Det finns vissa dagar när allt bara flyter. Ingen i teamet är sjuk eller vabbar. Bara en sån sak, efter två år i ett pandemitillstånd. Alla är på plats, ingen lektion behöver täckas, inga pass behöver ställas in. Alla kan denna dag göra just det som de hade tänkt göra.

Sen är det dags att gå till den nya kopieringsmaskinen. Lite skrämd naturligtvis. En ny maskin – tiden är som alltid en bristvara. Hur mycket energi och tankekraft behöver jag lägga ner för att få ut de papper jag behöver för min nästa lektion?

Ingen manual eller instruktion finns naturligtvis att tillgå. Jag har turen att träffa en person som lärt känna maskinen innan. Det visar sig bara vara en enkel inloggning som även min dator kräver. Och tänka sig, det funkade. Utan problem får jag ut precis det jag behöver för att nästa lektionsmaterial ska vara förberett.

Vilken start på dagen!

Tid att ta en välförtjänt kopp te. Även där är det flyt. Koppar finns i skåpet, mjölk finns i kylen. Bara att invänta tevattnet som kokar upp. Normaltillståndet i vårt personalrum är annars precis som hemma. Ständigt en diskmaskin att tömma eller diskho att rensa. Men nu, jag kan göra exakt det jag just nu tänkte göra.

Mot lektion och mycket redo för dagen. Det här kommer bli bra. Pulsen är som en vilopuls – inga toppar på grund av teknikstrul eller snabba vändningar i dagens upplägg. Bara lugnt flyt in mot det jag tänkt göra idag, nämligen undervisa.

Det här säger en del om hur de senaste åren varit i pandemin spår. Snabba kast och många pulstoppar på vägen för att kunna göra det jag faktiskt är anställd för att göra: undervisa. Att jag tänker på det här som en dag när allt flyter säger väl mer om hur intensiv tiden vi förhoppningsvis nu snart lagt bakom oss var, än att det här skulle vara en dag att minnas.

Att kunna göra det jag är anställd för att göra samt kopiera några papper borde ju inte vara föremål för en hyllningstext. Men idag känns det verkligen så. Och jag tänker ta in dagen och verkligen bara följa med och njuta av den.

Det finns dagar när allt bara flyter på – och oj så bra det känns.

Kommentera

Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 3 – Ordets makt

Makten i ordet och ansvaret som vår yttrandefrihet för med sig är centrala delar i min undervisning. Eftersom jag är lärare i de samhällsorienterande ämnena har jag även starkt fokus på frågan i mina ämnespass. Att på olika sätt uppmärksamma demokratins ansvar och i varierade former presentera rätten till det fria ordet är nödvändigt för att ge eleverna verktyg att förstå innebörden.

Vid terminsstart markerar jag riktningen för diskussionen och visar att allas lika värde är en självklarhet. Övningar om barnkonventionen, diskrimineringsgrunderna, yttrandefrihet och tryckfrihet inkluderas i det dagliga arbetet. Diskrimineringsgrunderna och barnkonventionen aktualiseras därefter kontinuerligt under terminen.

Ordet och tanken är fri men jag vill alltid tydligt markera att med friheten kommer ett stort ansvar. Ingen får ta sig rätten att kränka någon annan. Att rent teoretiskt lära sig vad friheterna betyder brukar inte vara någon större svårighet. När teori ska bli praktik brukar svårighetsgraden öka. Här och i många andra olika sammanhang brukar jag ta hjälp av musikvärlden för att skapa engagemang och förståelse.

Att Madonna är en fantastisk underhållare och banbrytande artist är ingen nyhet. Men att hon också är sagoförfattare är det färre som känner till. Hennes bok ”Herr Peabodys äpplen”, som är dedicerad till världens alla lärare, har varit en trogen följeslagare i mitt klassrum sedan den utgavs 2003. Boken hjälper mig i undervisningen om yttrande- och tryckfrihet.

Sagan tar plats i en liten stad någonstans världen. Ett barn i staden ser knattelagets populäre tränare göra något som vid första anblicken ser ut att vara en stöld. Barnet sprider sin historia i den lilla staden. Stadens invånare börjar snabbt vända tränaren ryggen.

Sagan blir alltid en bra början på en lektion oavsett ålder på eleverna. Är eleverna äldre, som mina högstadieelever är, så blir diskussionen som följer alltid analytisk och full av intressanta kopplingar till värdegrundsfrågor. Vad får vi egentligen säga till och om varandra utan att missbruka friheterna? Hur lätt kan inte en diskussion på internet ta en vändning som skapar både konflikt och ledsamheter? Ett rykte utan minsta spår av kritisk granskning blir lätt en etablerad sanning.

När tränaren i den lilla staden får höra ryktet som cirkulerar kring honom konfronterar han barnet. Barnet får en mycket symbolisk tillrättavisning som väcker många tankar hos läsaren eller i detta fall den lyssnande eleven.

Bokens innehåll leder till en tydlig diskussion om ordets makt. Slutet ger även goda infallsvinklar till samtal om konsekvenser av ryktesspridning och vikten av själv skapa sig en uppfattning om vad som hänt. Varje gång får sagan önskad effekt med diskussion om ordets makt.

Kommentera

Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 2 – Tar du ansvar för din yttrandefrihet?

