan rätta till det eller be om hjälp.

Det finns många olika program för talsyntes idag – kolla med IT-ansvarig på din skola och be att få det installerat till ditt barn eller din elev. På min skola har vi till exempel licens för verktyget AppWriter.

När eleven har kommit förbi de första stegen är det dags att kunna skriva själv. Jag arbetar med cirkelmodellen och är noga med att vi skriver mycket tillsammans. Det kan vara hela klassen tillsammans med mig, i grupp eller i par. I vanliga fall har du nog sett att cirkelmodellen har fyra faser, men jag har valt att lägga till en femte fas.

Den femte fasen är viktig då jag vill se om eleven har utvecklats och kan stå på egna ben. Genom att eleven skriver i låst skrivyta utan tillgång till internet håller eleven fokus på sin uppgift plus att jag kan vara säker på att det är elevens egna kunskaper jag möter. Det är inte elevens förmåga att googla eller fråga farmor jag bedömer, vilket det lätt blir om eleven får lov att skriva när eleven vill i vanliga dokument.

Jag är mycket noga med att i fas 1–4 är det helt okej att ta hjälp och lära sig så mycket som möjligt, men i fas fem ska eleven visa vad eleven kan. Vi har förberett skrivandet i fas 1–4 så eleven vet hur och vad den ska skriva. Jag ber eleven ”flödesskriva” och när det är klart hämtar eleven hörlurar och använder talsyntes. Talsyntesen finns tillagt för alla elever i klassen, men alla gillar inte det och behöver heller inte använda det. Eleverna som vill och där jag har pratat med eleven om vikten av talsyntes lyssnar igenom sin text och rättar efterhand. Allt detta är avdramatiserat och inget konstigt i klassen. Vissa tar lurar och andra inte.

”Ibland bara säckar jag ihop”

Att strukturerat arbeta med att låta eleverna flödesskriva och sedan rätta sig själva med talsyntes har jag sett som mycket framgångsrikt hos alla mina elever, men främst hos elever med läs- och skrivsvårigheter.

Nedan kan ni se ett konkret exempel på en elev som med detta arbetssätt utvecklade sitt skrivande fint. Eleven var mycket stolt över sin utveckling och godkände att jag visar texterna:

Ibland bara säckar jag ihop i soffan, konstaterar att även om jag ser att undervisningen ovan har effekt så räcker jag inte till för att hjälpa alla elever.

Jag blir uppgiven, ledsen och tänker varför, varför har skolsystemet blivit så här? Varför får inte eleverna rätt hjälp och insatser från början? Varför ska vi behöva kämpa för att eleverna ska lära sig läsa och skriva? Varför skiter jag inte bara i det och pyser eleven och sätter ett betyg? Då blir ju alla glada….

Men det går inte. Jag gör våld mot själv om jag ger upp det jag tror på. Jag säger det igen och igen: det är en demokratisk rättighet att kunna läsa och skriva, även på engelska, och därmed också kunna välja vilken väg framtiden ska ta.

Därför ska vi inte ta bort förmågor utan se till att lärarna ges förutsättningar att räcka till så att alla elever får möjlighet att lära sig och kan bli sitt bästa jag.

  • Grunden i denna text har tidigare varit publicerad i Dyslexitidningen 2021:2. 
Kommentera

Vem kan man lita på?

”Jag hittar inget när jag googlar och jag är säker på att eleven inte skrivit sitt arbete själv. Har någon Urkund?” 

Ovanstående fras är vanligt förekommande i olika Facebook-grupper och inte bara nu i coronatider utan även annars. Jag menar att vi lärare måste sluta ge eleverna uppgifter som ska genomföras hemma och som du sedan bedömer. Ge gärna eleverna uppgifter som träning och för att befästa moment du gått igenom, men bedöm inte det eleven gjort hemma. 

Genom att vissa lärare låter eleverna göra bedömningsuppgifter hemma bidrar lärare till att öka de socioekonomiska klyftorna i samhället. Eleverna som har högutbildade föräldrar får och tar hjälp till sina uppgifter på ett sätt som andra elever inte kan och får då betyg de inte förtjänar. Elever som inte har högutbildade föräldrar måste stå på egna ben och klara sig själva. Lärare måste alltså konstruera uppgifter som elever ska klara av att lära sig i skolan. Elever ska inte vara beroende av högutbildade vuxna i sin närhet för att lyckas väl med sin skolgång. 

