Betygsstopp och betygskataloger. Tiden är precis förbi när de var i centrum av jobbuniversum. Kvar står frågor kring betygssättningen som denna gång lagt sig kvar och inte riktigt vill lämna tankebanorna.

Bekräftar jag mina egna tidigare observerade sanningar eller lyckas jag mer objektivt följa läroplanens direktiv och sätta ett verkligt korrekt betyg?

Troligen har jag satt över 6 000 betyg vid det här laget. Jag vill inte räkna för noggrant, tidens gång är alltid svindlande. Många elever har passerar och gått vidare till gymnasiet. Ingen har hittills hört av sig och sagt ”hörru du, dina betyg är HELT fel”. Så troligen har eleverna som passerar varit väl förberedda men hur vet jag egentligen att det är helt korrekt?

Kunskapskrav och syftestexter är en sak. Underlag som samlats in och jobbats fram under terminen en annan del. Kvar är att förhålla mig till helheten av det jag nu läst, sett och hört.

Där har jag börjat fundera kring det här med betyg och korrekthet.

Hur vet jag egentligen att jag sätter rätt betyg? Bekräftar jag och mina kollegor våra egna sanningar? Är mina sanningar läroplanens?

Har jag hjälpt eleven för mycket eller för lite? Har min undervisning varit för anpassad till elevernas behov? Har jag anpassat tillräckligt?

Kommer de kunna använda kunskapen i egna sammanhang och flyga fritt själva?

Är jag för generös med förtydligande genomgångar? Gör jag kanske helt rätt? Gör jag för lite?

Det är många frågor som cirkulerar i mitt huvud när betygstiden är lagd till arkivet för denna gång.

Att jobba kollegialt är ju bra men om vi som kollegor jobbat tillsammans länge bli det inte då att vi mest bekräftar våra egna sanningar? Utmanar vi varandra att tänka till en extra gång eller har vi sedan länge bestämt oss om vår sanning och vilar därmed i den? Detsamma om jag inte bedömer tillsammans med mina kollegor – bekräftar jag då mina egna redan observerade sanningar eller är det en relativt objektiv sanning?

Julbetygen är inte av den tyngsta betydelsefulla digniteten, mer en fingervisning för årskurs nio om vilka gymnasieprogram som är möjliga och vilka som är för långt borta. Sommarbetygen däremot, där avgörs en hel del om de kommande tre åren för vissa elever och kanske till och med långsiktiga yrkesval.

Sanningarna kanske är helt korrekta eller så är de det inte. Med liten avund i blicken vandrar tanken till läkaryrket där en fundering kan avgöras med ett enkelt blodtest. Vore det inte skönt om bedömningar kunde vara som ett pricktest som görs vid misstänkt allergi. Kunskaperna landade helt enkelt i blodsystemet och ett stick i huden och sedan så vet jag direkt vad betyget ska vara.

Betygstider skulle innebära att alla ställde sig på rad med fingret redo så vi kunde se nivån på kunskaperna. Här ska vi se om du är B eller A eller kanske ett E. Det skulle vara något helt annat det.

Det här med betygssättning är inte helt lätt och även fast jag gjort det många gånger så finns det stunder när jag verkligen är osäker och stunder när jag känner mig helt säker.

Det är viktiga och stora saker vi gör när vi sätter betygen. Läroplanen ska följas och frågor besvaras för oss själva.

Jag kommer inte så mycket längre i tanken mer än att jag verkligen försöker tänka till kring avidentifiering vid avgörande avstämningar samt att jag har ordentligt med underlag när det är dags att summera terminens arbete. Har en elev vid flera tillfällen under terminen visat samma förmågor så bör ju betyget vara korrekt och inte något jag anat eller förväntat mig av just den eleven.

Vissa delar av betygssättningen blir helt klart enklare med åren. Andra blir helt klart knepigare och då främst med mitt eget förhållande till det jag bedömer.

Har jag undervisat mina elever precis så mycket som det behövs eller har jag gjort för mycket eller kanske för lite?

För varje år som går blir det enklare att lyfta blicken och hitta det som binder samman läroplanen och undervisningen med den verklighet som väntar efter skolan.

Hur hjälper vi alla elever att hitta sin samhällsröst? Orden är min kollegas och sammanfattar det jag tänker är själva kärnan i uppdraget.

Kunskapskraven och det centrala innehållet i det samhällsorienterande ämnena är oändligt, men enligt mig fullt möjligt att genomföra. När jag lyfter blicken och får ett helhetsperspektiv ser jag kloka och ansvarstagande samhällsmedborgare som lämnar årskurs 9 för en komplex värld.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Som hjälp att lyfta blicken har jag kapitel ett och två i läroplanen som ledstänger. Utgår jag från dem och att värdegrunds- och demokratiarbetet ska genomsyra allt vi gör i skolan blir det betydligt enklare att hantera.

Rättigheter och skyldigheter ska finnas med i alla sammanhang. Lägger jag fokus där kommer också elevernas engagemang.

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. När jag nu ser tillbaka på ännu ett läsår ser jag ett tydligt mönster i det jag gör och har gjort i många av mina yrkesverksamma år.

Ingen har rätt att störa någon annans rätt till utbildning.

Barnkonventionen är alltid närvarande men har olika fokus beroende på var vi befinner oss. I början av läsåret fokuserar vi mycket hur vi ska ha det tillsammans i klassrummet. Hur är klassrummet en del av hela Sveriges demokrati? Hur ska vi tillsammans möjliggöra att allas rätt till undervisning möjliggörs i vardagens olika delar? Hur respekterar vi tystnaden eller talutrymmet när vi ses i helklass?

När terminen är i gång hamnar fokus mer på begrepp som eleven förväntas kunna i sammanhang de behöver lära. Det är en rättighet att få sin utbildning och då har alla en skyldighet att ge förutsättningar så att alla kan ta till sig instruktioner. Ingen har rätt att störa någon annans rätt till utbildning. Att ge alla förutsättningar att faktiskt höra en instruktion och genomgång är något vi har en skyldighet att bidra till. Det här är något som jag ofta återkommer till i min undervisning.

Därefter diskuterar vi barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna. Vilka förutsättningar har olika länder att hantera exempelvis en epidemi och samtidigt garantera sina medborgares rättigheter? Varför ska beslutsgången i det offentliga systemet vara långsamt? Vilka möjligheter hade Marie-Antoinette att påverka sin situation?

Vilka möjligheter har du i din religions- och åsiktsfrihet?

Diskrimineringsgrunderna är också alltid närvarande. Både i hur vi angriper diskussioner och i mitt förhållningssätt. Jag har tidigare skrivit om mina anpassningar i exempelvis religionsundervisningen. Det väckte upprörda känslor hos vissa lärare som ansåg att alla elever måste fullfölja samma undervisningar, oavsett om det går emot deras religiösa övertygelse. Likväl att jag alltid måste tänka professionellt och inte ta politiskt ställning i exempelvis val även fast jag kan tycka att resultatet är fel.

Vilka möjligheter har du i din religions- och åsiktsfrihet? Med den tanken lyfter jag blicken och ser på läsårets innehåll, som plötsligt blir mer möjligt och övergripande.

När det nya läsåret börjar kommer vi att fundera över om vi tar ansvar för yttrandefriheten. Med det avslutade valet i USA och den våg av information och desinformation som följt känns frågan högst relevant. Även frågor om varför världen beslutade att vi tillsammans behöver skriva ner grundläggande mänskliga rättigheter kommer att vara grunden när skolarbetet börjar i augusti och jag, tillsammans med mina elever , ska fortsätta vägen att hitta vår samhällsröst.