En kunnig och engagerad föreläsare från Expo besökte mina elever. Före föreläsningen hade jag och föreläsaren kommit överens om innehållet. Rasismens historia och dagens hetslagstiftning skulle vara i fokus. Föreläsningen levererade verkligen på ämnet. Eleverna satt hänförda och antecknade flitigt under föreläsningen. Jag var själv mycket nöjd.

Trots ämnets allvar och ständiga aktualitet så var det ett delvis annat tema som stannade kvar i mina tankar. Så pass mycket att jag ändrade mina uppgifter i elevernas avslutande övning. Resultatet av det blev ett av de teman som eleverna fick välja på till sina argumenterande texter:

”Ansvaret med våra rättigheter väger tyngre än yttrandefriheten.”

För det var precis det som fick mig att ordentligt haja till under föreläsningen. Bara för att du får, enligt yttrandefrihetsgrundlagen, säga vad du vill – måste du då göra det?

Måste du använda din rätt varje gång du läser, ser eller hör något som du inte håller med om? Det här gäller ju hemma, på sociala medier och på arbetsplatsen.

Efter föreläsningen är det här en återkommande diskussion jag haft med mina elever. Som alltid är de väldigt kloka och reflekterande. En av dem skrev i sin reflektion:

”Är det nödvändigt att jag kommenterar det till personen eller håller tanken inom sig. För det är inte nödvändigt att sprida den negativa tanken eftersom det är ens egen åsikt som bara kan sprida negativitet om den uttalas.”

Lika aktuell blir frågan när jag själv läser kommentarer som kan dyka upp i sociala medier, ibland  mot mig som person i samband med att mina texter publiceras, eller i tidningar kring händelser och andra personer.

Bara för att du har möjligheten och rätten på din sida, måste du alltid säga det du tänker och tycker?

Kommentera

Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 1: Barnkonventionen – tid att lära av varandra

På min skola så arbetar vi, precis som alla skolor, med att våra elever ska känna sig trygga. Trygghetsarbetet tar en särskild plats på våra möten i kollegiet och i våra möten med eleverna på mentorstid och självklart i ämnesarbetet.

Inte för att vår skola är varken mer eller mindre än någon annan skola kring trivsel och trygghet, utan för att det här är något som vi skolor ska jobba mycket med. Den här månaden är det Barnkonventionen som står i centrum.

Vi, precis som säkert stora delar av landet, ska uppmärksamma Barnkonventionen och vad den innehåller.

I mina klassrum pågår precis det här arbetet. Men just nu är det inte jag som ska stå för undervisningen.

Jag sätter ramarna:

  • Det här ska vi jobba med.
  • Det här ska ni öva och lära er av det här.
  • Den här tiden ska det vara klart.

Eleverna kommer att:

  • gå till de yngre eleverna och presentera om Barnkonventionen.
  • göra manus som de ska ska utgå ifrån i sina arbeten.
  • göra affischer som hjälper de lyssnande att hålla koncentrationen uppe och samtidigt tar fokuset från mina elever som nog kan vara lite pirriga. De klasser vi besöker får samtidigt ett material att prata om och ett fint minne från vårt besök.
  • träna på att tala. Något många tycker är jobbigt men jag tänker att om de gör det inför några som kommer att beundra dem bara för att de kan läsa böcker med mer än tio sidor, prata hela konversationer på engelska samt gå själva till matsalen så blir det nog lättare. Träningen behövs inför de stundande muntliga nationella proven.
  • träna på att jobba i grupp och ta ansvar.
  • träna på att fördela arbete och jobba efter utsatt tidsram.
  • träna på att förklara saker som de kan tycka enkla eller svåra på ett tydligt sätt med många exempel.

Jag som ledare kan efter gruppindelningen och att förberedelserna är klara stå där i klassrummet och spana ut över arbetet.

Att lyssna på samtalen i rummet är en ren fröjd.

– Hur förklarar man ordet skyldighet så en sexåring förstår?

– Vi måste ha en bild här så de förstår?

– Vem säger vad?

– Hur länge orkar en 8-åring lyssna?

– Hur förklarar jag Barnkonvention?

Dialogen är på topp och det energifyllda fokuset i rummet är nästan greppbart. Helt plötsligt frågar någon:

– När slutar vi egentligen?

Oops, tid att plocka ihop. ”Jag skulle vilja göra det här hela dagen med er”, säger jag.

– Jag med, säger en av eleverna.

Klassrummet töms och halvklara affischer läggs i ett skåp för säker förvaring.

Kommer eleverna lära sig något av arbetet? Mycket troligt.

Kommer de elever som får besök av oss lära och minnas av mötet? Mycket troligt.

Således tid att uppmärksamma barnkonventionen.

Kommentera

Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Arbetandes på högstadiet så är det här med sociala relationer oerhört viktigt för mina elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. Det kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Det har minskat lite med covid-19, men inte så mycket som man kanske skulle ha önskat. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår; hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassa dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisningsrelaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum, men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Jag kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

”Karin, jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund, Karin” Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever det jag upplever – att bli störd – säger jag ofta:

”Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet”.
Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

”Det här är både lätt och svårt”

Ofta känner vi nog att det vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet? Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi? Det kan jag inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Jag gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. ”Hej på er!” En klok kollega var snabb och hystade ner mig. ”Du pratar väldigt högt, Karin”. Som jag skämdes. Jag som så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare.

Jag bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.