I LGR 11 kan vi i kapitel 1 och under rubriken ”En likvärdig utbildning” läsa att Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas.

En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter. 

Om vi låter elever göra uppgifter hemma, kan vi då säga att vi följer läroplanen och skrivningarna om en likvärdig utbildning? Jag tycker inte det. För mig är det självklart att allt som ska bedömas av mig görs i mitt klassrum.

I vår kommun har vi tillgång till ChromEx, ett program som låser datorn så att eleven inte kan komma åt internet. Alla skriftliga uppgifter som jag har tänkt bedöma skriver mina elever i en låst skrivyta. Har du inte tillgång till det, menar jag att det är mer rättssäkert och likvärdigt att låta eleverna skriva för hand.

Jag försöker tänka på vems kunskaper det är jag bedömer. Är det datorns, elevens förmåga att googla eller förälderns? Mitt uppdrag är att veta vad mina elever kan. Orden ”kan” och ”kunnande” är mycket viktiga. När vi bedömer elever handlar det inte om vad eleverna har gjort och hur många uppgifter eleven har lämnat in utan det handlar om att vi ska veta vad eleverna faktiskt kan.

Hur många texter måste en elev skriva i svenska för att nå E? Hur många arbeten måste eleven ha lämnat in i historia för att nå E? När du läser läroplanen ser du att det faktiskt inte står specificerat. 

Mitt råd är som vanligt att ni behöver diskutera detta i ämneslaget och är du ensam i ditt ämne på din skola så gå med i Facebook-grupper och ställ frågan i det utvidgade kollegiet. 

Jag är så otroligt tacksam över samarbetet i mitt eget ämneslag i engelska. Vi stöter och blöter frågor både högt och lågt.

Under våren åkte jag på covid-19 och var hemma och sjuk i fyra veckor. Genom att vi i ämneslaget är så samspelta, vet hur vi resonerar och ställer upp för varandra i vått och torrt, kunde jag vara hemma och känna mig helt lugn.

De bedömningsuppgifter (gamla NP) som vi planerade att göra genomförde kollegorna ändå och även med mina nior. Jag var pigg nog att kunna rätta och vi valde att inte rätta våra egna elevers prov. Vi är noga med att de skriver uppsats i låst yta och vi sambedömer ofta. Vi har en chatt där alla i laget är med. Den som behöver hjälp med bedömning skriver i chatten, och den som har tid hjälper till.

Det är en oerhörd styrka att kunna hjälpas åt med sambedömning. Vi använder våra tio förtroendetimmar till detta och ser verkligen att ensam inte är stark. 

Nu är det bara några dagar kvar tills det är dags för sommarledighet. Tur är det för jag är faktiskt helt slut i år.

Lova att ni fortsätter tvätta händerna och hålla avstånd för Covid-19 vill ni inte åka på. Det kan jag lova er. 

Ha en riktigt skön sommar och vila ut. Det tänker jag göra. 

Vi hörs till hösten.

Kommentera

Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Kommentera

Klockan är 9.05 tisdagen den 9 april. Nationella proven i engelska och läsförståelsen har precis startat. Det är helt tyst och koncentrationen är hög. Jag lutar mig tillbaka och tänker att det är så himla skönt att provet inte läckt denna gång och att allt verkar flyta på. Jag gillar de nationella proven och tycker det är bra att de ska väga tyngre.

Jag övervakar klassen och surfar samtidigt in i Facebook-gruppen ”Engelska för år 6-9” för att kolla om det är lika lugnt över hela landet. Stresspåslaget blir på två sekunder 100 procent. Ett inlägg säger: ”OBS!! Kolla era USB! Det är fel utskickat. Vi har fått år 6 istället för år 9.”

Det är två timmar kvar tills hörförståelsen, som finns på USB-minnena, ska genomföras. Febril aktivitet utbryter. Jag kontaktar en kollega som kommer och avlöser mig som ”provvakt”. Jag testar mitt eget USB och pustar ut. Det verkar fungera. Går sedan runt till övriga kollegor och kollar deras. Det visar sig att en kollega hade fel, men då mitt fungerade kunde jag enkelt kopiera över de rätta ljudfilerna till henne. Så får man säkert inte göra, men enligt kommentarerna i Facebook-gruppen verkar majoriteten av de som fått fel USB gjort så.

Senare under dagen fylls kommentarerna i gruppen på. Lärarna är med all rätt upprörda. Sånt här ska inte få hända.

På onsdagkväll upptäcker jag att uppsatsdelen till torsdagens nationella prov har läckt. Jag får ett foto med en bild på uppsatsinstruktionerna skickat till mig. Då var det dags igen. Det är en förbannad fars. Ett skämt.

Skolverket går snabbt ut med information om att de anser att provet kan genomföras i alla fall. Vi ska bara vara uppmärksamma på att eleverna kan ha känt till ämnet i förväg. Okej, så om en elev presterar bättre än vad den brukar ska jag tänka att eleven nog har fuskat, eller?

Senare under veckan har vi en ny diskussion i Facebook-gruppen. Det kan tyckas löjligt att jag hänvisar till en grupp på Facebook, men det är en riktigt bra grupp där engelsklärare över hela landet diskuterar och delar med sig i med- och motgång. Den är ett väldigt bra exempel på utvidgat kollegialt lärande. Vi diskuterar att det är märkligt att det är helt tyst från Skolverket och från företaget de anlitar för att distribuera och trycka proven. På Skolverkets facebooksida kan man läsa att det tydligen endast varit 38 skolor i hela landet som hört av sig till distributionsföretaget Exakta Print för att få hjälp. Min tanke är att det är de 38 skolor som inte hade en teknikkunnig person på plats. Vi andra löste problemet själva och hörde inte av oss.

I Facebook-gruppen listade vi saker som inte fungerat runt proven och som orsakar stress. Vi gjorde en ytterst ovetenskaplig omröstning där lärarna fick fylla i och rösta för de bekymmer de upplevt:

  • Proven är så dåligt ihophäftade/limmade att de ramlar söder vid hantering.
  • Skolan fick fel USB-minne utskickade.
  • Trots att indikation finns på att elever sett det läckta provet tar rektor beslutet att ordinarie prov ska användas.
  • Antal beställda USB-minnen matchade inte det antal man fick.
  • Bedömningsanvisningarna kom inte till skolan dagen efter provet.
  • Bedömningsanvisningarna var feltryckta och saknade sidor.
  • Problem med den låsta, digitala skrivytan till uppsatsdelen. Det gick inte att logga in/ eleverna blev utkastade. (Dugga, Digiexam, Examnet och Chromex nämns. Där Dugga verkar ha haft störst problem.)
  • Skolans nät kraschade så eleverna kunde inte lämna in sina uppsatser i den låsta skrivytan.
  • Kommunen har ingen ”låst skrivyta” utan stänger bara av wifi, vilket skapar mycket jobb med att spara alla uppsatser på USB.

Om nu de nationella proven ska väga tyngre och vi lärare ska ta större hänsyn till dessa så måste ta mig tusan också kommunerna, företagen runt distribution och digitala provtjänster samt Skolverket ta ansvar. Jag tycker det är skandal att hanteringen runt något som ska vara så viktigt är så usel. Exakta Print som ansvarar för distributionen av nationella prov kan inte direkt vara etta på Skolverkets topplista.

Kommunerna vet om att proven ska genomföras digitalt från och med i år. Ändå är det många lärare som vittnar om att kommunen inte tagit ansvar. Lärarna får själva hitta på lösningar för att riktlinjerna från Skolverket ska följas.

Jäklar vad länge det är kvar till 2022 när Skolverket själva ska hand om och genomföra de nationella proven digitalt.

Lärarna som slår knut på sig själva och som stressar för att få allt runt de nationella proven att fungera för sina elevers skull förtjänar ursäkter och förändring. Skolverket behöver be om ursäkt för den urusla hanteringen eller i alla fall se till att Exakta Print uttalar sig. Kommunerna som inte tar ansvar behöver be om ursäkt och förändra inför nästa år och de företag som ansvarar för de digitala provtjänsterna (där det inte fungerade) behöver också be om ursäkt och se till att det fungerar inför nästa år.

Vi lärare och de elever som genomför detta trots usla förutsättningar förtjänar en ursäkt.

Ps.

För övrigt anser jag att bedömningsanvisningarna till nationella proven måste göras om och vara i enlighet med principerna för hur vi sätter betyg. Det har jag skrivit om sedan 2015, men ingen verkar lyssna på en språkfröken. Ds.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun undervisar i engelska på Ringsjöskolan i Höör. Hon har genomgått en digital revolution och har även en del av sin tjänst som IKT-pedagog i Höör. Hennes språkbloggar har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Här bloggar Sara om en språklärares vardag.